Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att fastställa en nationell strategi mot den ökande alkoholkonsumtionen.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att anta en målsättning att minska alkoholkonsumtionen med 20 % på tio år och inrikta politikens samlade kraft för att nå målet.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att hålla fast vid prisvapnet i alkoholpolitiken.
Alkoholen är en tickande bomb i det svenska samhället. Enligt en rapport som TCO presenterade sommaren 2003 finns det en rad oroande effekter av en allt högre alkoholkonsumtion. 1998 var kostnaderna för produktionsbortfall, vård, egendomsskador och förebyggande åtgärder runt 117 miljarder per år i dagens penningvärde. Beräkningarna visar att kostnaderna snart är uppe i 150 miljarder per år.
I skymundan, utan debatt eller åtgärder, växer en näst intill lavinartad ökning av alkoholkonsumtionen, med allt färre från alkohol fredade tillfällen i livet, fram som en tickande ohälsobomb. Den har redan börjat brisera och växer fram som ett stort hot mot den ekonomiska utvecklingen.
Den totala alkoholkonsumtionen ligger i dag 25–30 procent högre än vad den gjorde i mitten av 1990-talet. Vi vet, både genom internationella och svenska erfarenheter, att det finns ett nära samband mellan totalkonsumtionens omfattning och storleken på skadorna – även om det för vissa typer av skador finns en flerårig fördröjning mellan konsumtion och skada.
Berusningsdrickandet bland ungdomar har ökat. Antalet vårdade för akut alkoholförgiftning har ökat kraftigt bland unga de senaste två åren. Antalet rattfulla på våra vägar har blivit större. I Stockholms län och Skåne har också ohälsoeffekterna tilltagit i form av att antalet fall av skrumplever och bukspottkörtelinflammation ökat kraftigt. Det tycks också finnas en trend med ökad konsumtion bland gravida kvinnor – vilket i så fall kommer att orsaka fler fosterskador.
De ökade skadorna ger upphov till ett stort mänskligt lidande. Trycket ökar på våra välfärdssystem. Sjukhusen fylls med fler skadade. Sjukskrivningarna, liksom förtidspensioneringarna, ökar. Produktionsstörningar och olycksfall i arbetet ökar. Viktiga välfärdsreformer trängs undan.
Under andra halvan av 1990-talet påbörjades en omläggning av politiken som innebar ökad tillgänglighet och lägre pris. Sverige gav efter för EU-kommissionens krav på ökade införselkvoter. De ökade möjligheterna till införsel från andra länder har pressat fram sänkta alkoholskatter i Sverige. Men därtill kommer ett antal självständigt fattade beslut av svenska politiker, till exempel lördagsöppet på Systembolaget och fler utskänkningstillstånd, som inte beror på EU-medlemskapet.
Omläggningen till en mer restriktiv alkoholpolitik på 1970-talet minskade skadornas omfattning. Då alkoholproblemen blev mindre akuta, minskade efter något decennium även allmänhetens benägenhet att stödja en restriktiv politik. Detta har stärkt de krafter inom politiken som vill öppna alla kranar.
Svenskarna konsumerar nu mer alkohol än vad vi har gjort någon gång under de senaste 100 åren. Inget tyder på att ökningen har upphört.
Den 1 oktober 2003 genomförde Danmark en drastisk sänkning av skatten på sprit. Finland kommer efter nästa år. I båda fall är det konkurrensen från angränsande länders billiga sprit som påverkar. Och som ett brev på posten kommer kraven på sänkt alkoholskatt och därmed sänkta priser på alkohol även i Sverige.
Det är riktigt att generösa införselkvoter och prissänkningar i Sveriges grannskap gjort den restriktiva alkoholpolitiken problematisk. Prisvapnet är inte lika effektivt när svenskarna får köpa alkohol billigt utrikes och ta in stora mängder.
Men att kasta bort det vapen man har och stå där tomhänt gör inte kampen framgångsrikare. Tvärtom. Ju mer billig alkohol som finns på marknaden, desto hårdare drabbar alkoholskadorna. Pris och tillgänglighet har ett rakt och odiskutabelt samband med konsumtionen och dess inverkan på folkhälsan.
Med facit i hand kan vi konstatera att de svenska förhandlarna gav en falsk bild av vad ett medlemskap i EU skulle innebära för den restriktiva alkoholpolitiken. Men nu är verkligheten som den är, och vi måste utgå från vad som går att göra. Det går att långsiktigt påverka EU. Vi måste inte lägga oss platta för dumheten. Vi måste inte tala med resignation i rösten om reträtten som enda utväg.
Vad ska man då göra åt detta? Finlands socialdemokratiske justitieminister Johannes Koskinen manar till alkoholpolitisk offensiv. Han vill att EU fattar ett gemensamt beslut om höjda skatter på alkohol. Och han tror att unionen kommer att ha en heltäckande alkoholskatt som är klart högre än den nuvarande om fem tio år. Denna linje bör Sverige offentligt uttala sig för.
Det har kommit signaler från olika EU-länder som tyder på en växande insikt om alkoholkonsumtionens förödande effekt på folkhälsan och ekonomin. Sverige bör med sin erfarenhet av en framgångsrik restriktiv alkoholpolitik bidra till ett opinionsarbete, som fördjupar denna insikt och samtidigt ger den en bredare förankring inom unionen.
En annan huvudstrategi måste vara det lokala förebyggande arbetet – på arbetsplatserna, i skolorna, i föreningslivet etcetera. Här är det viktigt att samla och samordna insatser från många olika håll. Informationen om alkoholens skadliga effekter måste bli bättre och effektivare. Fackliga organisationer och arbetsgivare bör känna ett gemensamt ansvar för att hålla alkoholen borta från arbetslivet och för att på ett tidigt stadium upptäcka och stödja dem som har problem.
Föräldrarna, skolan, socialtjänsten, polisen och andra vuxna som kommer i kontakt med barn och ungdomar i riskzonen måste agera tydligare och sätta gränser. Idrottsrörelsen och annat föreningsliv måste känna ansvar för att uppväxtmiljön är så fri från alkohol som möjligt. Det är dags att ta alkoholhotet på allvar. Det krävs en nationell strategi mot den ökande alkoholkonsumtionen.
|
Stockholm den 5 oktober 2003 |
|
|
Mikael Oscarsson (kd) |