Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att permanenta sprutbytesprojektet i Malmö och Lund.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att utvidga verksamheten med sprutbyte till flera platser i Sverige.
Vid universitetssjukhusen i Malmö och Lund pågår sedan 1986 en försöksverksamhet med utbyte av sprutor för narkotikamissbrukare. Denna verksamhet har av och till hotats av nedläggning, eftersom kritikerna menar att den bryter mot en restriktiv narkotikapolitik.
Från projektet i Lund finns en intressant statistik tillgänglig. 361 narkomaner besökte kliniken vid ett eller flera tillfällen under år 2002. 96 % av besökarna hivtestades under året och samtliga övriga år 2001 eller 2003. Vid dessa tester upptäcktes ingen ny hivsmitta. I Lunds upptagningsområde, mellersta Skåne ned till Ystad, har över huvud taget ingen hivöverföring upptäckts bland narkomaner sedan projektets början för sjutton år sedan, trots effektiv testning. Flertalet av narkomanerna utan immunitet mot hepatit B vaccinerades. Den övervägande andelen klienter som vårdas av narkomanenheten i Lund har tidigare ingått i sprutbytesprojektet.
Liknande siffror uppvisar projektet i Malmö. I Malmö har man ca 1 000 besökare/år och därmed större praktiska svårigheter. Ändå har sprutöverförd hivsmitta bara konstaterats hos någon enstaka person före 1989. Ett av skälen till försöksverksamheten var just att hindra smittspridningen av hiv. Även om det är omöjligt att dra hundraprocentigt säkra slutsatser, kan man konstatera att medan ingen känd hivsmittoöverföring mellan narkomaner upptäckts på många år i Skåne, finns ett högt antal hivpositiva narkomaner i till exempel Stockholm och Köpenhamn. De rapporter om hivfall som rapporterats från Skåne gäller inresta personer eller personer som fått smittan genom sexuell överföring.
Sprutbytesmottagningen gör också en stor social insats genom sitt oerhört nära samarbete med de narkomaner som besöker den. Inte på något annat ställe i Sverige verkar kontakten mellan myndigheter och narkomaner vara så god som i Lund och Malmö, vid de två sprutenheterna. Minskad smittospridning, social kontakt och hjälp med praktiska ting, såsom besök hos barnmorska, möjlighet att bereda väg för avgiftning, kondomutdelning etc. är positiva inslag i arbetet. Regeringens utredare Ulf Malmström noterade redan i sin rapport, 2001, att detta är tunga argument för att permanenta och utöka verksamheten. Allt tyder på att verksamheten med sprutbyte skapar en samhällelig kontaktyta och ökar motivationen att söka vård.
Våren 2002 beslutade riksdagen enligt regeringens handlingsplan mot narkotika att försöksverksamheten ska få fortsätta. Nu föreligger ett förslag från regeringens narkotikasamordnare, Björn Fries, om att tillåta sprutbyte under hårt kontrollerade former och att försöksverksamheterna ska läggas ned. Vi menar att det är positivt med en öppning mot sprutbyte i andra delar av landet men att det vore negativt om dagens verksamhet med sin stora erfarenhetsbank skulle splittras. Enligt vår mening är det nu dags att efter en sjuttonårig projektverksamhet besluta mera långsiktigt om den pågående verksamhetens framtid. Om engagerade människor ska orka fortsätta sitt arbete och om kompetent personal ska välja att satsa sitt engagemang, måste de veta att deras arbete inte ständigt är nedläggningshotat.
Att tillåta sprutbyte under kontrollerade former innebär inte att man kapitulerar inför narkotikan. För min del och för Folkpartiets del är det en självklarhet att bruket av både s.k. lätt och tung narkotika ska vara kriminaliserad i Sverige. Att börja tveka i den frågan vore att leda in många nya, unga missbrukare på vägen mot olyckan. Sprutbytesverksamheten handlar om något helt annat – att göra det bästa möjliga för människor som sitter fast i ett tungt missbruk.
Vem som helst kan inte gå in på sprutbytesmottagningen och skaffa sprutor. Narkomanen som vill byta sina använda sprutor mot rena måste följa klinikens stränga regler. Han eller hon ska vara över tjugo år, kunna visa stickmärken, ha behandlats för sitt missbruk men misslyckats med att sluta knarka och ha haft kontakter med socialtjänsten. Man byter smutsiga sprutor mot rena, inget annat. Det är ingen ”allmän” utdelning som sker. Varje spruta och varje nål räknas. Lämnar man tio nålar får man tio. Lämnar man noll får man noll. Fördelarna med att tillåta narkomaner att byta smutsiga sprutor mot rena är många.
Fria sprutor till narkomaner har som sagt inte något med legalisering av narkotika att göra. Tvärtom tänker vi folkpartister fortsätta att på alla sätt bekämpa dem som vill legalisera narkotiska preparat. Det behövs hårda straff för att komma åt langare och andra som tjänar pengar på människors missbruk. Polis, tull och åklagare ska få använda sig av effektivare och modernare metoder i kampen mot smugglingen. Det är också viktigt att utnyttja möjligheten för europeisk polis att samarbeta över gränserna.
Fakta talar enligt vår mening för att sprututbytet ska fortsätta och att nuvarande försöksverksamhet ska övergå i permanent verksamhet. Dessutom bör verksamheten utökas till att omfatta flera platser i Sverige.
|
Stockholm den 3 oktober 2003 |
|
|
Ulf Nilsson (fp) |
|
|
Allan Widman (fp) |
Tina Acketoft (fp) |