1 Innehållsförteckning 1
2 Förslag till riksdagsbeslut 2
3 Motivering 2
3.1 Tandvårdsförsäkringen är inte längre en försäkring 2
3.2 Vår kritik mot dagens tandvårdsstöd 2
3.3 En socialliberal tandvårdspolitik 3
3.3.1 Allmän och obligatorisk försäkring för bättre tandhälsa 4
3.3.2 Bastandvård och protetik till rimlig kostnad 4
3.3.3 Stimulans av abonnemangstandvård 5
3.3.4 Möjlighet till högre standard än grundläggande tandvård 6
3.3.5 Tandvård på avbetalning 6
3.3.6 Ett principbeslut om reformarbetets inriktning 6
3.4 Riktlinjerna för reformen 7
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om riktlinjer för en tandvårdsreform som kan genomföras stegvis med början under 2006.
Att ha hela tänder är återigen på väg att bli en klassfråga. Efter införandet av den allmänna tandvårdsförsäkringen i mitten av 1970-talet, och med hjälp av fluorbehandling och andra förebyggande åtgärder, förbättrades den svenska tandhälsan kraftigt. Men under det senaste årtiondet har tandvårdsförsäkringen urholkats, så att den numera inte längre är att betrakta som en försäkring. Systemet kallas följaktligen endast för ”tandvårdsstöd”.
Självriskerna är numera alltför stora för att man ska kunna tala om en försäkring. Detta i kombination med att vårdgivarnas prissättning har släppts fri har lett till att tandvård för människor med vanliga inkomster har blivit mycket dyr. Enbart att ersätta en enda skadad tand kan kosta över 10 000 kronor.
Läget beskrivs i årets budgetproposition på följande sätt:
För flertalet människor är tandvården fortfarande tillgänglig till en överkomlig kostnad. Det finns emellertid en relativt stor andel som inte anser sig ha råd med den tandvård som de behöver.1
Detta uttalande får sägas vara en mycket diskret beskrivning av det nuvarande läget. Enligt Statistiska Centralbyråns undersökning om hushållsekonomin (HEK) svarade över 15 procent att de under år 1999 hade avstått från tandvård av ekonomiska skäl. Detta motsvarar inemot en miljon vuxna personer! De grupper där det var vanligast att man hade avstått från tandvård av ekonomiska skäl var ensamstående kvinnor med barn, gifta/sambor med många barn, utrikes födda, socialbidragstagare, arbetslösa och personer med sjukersättning eller liknande bidrag.
I en fp-motion vid förra riksmötet (2002/03:So141) utvecklades kritiken mot det nuvarande tandvårdsstödet relativt utförligt, och riktlinjer föreslogs för den tandvårdsreform som enligt vår mening är önskvärd. Motionen avslogs av riksdagsmajoriteten.
Med tanke på att den goda tandhälsa som byggts upp under 1970- och 80-talen snabbt kan raseras om många människor av ekonomiska skäl avstår från tandvård, anser vi att en tandvårdsreform är angelägen. Vi återkommer därför med en mer kortfattad motion, där vi anger principerna för en önskvärd tandvårdsreform. För mer utförlig bakgrund och motivering hänvisar vi till förra årets motion.
Vår kritik mot det nuvarande tandvårdsstödet kan sammanfattas på följande sätt:
Det är svårt för den enskilde att förutse och överblicka sina tandvårdskostnader.
Självriskerna i systemet är så höga att man inte kan tala om en försäkring. En patient som behöver en fast helprotes kan få betala tiotusentals kronor. Även mindre skador kan kosta tusentals kronor att reparera.
Många avstår från tandvård av ekonomiska skäl. De som har svag ekonomi får också sämst tandhälsa.
Det är svårt och krångligt att få tandvård på avbetalning. De som skulle behöva det bäst har svårast att få kredit.
Det nuvarande stödet har fel incitament – det premierar reparationer i stället för att stimulera till förebyggande åtgärder som leder till bättre tandhälsa.
Tandvårdens resurser utnyttjas inte på effektivast möjliga sätt. Mycket arbete som skulle kunna utföras av tandhygienister, som kostar mindre per timme, utförs i stället av tandläkare och blir därför dyrare. Trots att antalet yrkesverksamma tandläkare i Sverige gott och väl skulle räcka till en mycket större befolkning, om tandvården organiserades optimalt med tillräcklig tillgång till tandhygienister, har folktandvården på många håll svårt att besätta sina tjänster, och privattandläkare som går i pension har svårt att finna efterträdare.
Det nuvarande tandvårdsstödet är för oöverskådligt, splittrat och godtyckligt. Systemet skvallrar om hur det har kommit till. Det präglas av slumpartade och godtyckliga punktinsatser, ena gången där, andra gången här. Det har också skapat en stor byråkrati i landets landsting och hos försäkringskassorna.
Vi vill ha en allmän tandvårdsförsäkring som är överskådlig och begriplig för alla. Kostnadsskillnaderna för den enskilde mellan tandvård och annan vård får inte vara orimligt stora.
På kort sikt är det mest angelägna att införa ett stöd som leder till att de som har det sämst ställt ekonomiskt, inte tvingas avstå från den tandvård de behöver. På längre sikt är det viktiga att få till stånd en ny syn, en verklig försäkring, som riktar in alla krafter på att främja tandhälsa och förebygga sjukdomar och skador, i stället för att premiera reparationer och rekonstruktioner.
Tandvårdsförsäkringen ska vara allmän och obligatorisk, som den obligatoriska sjukvårdsförsäkringen och den obligatoriska trafikförsäkringen.
Statens ekonomiska stöd till vuxnas tandvård bör syfta till en förbättrad tandhälsa hos befolkningen så att tandvårdsbehovet på sikt minskar – och därigenom minskar också kostnaderna såväl för den enskilde som för samhället. Det är viktigt med incitament för att förbättra tandhälsan, såväl för patienter som för tandvårdspersonal.
Därutöver bör stödet inriktas på att minska kostnaderna för patienterna för sådan tandvård som bidrar till att de kan äta, tugga och tala obehindrat samt bibehålla ett utseende utan estetiskt störande tandluckor.
Det är av stor betydelse att patienterna inte skall behöva komma så sent till behandling att skadorna har hunnit bli så stora att tänderna måste tas bort eller att omfattande reparationer med kronor, broar eller implantat behöver utföras.
Ju mer långsiktig en relation mellan vårdgivare och patient är, desto gynnsammare blir effekterna.
Det ska vara effektivast möjliga resursanvändning i stödsystemet, i vårdens organisation och i utbildningen. Då blir det rimliga kostnader för både patienten och det allmänna.
I denna försäkring bör det finnas ett adekvat försäkringsskydd för den grundläggande tandvården, som innebär att man inte behöver drabbas av oförutsedda kostnader, som är svåra att klara inom ramen för en vanlig hushållsekonomi.
För dem som föredrar att få tandvården enligt en åtgärdsbaserad taxa, vilket är det vanligaste i dag, föreslår vi ett bättre högkostnadsskydd.
Självrisk borde på sikt sänkas till i storleksordningen 3 500 kronor per år, inklusive kostnaden för billigaste godtagbara material. Så som situationen nu är i socialförsäkringarna, med mycket stora kostnader för långa sjukskrivningar och sjukersättningar är en sådan självrisk dock inte genomförbar. Det måste bli fråga om en stegvis genomförd reform, och tidpunkten blir beroende av hur snabbt krisen i sjukförsäkringen kan hävas. I vårt partis budgetalternativ har förutsatts ett första steg 2006, och för detta har preliminärt beräknats 500 miljoner kronor.
Även en självrisk på den långsiktigt angivna nivån kan synas som en hög kostnad för många, betydligt högre än självrisken inom sjukvårdssystemet. Det är ändå mindre än hälften av den självrisk som föreslås av regeringens utredare. Den utredningens förslag har kostnadsberäknats till 800 miljoner kronor per år. Det är svårt att på grundval av tillgängliga data beräkna vad en självrisk på 3 500 kronor skulle kosta. Klart är dock att det handlar om miljardbelopp. Vi anser dock att det långsiktiga målet måste sättas så ambitiöst. Om många avstår från tandvård av ekonomiska skäl blir god tandhälsa åter en klassfråga.
Ett system som ger vårdgivaren betalt per utförd åtgärd stimulerar till utförandet av många åtgärder på kort tid, dvs. till en hög produktivitet. Men målet bör också vara att ersättningssystemet skall ge goda hälsoeffekter, dvs. ha en hög effektivitet.
Alla system är vårdstyrande. Därför vill vi ha ett system som premierar förebyggande vård, och det finns ett sådant. Det kallas abonnemangstandvård, och är egentligen tandvård mot en fast årsavgift.
Sådana system finns inom många landsting och har prövats ett antal år. De kallas för abonnemangstandvård, frisktandvård, kontraktstandvård eller avtalstandvård.
Abonnemangstandvården kan sägas bestå av två delar. Den ena är den odontologiska delen som syftar till att främja tandhälsa på individ- och gruppnivå genom att premiera regelbundna undersökningar och förebyggande åtgärder. Det innebär att vårdgivare bl.a. bedömer risken för sjukdomsutveckling hos enskilda patienter och hur nödvändiga förebyggande åtgärder skall utformas och sättas in.
Den andra är den ekonomiska delen som syftar till att långsiktigt minska tandvårdskostnaderna för individ och samhälle. Patienterna placeras i olika riskgrupper och betalar en årlig avgift för sin tandvård som varierar beroende på tandhälsa och vårdbehov. Till skillnad från den vanliga tandvården premierar abonnemangssystemet förebyggande åtgärder i stället för reparationer.
Det ekonomiska stödet till vårdgivaren är baserat på antalet individer som har abonnemang, inte på utförda vårdåtgärder. Detta premierar ett långsiktigt tandhälsotänkande, för att i ett längre perspektiv minska nödvändigheten av reparationer och rekonstruktioner. För sådana insatser gäller att de föder ytterligare vård, eftersom det i de flesta fall krävs en ny åtgärd efter några år.
Enligt vår mening är det viktigt att också människor i högre åldrar kommer in i abonnemangstandvården. Ju större risk man löper för att behöva stora ingrepp, desto viktigare är det ju att kunna överblicka sina kostnader i förväg. Vi föreslår därför att man, utöver den höjning av det grundläggande stödet till abonnemangstandvården till 500 kronor per patient och år, som utredningen föreslår, inför ett särskilt stöd som underlättar för personer med högre risk att komma in i abonnemangssystemet.
Det har visat sig att abonnemangstandvården har naturliga incitament för att motverka karies och tandlossning, för både vårdgivarna och patienterna. Den verkar alltså förebyggande. Dessutom har tandvården blivit billigare, både för patienterna och det allmänna.
Därför vill vi stödja abonnemangstandvården. Framför allt bör det bli möjligt för vårdgivarna att låta även protetiken täckas av abonnemanget, eftersom det är där som de största oförutsedda kostnaderna för patienten kan komma. Vi föreslår därför att stödet till abonnemangstandvård som även täcker protetik blir ytterligare 500 kronor per patient utöver de 500 kronor som utredningen föreslår för all abonnemangstandvård.
Att införa abonnemangssystem bör vara frivilligt för alla vårdgivare, och vi vill stimulera införandet genom ekonomiska incitament. För de privattandläkare som vill erbjuda abonnemangstandvård ska det finnas möjlighet att använda försäkringskassan som ”försäkringsbolag” för att sprida den risk som abonnemangstandvården kan innebära för en vårdgivare med ett begränsat antal patienter. Ett sådant system för riskutjämning för privattandläkare, som har åtagit sig barntandvård för en fast ersättning per barn från landstinget, har redan införts i flera län.
Den som vill ha högre standard, t ex kosmetisk tandvård eller dyrare material än vad som är nödvändigt, bör få möjlighet att betala mellanskillnaden över grundkostnaden för nödvändig vård.
Möjligheten att försäkra sig mot höga kostnader för sådan tandvård som ligger utanför den grundläggande vården, och har en i huvudsak estetisk motivering, kan prövas. Om de privata försäkringsbolagen är intresserade av att erbjuda försäkringar som täcker detta är det bra. Man kan också tänka sig att vårdgivarna ordnar hjälp för sina patienter att finansiera sådan tandvård, genom bankkontakter, tandvårdskonton, avbetalningsplaner etc.
Vi anser att ingen ska behöva avstå från behandling av ekonomiska skäl. Trots de förbättringar som gjorts inom socialtjänsten, och trots de kreditmöjligheter som redan idag finns inom tandvården, kommer det fortfarande att finnas ekonomiska hinder för en stor grupp personer att få den tandvård som behövs för att långsiktigt få och upprätthålla en god tandhälsa.
Utredningen föreslår att en statlig kreditgaranti för tandvård utreds ytterligare. Vi anser att man även bör pröva om det allmänna kan stå för kreditgivningen för tandvård, exempelvis genom försäkringskassan.
I kommunerna betyder en socialliberal tandvårdspolitik framför allt att ge den förebyggande tandvården en aktiv roll i förskola och skola – och att se till att socialtjänsten skyddar de mest utsatta från försämrad tandhälsa när ekonomin är knapp.
På förslag av regeringens särskilde utredare infördes förra året ett högkostnadsskydd för äldre, att gälla från och med det år man fyller 65 år. Denna delreform har inte fungerat särskilt väl, väntetiden för att få behandlingsförslag godkända är lång, och självrisken är hög för att få protetiska arbeten utförda. Inklusive kostnaden för material kan den uppgå till över 10 000 kronor.
För ett år sedan lade utredaren fram sitt slutbetänkande, som fortfarande bereds i Socialdepartementet. Som framgår av våra motioner anser vi att utredningens förslag är otillräckliga. En tillfredsställande tandvårdsreform kommer på sikt att kosta stora belopp. Den måste därför införas stegvis.
Desto viktigare är det då att man snarast fattar beslut om principerna och startar reformarbetet.
Sammanfattningsvis bör alltså en stegvis genomförd men genomgripande tandvårdsreform ges följande inriktning:
De som föredrar att få tandvården enligt åtgärdsbaserad taxa bör få ett högkostnadsskydd värt namnet, vilket bör förverkligas stegvis, med början 2006.
Abonnemangstandvård bör stimuleras. Den bör inte bara bli en anslutningsform för unga människor med friska tänder. Personer med sämre ekonomi och sämre tandhälsa har mest att vinna på abonnemangstandvård, om den utformas rätt.
Stödet per patient till vårdgivare som erbjuder abonnemangstandvård bör höjas till 500 kronor per år, som utredningen föreslår. Dessutom bör vårdgivaren få ytterligare 500 kronor per patient och år, om abonnemanget också täcker protetik, och inte bara s.k. bastandvård. Patienter, som förbinder sig att teckna abonnemang för minst en tvåårsperiod, bör få det föreslagna högkostnadsskyddet omedelbart.
Man bör underlätta för privata vårdgivare att erbjuda abonnemangstandvård, genom en riskspridning liknande den som förekommer när privata vårdgivare åtar sig barntandvård för en fast ersättning per patient.
Den som vill ha högre standard än grundläggande tandvård, t ex kosmetisk tandvård eller dyrare material än vad som är nödvändigt, bör få betala mellanskillnaden. Detta bör underlättas genom försäkringar eller på annat sätt.
Det bör bli lättare att få tandvård på avbetalning. Utöver att utreda en statlig kreditgaranti, som utredningen föreslår, bör man även pröva om det allmänna kan stå för kreditgivningen, t ex genom försäkringskassan.
|
Stockholm den 6 oktober 2003 |
|
|
Kerstin Heinemann (fp) |
|
|
Marita Aronson (fp) |
Gabriel Romanus (fp) |
|
Mia Franzén (fp) |
Linnéa Darell (fp) |
|
Christer Winbäck (fp) |
| [1] | Utgiftsområde 9, sid. 39 |