Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att undersöka den faktiska amalgamanvändningen i landet.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om förbättringar i tandvårdslagen och tandvårdsförordningen för patienter som har problem med dentala material.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om fortbildning av läkare och tandläkare.
Dentalmaterialutredningen publicerade i våras sitt slutbetänkande (SOU 2003:53). Av utredningen framgår att en majoritet av befolkningen (74 %) fortfarande har amalgam i munnen. Det framgår också att en mindre andel (1 %) tagit bort sitt amalgam. Vidare svarade ett urval av allmänheten att de fortfarande får amalgam insatt som tandfyllningsmaterial. Räknat i procent på dem som varit hos tandläkaren åren 2000 och 2001 svarade 13 procent att de hade fått amalgam vid tandläkarbesöket. Räknar man bort dem som inte varit hos tandläkaren och de som var osäkra stiger siffran till 18 procent.
Socialstyrelsen redovisar att amalgam används i knappt 3 procent av de fyllningar som görs. Av Dentalmaterialutredningens analys av svaren allmänheten lämnade framgår att amalgamanvändningen är jämt fördelad över landet. Svaren följer alltså inte de siffror på amalgamanvändning som uppgetts av landstingen där det tydligt framgår att vissa landsting använder betydligt mer amalgam än andra.
Det finns således anledning att se över amalgamanvändningen i landet och Socialstyrelsen tillsammans med Naturvårdsverket bör få i uppdrag att undersöka den faktiska amalgamanvändningen hos befolkningen och följa upp avvecklingen genom kontroll av kvicksilverutsläpp till avloppsvatten samt avfallet från tandläkarmottagningarna. Myndigheterna bör också analysera vad mer som behöver göras för att skynda på avvecklingen av amalgam i tandvården som ett led i den pågående kvicksilveravvecklingen.
Av utredningen framgår också att patienter som hänför sina besvär till amalgam och andra dentala material fortfarande anser sig dåligt behandlade, ej trodda och anser sig få fel behandling. Det framgår också att de olika landstingen har olika regler för när ersättning till sanering av tandfyllningsmaterial ska betalas ut. Vissa landsting godkänner så gott som alla sådana ärenden medan andra godkänner 60–80 procent av dessa. Det är oacceptabelt med så stora skillnader för den enskilde medborgaren.
Utredningen konstaterar att det behövs vissa förändringar i regelverket för att dessa patienter ska bli lika behandlade i landet. Tandvårdslagen och tandvårdsförordningen bör därför ändras för att de som är sjuka lättare ska kunna få hjälp att bli av med de tandfyllningar de inte tål. Således anser vi att de föreslagna ändringarna ska genomföras. Dock anser vi att förhandsprövning av tandläkarens förslag till åtgärder bör tas bort. Det är inte förenligt med praxis inom sjukvården att pröva en för patienten nödvändig åtgärd.
I utredningen framgår att drygt hälften av primärvårdsläkarna anser att problem med dentala material och hälsa inte berör dem och följaktligen inte heller är beredda att fördjupa sina kunskaper inom detta område. Det finns således även anledning att se över läkarutbildningen och garantera att fortbildning om dentala material och hälsa kommer läkarna tillgodo. Fortbildning är också ett sätt att öka möjligheterna för dessa patienter att bli korrekt behandlade. Vi anser att fortbildningen måste ske utifrån det material Dentalmaterialutredningen tagit fram. Staten bör i sina överläggningar med landstingen ställa krav på att landstingen erbjuder sina anställda läkare och tandläkare utbildning om hur kvicksilver och andra ämnen från dentala material påverkar kroppen. Även tandläkarhögskolornas möjlighet till utbildning bör förbättras inom detta område.
|
Stockholm den 3 oktober 2003 |
|
|
Chatrine Pålsson (kd) |