Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om en nyansering av lämpliga tvångsåtgärder för olika sjukdomar.
Riksdagen begär att regeringen återkommer med lagförslag om Folkhälsoinstitutets roll i ansvaret för smittskyddet, enligt vad som anförs i motionen.
Riksdagen begär att regeringen återkommer med lagförslag om länsrättens prövning av förlängning av isolering enligt smittskyddslagen och ytterligare villkor för isoleringen, enligt vad som anförs i motionen.
Riksdagen begär att regeringen återkommer med förslag till ändring i sekretesslagen (1980:100), enligt vad som anförs i motionen.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om allmänna råd från Socialstyrelsen om tvångsundersökning.
Folkpartiet liberalerna välkomnar att regeringen nu lägger fram en proposition om smittskydd. Smittskyddskommitténs betänkande (SOU 1999:51) Smittskydd, samhälle och individ överlämnades redan i mars 1999. Enligt vår mening har det dröjt för länge mellan utredning och proposition. Särskilt när propositionen bland annat berör rätten att beröva enskilda individer friheten, finns det all anledning att inte låta ärendet dra ut på tiden.
Även om mycket av debatten om smittskydd har rört hivsmittade är det viktigt att komma ihåg att de aktuella lagarna rör en rad andra sjukdomar. Förutom de sjukdomar vi har i vårt samhälle i dag måste lagen ge beredskap för att hantera eventuella kommande epidemier. Tyvärr blir det svårt för riksdagen att få en helhetsbild av området. Regeringen överlämnar nämligen i denna proposition, trots den utdragna beredningstiden, inte några lagförslag grundade på betänkandet Extraordinärt smittskydd (SOU 2003:83). Därmed kommer riksdagen att få ta ställning till två separata propositioner på området.
Riksdagens ställningstagande kan tänkas påverkas av om man har att ta ställning till hela spektrat av åtgärder för smittskydd, så som anges nedan under rubriken Allmänt om tvångsåtgärder. Det är därför olyckligt att regeringen inte lägger fram en samlad proposition.
Regeringens lagförslag innebär att alla i smittskyddslagen intagna sjukdomar sorteras i två huvudkategorier, en med långtgående möjligheter till tvångsåtgärder och en med mindre långtgående möjligheter. Detta är en mycket grovmaskig kategorisering som automatiskt skapar intressekonflikter när det gäller tvångsåtgärder som kan vara välmotiverade för vissa sjukdomar men mindre välmotiverade för andra.
Samtidigt underlåter regeringen att i denna proposition överlämna lagförslag grundade på betänkandet Extraordinärt smittskydd (SOU 2003:83), där det för vissa allvarliga och extremt smittsamma sjukdomar föreslås ytterligare möjligheter till tvångsåtgärder som inte återfinns i den ordinarie smittskyddslagen. Om dessa förslag genomförs innebär det att det införs en tredje kategori av särskilt allvarliga och smittsamma sjukdomar med mycket långtgående möjligheter till tvångsåtgärder. Själva smittskyddslagen borde på motsvarande vis göras mer nyanserad i sin kategorisering av vilka tvångsåtgärder som är befogade för olika sjukdomar. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
I förslaget till smittskyddslag 4 kap. 2 § finns den så kallade informationsplikten som punkt 5. Plikten att underrätta sin sexualpartner om smittbärarskap har av flera organisationer beskrivits som ett hinder i smittskyddsarbetet. Många smittade kan uppleva det som svårt och stigmatiserande att tvingas berätta om sin smitta. Plikten fyller förmodligen sällan någon funktion för smittspridningen i stort, eftersom den som sprider smitta oftast inte är medveten om att han eller hon själv är smittad.
Folkpartiet liberalerna anser att den som är smittad bör ha särskild skyldighet att upplysa en sexualpartner om den smittrisk som kan finnas. Det bör återspeglas i lagen. Samtidigt vill vi understryka att myndigheter i smittskydds- och folkhälsoarbetet bör utgå från principen om att det är båda parters ansvar att hindra spridningen av sexuellt överförbar smitta. Även om lagen innehåller en informationsplikt kan ingen räkna med att en sexpartner är fri från smitta bara för att han eller hon inte säger något. Det vanligaste skälet att inte berätta om sin smitta torde vara att man inte själv vet om att man bär på den.
I lagtextförslagets avsnitt om ansvaret för smittskyddet, 1 kap. 7 §–10 §, nämns över huvud taget inte Folkhälsoinstitutet. Samtidigt nämns i propositionens kapitel 16.2 att Folkhälsoinstitutet ska stödja och samordna folkhälsoarbetet och ansvara för den samlade uppföljningen för de inblandade myndigheterna. Det är viktigt att framhålla Folkhälsoinstitutets centrala roll i arbetet mot sexuellt överförbara sjukdomar, både för att följa utvecklingen och för det förebyggande arbetet. Detta bör därför nämnas i lagtextens avsnitt om ansvaret för smittskyddet. Regeringen bör återkomma till riksdagen med förslag till lagändring i frågan.
Tvångsisolering tillämpades mycket sparsamt innan hiv kom till Sverige och har därefter främst använts i fråga om hivinfekterade. I propositionens förslag till smittskyddslag, kap. 5, ges möjlighet till isolering med granskning i länsrätten var sjätte månad, och möjlighet till förlängning obegränsat antal gånger. Isoleringen är tänkt att vara en tillfällig åtgärd i väntan på att patientens landsting kan ordna annan lämplig vård. Tyvärr har möjligheten till obegränsad tvångsisolering inneburit att landstingen inte har haft tillräckligt tryck på sig att ordna sådan vård så fort som möjligt. I de fall som förekommit hittills har den genomsnittliga tiden för tvångsisolering varit 1,5 år, och i enstaka fall har isoleringen varat betydligt längre.
Det är önskvärt att begränsa möjligheterna till tvångsisolering jämfört med regeringens förslag. En första period på tre månader med möjlighet till förlängning sex månader torde vara tillräckligt för att patienten ska kunna motiveras att följa föreskrifter som begränsar smittrisken. I ett antal fall kan den smittade som bedöms särskilt riskbenägen beredas vård enligt lagen (1991:1128) om psykiatrisk tvångsvård (LPT) eller lagen (1988:870) om vård av missbrukare i vissa fall (LVM), eller åtalas enligt straffrättsliga bestämmelser om till exempel grov misshandel, framkallande av fara för annan eller vållande till kroppsskada eller sjukdom.
För extrema undantagsfall, till exempel för personer med psykisk sjukdom kombinerad med narkotikamissbruk som det kan vara svårt att hitta lämpliga vårdformer för, bör det finnas möjlighet till ytterligare förlängning av isoleringen sex månader åt gången med prövning i länsrätten. Länsrätten ska då särskilt överväga om det i stället finns möjligheter att bereda den isolerade vård enligt LPT eller LVM.
I Smittskyddskommitténs förslag (SOU 1999:51) fanns ytterligare villkor för tvångsisolering. I förslagets 33 § står att den enskilde ska ha erbjudits ”det psykosociala stöd och den vård eller behandling som behövs från smittskyddssynpunkt i frivillig form”. Vi anser att ett sådant villkor bör ingå i den nya smittskyddslagen.
Riksdagen bör begära att regeringen återkommer med förslag till lagändring enligt vad som här har anförts om länsrättens prövning av förlängning av isolering enligt smittskyddslagen och ytterligare villkor för isoleringen.
I propositionens förslag till lag om ändring i sekretesslagen (1980:100) finns enbart konsekvensändringar. Sekretessen i mål om tvångsåtgärder enligt smittskyddslagen är givetvis en mycket svår intresseavvägning. Individens självklara rätt till skydd för sitt privatliv i en utsatt situation måste prövas mot behovet av att journalister, beslutsfattare, intresseorganisationer med flera kan följa hur lagen tillämpas i praktiken. I dag är det i praktiken omöjligt för utomstående att ta del av något annat än själva beslutet, det vill säga enligt vilken paragraf som beslutet fattats och huruvida ansökan om tvångsåtgärd har bifallits eller avslagits. Detta är problematiskt inte minst eftersom vi här har att göra med en lagstiftning som ger möjlighet till långtgående frihetsberövanden och andra frihetsinskränkningar. Vi anser därför att regeringen bör pröva om det finns möjlighet att underlätta granskning av domskäl utan att hota den enskilde patientens integritet. Riksdagen bör uppdra åt regeringen att återkomma med förslag till lagändring i frågan.
I propositionens förslag till ny smittskyddslag, 3 kap. 2 §, finns förslag om tvångsundersökning. Förslaget ger liknande möjligheter som erbjuds idag. Att tvångsundersöka personer som till exempel misstänks vara klamydiasmittade och hämta den som vägrar inställa sig med hjälp av polis är åtgärder som så långt som möjligt bör undvikas. Även om polishämtning och tvångsundersökning kan behöva finnas som en yttersta möjlighet, bör de inte betraktas som rutinåtgärder, utan endast användas i undantagsfall. För att undvika oklarheter om vilka åtgärder som kan anses motiverade borde Socialstyrelsen utfärda allmänna råd om tvångsundersökning. Detta bör riksdagen tillkännage för regeringen.
|
Stockholm den 28 november 2003 |
|
|
Kerstin Heinemann (fp) |
|
|
Gabriel Romanus (fp) |
Marita Aronson (fp) |
|
Mia Franzén (fp) |
Christer Winbäck (fp) |