Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om etablering och finansiering av ett nationellt barnrättscenter.
Konventionen om barnets rättigheter – Barnkonventionen – antogs av FN:s generalförsamling den 20 november 1989. Efter ratificeringen den 21 juni 1990 kom konventionen att gälla i förhållande till Sverige den 2 september 1990. Riksdagen har i flera omgångar anpassat den svenska lagstiftningen till Barnkonventionens normer. För att säkerställa barnets rättigheter enligt Barnkonventionen krävs dock även andra åtgärder. Kompetensutveckling av de tjänstemän som på nationell eller lokal nivå tillämpar barnets rättigheter är ett viktigt inslag i förverkligandet av Barnkonventionen. Utvecklingsarbete kring handlingsplaner, uppföljning, utvärdering och metoder är andra viktiga delar av ett offensivare genomförandearbete.
Redan 1997 underströk Barnkommittén i sitt huvudbetänkande – ”Barnets bästa i främsta rummet. FN:s konvention om barnets rättigheter förverkligas i Sverige.” (SOU 1997:116) - att utbildning i Barnkonventionen är av central betydelse. Alla beslutsfattare som på något sätt kommer i kontakt med frågor som regleras i Barnkonventionen samt de yrkesgrupper som arbetar med barn och ungdomar måste ha utbildning i och kunskaper om Barnkonventionen.
Dessutom föreslog Barnkommittén att det inom varje kommun ska vidtas åtgärder för att utbilda såväl politiker som anställda i Barnkonventionen.
Regeringen har sedan dess etablerat barnpolitiken som ett nytt politikområde som innefattar insatser för att i Sverige göra verklighet av Barnkonventionens normer och visioner. På regeringens förslag antog riksdagen i mars 1999 en särskild strategi för att förverkliga Barnkonventionen. De åtgärder som nämndes i strategin är bl.a.:
att Barnkonventionen på olika sätt bör tas upp i utbildningar för de yrkesgrupper som skall arbeta med barn,
att de statliga anställda vars arbete har konsekvenser för barn ska erbjudas fortbildning för att kunna stärka sin barnkompetens och sina kunskaper om Barnkonventionen,
att kommuner och landsting på samma sätt bör erbjuda sin personal utbildning.
I januari 2002 presenterades regeringens nationella handlingsplan för att förbättra främjandet och skyddet av mänskliga rättigheterna. Mot bakgrund av att kunskapen om mänskliga rättigheter behöver förbättras har regeringen som avsikt att involvera kommuner och landsting i utbildningen om de mänskliga rättigheterna bl.a. genom att verka för att anställda och politiker i kommunerna och landstingen erbjuds utbildning om de mänskliga rättigheterna. Barnets rättigheter ska i detta sammanhang prioriteras, slog regeringen fast.
Barnombudsmannen, BO, har påtalat de bristande kunskaperna i samhällets olika strukturer när det gäller barnen och deras rättigheter. När det gäller exempelvis rättsväsendet har BO kommit till slutsatsen att det återstår mycket arbete innan principen i lagstiftningen att sätta barnets bästa i främsta rummet genomsyrar tillämpningar och bedömningar som görs av socialtjänst och domstolar. Höjd kompetens genom utbildning och mer forskning om små barns behov är nödvändigt, anser BO.
Även internationellt har situationen för barnets rättigheter i Sverige uppmärksammats. Barnrättskommittén i Genève har med anledning av den senaste svenska rapporten kritiserat Sverige för brister i arbetet för att förverkliga Barnkonventionen när det gäller barn i behov av särskilt stöd. Deras rättigheter behandlas enligt kommittén mycket olika i olika delar av landet. Det är fråga om barn med funktionshinder och andra grupper av barn i behov av stödinsatser av olika slag. Tillämpningen av rättigheterna för barnen med funktionshinder varierar inte bara från en kommun till en annan utan ibland även mellan olika stadsdelar. Detsamma gäller ofta även barn med arbetslösa föräldrar, invandrarbarn osv. Kommittén har rekommenderat att kommunerna skall öka sina insatser för att leva upp till Barnkonventionens normer. Barn ska få samma service, utan någon som helst diskriminering.
Man kan anta att skillnaderna i behandlingen av barns rättigheter i dagens Sverige inte beror på bristande lagstiftning och inte heller enbart på otillräckliga ekonomiska resurser. Det är sannolikt att kommunerna tillämpar lagarna olika när det gäller barn, vilket leder till vad Barnrättskommittén kallar ”diskriminering”. Dessutom är det i många fall mycket troligt att de implementerande myndigheterna saknar den barnkunskap som skulle leda till beslut grundade på barnets bästa. Kompetenshöjande insatser för kommunala politiker och tjänstemän behövs för att kunna avhjälpa situationen och medverka till att ge varje barn i Sverige de livsvillkor barnet har rätt till.
Kommittén mot barnmisshandel presenterade år 2001 sitt slutbetänkande. En av betänkandets slutsatser är att kunskaperna om barnmisshandel är bristfälliga på de flesta håll och att en uttunning av barnkompetensen är tydlig framför allt inom delar av barnhälsovården. Vidare sägs att det finns tydliga svagheter när det gäller att bygga upp och vidmakthålla kunskapen och kompetensen om barn och barnmisshandel. Kommittén föreslår också att kompetenshöjande åtgärder vidtas inom socialtjänsten och att kommunerna uppmärksammas på sitt ansvar för kompetensutveckling av personal inom förskolan, skolan och fritidshemmet. Dessutom behöver även hälso- och sjukvården kompetensutveckling i barnkunskap. ”Ett gott bemötande av barn som misshandlas förutsätter att hälso- och sjukvårdspersonalen har kunskaper om barn och om barnens normala utveckling”, slår kommittén fast.
Kommitténs slutbetänkande föreslår också en utredning av möjligheterna att inrätta ett nationellt riskbarncentrum som ska knytas till aktiv klinisk verksamhet och nära samarbeta med universitet och högskolor samt beakta forskningen på området.
Behovet av utbildning och kompetensutveckling i barnets rättigheter har i Sverige uppmärksammats redan under 1990-talet. Sådan utbildning anordnas då och då av olika myndigheter, utbildningsinstitutioner och enskilda organisationer. Dessa tillfällen har dock inte haft profilen av en permanent utbildningsverksamhet. Snarare har de markerat behovet av barn- och barnrättskunskap i samhället och riktat sig till en begränsad målgrupp under en relativt kort period.
Behovet av utbildning och kompetensutveckling i barnets rättigheter har även återspeglats i ett stort antal motioner av riksdagsledamöter under senare år.
Frågan har uppmärksammats bl.a. av Örebro kommun och Landstinget i Örebro län som under åren 2002–2003 undersökt förutsättningarna, intresset och de praktiska möjligheterna för att etablera ett kunskapscenter som skall arbeta med kompetens- och metodutveckling rörande barnets rättigheter, Barnkonventionen och barnets livsvillkor i allmänhet. Många andra aktörer, exempelvis Kommunförbundet och Landstingsförbundet, BO, Rädda Barnen och en rad andra kommuner och enskilda organisationer över hela Sverige, har visat intresse för ett sådant center. Betänkandet från utredningen om internationella adoptioner (SOU 2003:49) anför också som ett alternativ att det föreslagna nationella forsknings- och kunskapscentret på adoptionsområdet kopplas till det av Örebro kommun planerade barnrättscentret.
Initiativet från Örebro har dock inte kunnat omsättas i verkligheten. Varken kommunen, landstinget eller de andra intressenterna har för närvarande de ekonomiska resurserna för att driva ett sådant center.
Jag anser att etableringen av ett nationellt barnrättscenter ligger i linje med den nationella strategin för förverkligandet av Barnkonventionen, antagen av riksdagen i mars 1999. Regeringen bör därför stödja kommunerna och de andra intressenterna att etablera ett nationellt barnrättscenter för kompetensutveckling i barnets livsvillkor och rättigheter.
Socialdepartementet bör få i uppdrag att lägga förslag om hur finansieringen och etableringen av verksamheten inom centret kan ske. Centret ska grunda sin verksamhet på samarbete mellan kommuner, landsting, myndigheter och enskilda organisationer.
|
Stockholm den 25 september 2003 |
|
|
Ingela Thalén (s) |