Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om en nollvision för livmoderhalscancer.
Riksdagen begär att regeringen återkommer med förslag till åtgärder för att nå nollvisionen enligt vad i motionen anförs.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att säkerställa finansiering av det nationella kvalitetsregistret för screening mot livmoderhalscancer.
Livmoderhalscancer är globalt sett en av de allra vanligaste cancerformerna bland kvinnor, och en av de vanligaste dödsorsakerna. Till skillnad mot andra cancerformer drabbar den även unga kvinnor. I Sverige är det den vanligaste cancerformen i åldersgruppen 20–34 år. Den utvecklas långsamt, och upptäcks cellförändringarna tidigt är förutsättningarna mycket goda att undvika att de utvecklas till cancer.
Därför påbörjades ett screeningprogram i Sverige redan på 1960-talet. Den organiserade cellprovtagningen som pågått sedan dess innebär att kvinnor kallas till kontroller vart tredje år. Den har lett till en halvering av antalet cancerfall, vilket gör cellprovtagningen till det mest framgångsrika av alla screeningprogram. Det anses dessutom vara mycket kostnadseffektivt. Fortfarande insjuknar ca 500 svenska kvinnor årligen i denna cancerform. Ca 200 av dem dör. Det är ungefär lika många kvinnor som dör i trafiken varje år.
Det finns två förklaringar till att livmoderhalscancer drabbar så många i onödan.
Den ena är att många kvinnor inte hörsammar kallelserna som de får från sjukvården att komma och ta det cellprov som behövs för att upptäcka cellförändringarna. Vi vet inte varför. Men de som arbetar med screeningen säger att den vanligaste orsaken är att många unga kvinnor inte har förstått vilken billig livförsäkring screeningen är.
Den andra förklaringen är att dagens screeningmetod (Pap Smear) inte upptäcker alla fall. Den har funnits i 50 år, och idag finns bättre metoder som upptäcker fler fall bland de kvinnor som faktiskt kommer till provtagningen.
Om vi kan hantera dessa två problem kommer Sverige att nå mycket nära att utrota åtminstone en av de farligaste och vanligaste cancerformerna som drabbar kvinnor. Därför är det fullt realistiskt att ha en nollvision när det gäller livmoderhalscancer. Kostnaderna är minimala för varje räddat liv.
Vi kan jämföra med vad det kostar att närma sig nollvisionen när det gäller antalet döda i trafiken. En miljard kronor som satsas på att bygga motorväg räcker till fyra mil och räddar ett liv per år. En miljard till mitträcken på så kallade 2+1-vägar räcker till 80 mil och räddar 20 liv per år.
Att gå halvvägs mot nollvisionen och rädda ca 250 kvinnor från att insjukna och 80–100 från att dö skulle kosta 300–400 miljoner kronor. Från denna kostnad ska sedan dras vad det kostar att behandla kvinnor som insjuknat i livmoderhalscancer och vad sjukdomen innebär i form av sjukskrivning, arbetsbortfall och andra kostnader för samhället. Slutnotan hamnar troligen på plus.
För att göra verklighet av nollvisionen krävs det att finansiering för det nyligen påbörjade arbetet med att bygga upp ett nationellt kvalitetsregister för screening mot livmoderhalscancer långsiktigt säkras genom Socialstyrelsens försorg. Detta register ska samordna data som redan finns i landstingen. Idag tas en miljon cellprover varje år. Kallelser och rapportering görs på olika sätt i olika landsting. Någon nationell uppföljning och kvalitetssäkring existerar inte.
Ett nationellt register är en förutsättning för att man ska finna strategier att öka deltagandet i screeningprogrammet, planera och följa upp åtgärder och i förlängningen minska lidande och död i livmoderhalscancer. Det behövs också att medel avsätts för en informationskampanj om cellprovtagningen och varför det är så viktigt att inte strunta i provtagningen eller hoppa över den. Sjukvården behöver få medel för att uppgradera systemet för provtagning.
|
Stockholm den 2 oktober 2003 |
|
|
Nyamko Sabuni (fp) |