Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att utreda förutsättningarna för att införa ett nationellt akut sjukvårdsupplysningsnummer.
112, numret är etablerat och en trygghet som inte begränsas av länsgränser. Var jag än bor i landet är SOS-numret detsamma, men den som svarar sitter lokalt, nära mig och stärker min trygghetskänsla. 112 skall bara användas vid riktiga akuta alarmsituationer, inte för råd om vad som är akut eller alarmmässigt. Vad som betecknas som akut ligger mer i den allmänt vedertagna bilden av bränder, bilolyckor, gasläckor eller personöverfall, men upplevelsen, den subjektiva, av begreppet akut är mer vidsträckt.
För en förälder som märker att dess barn har andningssvårigheter, för barnbarnet som finner mormor livlös i soffan, för makan som upptäcker att hennes cancersjuke make snabbt försämras, för den kommuninvånare som reagerar över en 50-åring som raglar runt och inte är kontaktbar är respektive situation akut, men inte SOS- och 112-akut, utan sjukvårdsupplysningsakut.
Det behövs ett enkelt sätt att nå sjukvårdsupplysningen. Det behövs ett nummer som är lätt att nå, minnas och alltid bära med sig. All kunskap är inte lätt att bära, men viss kunskap är livsnödvändig, däribland numret till SOS Alarm men också numret till akut sjukvårdsupplysning – kanske med namnet SOS Akut och med ett gemensamt, nationellt nummer där mitt samtal automatiskt kopplas vidare till närmsta rådgivningscentral. Den kan snabbt ge mig ett besked om vart jag ska vända mig, om vård behövs och hur snabbt vården behövs.
Det är dags att göra sjukvårdsupplysningen, akutvårdsupplysningen, verkligt lättillgänglig för människor och det kan regeringen se till genom att införa ett nationellt sjukvårdsupplysningsnummer.
|
Stockholm den 1 oktober 2003 |
|
|
Mia Franzén (fp) |