Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om behovet av en översyn av anmälningsskyldigheten i socialtjänstlagen.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att socialtjänsten hittar former för stöd i föräldraskapet utan anmälan och utredningsförfarande.
I Sverige idag har många barn bättre levnadsvillkor och en bättre fysisk hälsa än barn i många andra länder, men många barn befinner sig i utsatta situationer. Barn till missbrukare, till psykiskt sjuka, till föräldrar med bristande förmåga. Barn som utsätts för misshandel och sexuella övergrepp, barn som bevittnar våld i hemmet eller befinner sig i vårdnadstvister, övergivna barn, barn som inte får sina grundläggande behov tillgodosedda – av mat, kläder, sömn, regler, normer och omsorg. Vi får heller inte glömma asylbarnen vars föräldrar ofta inte orkar vara föräldrar. Det innebär att de utsatta barnen är ganska många.
Riksdagen har i juni 2003 beslutat att anmälningsskyldigheten i socialtjänstlagen skall utvidgas till att även omfatta fler myndigheter, att hänvisningar till anmälningsskyldigheten införs i de lagar som reglerar verksamheter som kommer i kontakt med barn och en bestämmelse om skyldighet att samarbeta. Allt detta är utmärkt, men om barn som far illa skall få det stöd de behöver, är det tillämpningen och det praktiska arbetet som är avgörande och inte de välformulerade skrivningarna i lagen.
Personal som arbetar med barn har under årens lopp aldrig fullgjort sin anmälningsskyldighet i den utsträckning som lagstiftaren avsett. Flera och återkommande studier bekräftar detta. Det finns flera orsaker till att personal som arbetar med barn inte vänder sig till socialtjänsten. Det är fortfarande ett stort steg för många att ta kontakt med ”soc”. Socialtjänsten betraktas fortfarande som en repressiv och stämplande myndighet.
Rädsla hos personal är en annan orsak. Rädsla för obehag, våld eller trakasserier från berörda familjer. Rädsla för att man har för lite på fötterna, att man sett eller hört fel. Rädsla för att föräldrarna t ex tar barnet från dagis så att barnet blir ännu mera oskyddat.
Även socialsekreterare känner ibland rädsla i kontakten med vissa familjer, vilket i sig kan vara ett hinder för att ge barnet erforderligt stöd.
Personal inom olika verksamheter är ofta kritiska till att de inte får veta vad som händer efter att en anmälan har gjorts. De ser inget resultat och får ingen feedback p g a rådande sekretessbestämmelser. En del personal har också egna problem i familjen eller i föräldraskapet vilket väcker ångest. Ska jag anmäla som har problem själv? Det finns ju inga perfekta familjer eller föräldrar. Personal inom skola, socialtjänst och andra verksamheter har också svåra problem ibland.
Ytterligare en förklaring till att barn som far illa inte får erforderlig hjälp är kunskapsbrist, bristande rutiner, revirtänkande, samarbetssvårigheter och brist på respekt för varandras olika kompetens. Under årtionden har det pratats om samverkan som aldrig tycks komma till stånd mer än i undantagsfall.
Själva ordet ”anmälan” är avskräckande. Begreppet ska huvudsakligen användas i ärenden som rör reella brott mot barn – misshandel, sexuella övergrepp, könsstympning, vanvård och försummelse.
Socialtjänsten bör också få verktyg att faktiskt kunna hjälpa barn som behöver stöd. Idag får barnen ingen hjälp om föräldrarna inte vill samarbeta eller om LVU inte är tillämplig. Detta innebär, precis som kritikerna säger, att ”en anmälan inte leder till någonting”.
När socialtjänsten inleder en utredning och vill tala enskilt med barnet får det inte göras mot föräldrarnas vilja. Trots att barnkonventionen och socialtjänstlagen säger att barn har rätt att komma till tals. I Sverige har vi en mycket stark föräldrarätt som sätter hinder i vägen när det gäller utredande och när det gäller insatser i familjen för att täcka barns behov.
Socialtjänsten bör även få ett tydligt uppdrag att öppna sig för föräldrar som behöver råd och stöd i föräldraskapet. Detta bör kunna ske utan dokumentation och utredningar.
Socialtjänsten bör tillsammans med andra verksamheter hitta former för samverkan där föräldrarna är delaktiga i problemlösningen och kan känna tillit till samhällets olika aktörer. Samtycke bryter ju sekretessen.
Om vi menar allvar med barnkonventionen och allt tal om barns bästa räcker det inte med förändringar i lagtexten. Vi måste analysera varför anmälningsskyldigheten inte fungerar. Socionomutbildningens kvalitet måste höjas för att socialarbetarna ska kunna klara det svåraste av arbeten – att hjälpa utsatta barn. Vi måste se över sekretessbestämmelserna så att tystnaden inte medför att barn inte får hjälp. Attityderna till socialtjänsten måste förändras liksom metoder och förhållningssätt i det praktiska arbetet.
|
Stockholm den 3 oktober 2003 |
|
|
Solveig Hellquist (fp) |