Motion till riksdagen
2003/04:So474
av Hillevi Engström (m)

Socialtjänsten och brottsoffer


Förslag till riksdagsbeslut

  1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om kommunernas stöd till kvinnojourer och brottsofferstödjande verksamhet.

  2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om behovet av en översyn av socialtjänstlagen avseende sekretess kring uppgiften att utredning inletts.

  3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om socialtjänstens skyldighet att alltid anmäla till polis/åklagare om misstanke finns att en hjälpsökande utsatts för våld/hot mot person.

  4. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om anmälningsobenägenheten inom socialtjänst, skola och sjukvård.

Motivering

Som en del i kvinnofridslagstiftningen har socialtjänstlagen utökats med en regel som ytterligare avser att förstärka socialtjänstens ansvar och skyldigheter att ge stöd och hjälp till kvinnor som utsätts för våld. År 2001 ändrades 5 kap. 11 § till att socialnämnden bör ge stöd åt brottsoffer och deras anhöriga med särskild inriktning på kvinnor som utsatts för våld. Jag menar att man bör ändra lagen så att det framgår att socialnämnden skall ge stöd åt brottsoffer. Endast i hälften av landets kommuner finns i dag kvinnojourer. Flera kvinnojourer upplever att kommunen har en njugg inställning till deras verksamhet, trots att vi vet att de flesta jourer arbetar mycket seriöst och gör ett bra arbete. Utöver kvinnojourer är det väsentligt att även brottsofferjourer får ett reellt stöd för sin verksamhet. Den senare kategorin gör ett ovärderligt arbete och avlastar ofta de rättsvårdande myndigheterna mycket arbete. Brottsofferjourernas vittnesstödjande arbete upplevs av många brottsoffer som ett viktigt stöd i processen att återfå självkänsla efter ett brott, klara av brottmålsprocessen och gå vidare.

I dag finns ingen skyldighet för socialtjänsten att polisanmäla brott som kommer till deras kännedom om det inte ger minst två års fängelse i straffskalan. Det betyder att flera fall av t.ex. kvinnomisshandel som socialtjänsten får kännedom om aldrig blir ett ärende hos polisen. Med en tvingande bestämmelse att anmäla alla våldsbrott till polisen ökar möjligheten att farliga gärningsmän kan lagföras för brott, att våldsbrott kan förhindras och att brottsoffret kan få upprättelse, hjälp och stöd. Det är oklart hur omfattande mörkertalet är på icke anmälda brott, men skäl finns att anta att det är betydande. Anställda inom socialtjänsten kan inte förväntas ha kunskaper om brott som gör att de kan avgöra vad som ska anmälas eller inte. Det är för polis och åklagare viktigt att brott anmäls när de blir kända. Ibland är gärningsmannen misstänkt för andra brott och det är då väsentligt att alla kända brottsmisstankar kan utredas och vägas in vid en samlad bedömning när åtal ska väckas.

I socialtjänstlagen framgår att myndigheten ska informera ”den det berör” att en utredning inletts. Flera fall har uppmärksammats när unga kvinnor från s.k. patriarkala miljöer söker hjälp hos socialtjänsten för att de är utsatta för hot eller våld från nära anhöriga. De vill ha hjälp för att de förhindras av föräldrar och bröder att leva ett normalt liv, med umgänge utanför hemmet etc. Hon kan vara utsatt för hot om tvångsgifte. Det kan också röra barn som är rädda för att på resa till hemlandet könsstympas. Det är då orimligt, ja till och med farligt, om socialtjänsten kontaktar ”den det berör” om att en utredning inletts. Det innebär i ett sådant fall att den som flickan eller kvinnan är hotad av blir informerad direkt. Ibland behöver unga skyddas från sina föräldrar, något som tydliggjorts i de avskyvärda s.k. hedersmorden. För dessa personer är hemmet den minst säkra platsen. Det skall således kunna råda sekretess för uppgifter i fall där information om att en utredning inletts skulle kunna leda till risker för den hjälpsökande, risker att skadas fysiskt eller psykiskt.

En obligatorisk anmälningsskyldighet underlättar förhållandet mellan socialsekreteraren och den hjälpsökande, eftersom det inte blir en diskussion med klienten om hon eller han bör kontakta polisen. Det blir en automatik, som många gånger gör det enklare. Det är även dags att avdramatisera åtgärden att anmäla till polis. En anmälan innebär alls inte att ett brott har begåtts, en anmälan är inte synonymt med att försöka ”sätta dit” någon. Det är viktigt att poängtera att en anmälan är just det, en anmälan. Till den behöriga myndigheten (åklagare och polis) som har befogenhet och kompetens att avgöra om förundersökning skall inledas eller ej. Det senare resonemanget behöver förtydligas för sjukvård och förskola/skola. Alltför sällan anmäler dessa myndigheter till socialtjänsten att man misstänker att ett barn eller en ungdom misstänks fara illa, eller vara utsatt för brott. Det finns inget som tyder på att kvinnor som blivit misshandlade skulle avstå från att kontakta socialtjänsten, om de visste att misstanke om brott skulle polisanmälas. De kvinnor som har den farhågan och absolut inte vill att polisen skall få kännedom om deras situation, vill heller inte att det skall bli känt inom socialtjänsten. Den gruppen kvinnor återfinns i liten omfattning som anonyma hjälpsökande hos kvinnojourerna.

Stockholm den 6 oktober 2003

Hillevi Engström (m)