Motion till riksdagen
2003/04:So470
av Chatrine Pålsson (kd)

Erektil dysfunktion


Förslag till riksdagsbeslut

  1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att erektil dysfunktion fullt ut måste betraktas som sjukdom och därmed behandlas som sådan.

  2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om orimligheten i att subventionera komplicerade i stället för enkla behandlingsformer.

  3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att utreda förutsättningarna för att låta patient med av läkare diagnostiserad svår erektil dysfunktion få läkemedel i tablettform med subvention.

Erektil dysfunktion är en sjukdom som samhället har ansvar att behandla

Det bör vara en självklarhet att de som lider av en sjukdom ska kunna få den behandlad av hälso- och sjukvården på bästa möjliga sätt och också få köpa de behandlande läkemedlen inom ramen för läkemedelsförmånen.

Impotens, eller erektil dysfunktion (ED), är en allvarlig sjukdom som i dess mest svårartade form bland annat leder till svårt lidande både hos den drabbade och dennes partner. Erektil dysfunktion är dessutom i de allra flesta fall en följdsjukdom av till exempel diabetes, neurologiska skador eller prostatacancer.

Erektil dysfunktion drabbar cirka hälften av de manliga diabetikerna inom fem år efter sjukdomsdebuten. ED förekommer också bland personer som drabbats av ryggmärgsskada, MS eller olika typer av hjärt-kärlsjukdomar.

I ett av sina beslut menade den nyinrättade Läkemedelsförmånsnämnden att erektil dysfunktion i vissa fall ”förorsakar ett sådant lidande att medicinsk behandling får betraktas som angeläget”. Det är därför min mening att samhället fullt ut bör betrakta erektil dysfunktion som en sjukdom och som därmed ska ges möjligheten att bli behandlad som sådan.

Effektiv behandling förbises

Tyvärr har erektil dysfunktion blivit en symbolfråga i den för övrigt nödvändiga debatten om behovet av kostnadskontroll i hälso- och sjukvården. I form av en symbolhandling lyfte regeringen ut läkemedlet sildenafil (Viagra) ur läkemedelsförmånen i april 2001. Motiveringen grundade sig på den ytterst orättvisa och icke-vetenskapliga termen ”livsstilsläkemedel”. Med dagens avstånd till regeringens beslut kan detta enbart betraktas som olyckligt.

Läkemedelsförmånsnämndens (LFN) beslut i mars 2003 om att avslå ansökan om att återinföra Viagra i läkemedelsförmånen, motiverades med argumentet att det saknas möjligheter att ”begränsa subventionen till dem som har ett sådant behandlingsbehov att subventionering kan anses motiverat”. Genom att underkänna läkarens kompetens att utföra diagnos, föredrar alltså nämnden hellre att låta utsatta patientgrupperingar lida än att behandla sjukdomen mer än nödvändigt.

I maj 2003 beslutade LFN att lyfta in Caverject och Bondil i förmånen. Båda läkemedlen behandlar visserligen erektil dysfunktion, men behandlingen sker genom lokal injektion och är en komplicerad behandlingsform för användaren. Dessa läkemedel används i regel enbart av de patienter som inte reagerar på sildenafil, vardenafil eller tadalafil (samtliga inom samma preparatgrupp).

Det absurda i LFNs beslutsfattande i dessa ärenden är att man mer eller mindre förespråkar krångliga behandlingsmetoder hellre än enkla och effektiva, läs lokal injektion kontra tablett. Detta är orimligt och måste åtgärdas.

Subvention till patienter med diagnosen svår erektil dysfunktion

Kjell-Olof Feldt menade nyligen i en debattartikel i Dagens Nyheter att ”det vore rimligt om läkemedel som ovan (sildenafil, vardenafil och tadalafil) rabatterades för till exempel en rullstolsbunden ryggmärgsskadad man eller en man med så svåra skador efter strålning eller operation att erektion blivit omöjligt”.

Många är de som lider av erektil dysfunktion som förorsakar ett sådant lidande att medicinsk behandling får betraktas som angeläget, som reagerar positivt på sildenafil eller liknande preparat, men som inte får det till subventionerat pris.

LFN menar att detta beror på att läkaren inte har möjlighet att diagnostisera erektil dysfunktion. Flera urologer menar motsatsen. Att låta patienterna lida på grund av att ord står mot ord är inte rimligt. Förutsättningarna för att låta de patienter som av läkare diagnostiseras med svår erektil dysfunktion bör därför utredas.

Stockholm den 3 oktober 2003

Chatrine Pålsson (kd)