Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att göra en utvärdering av ädelreformen.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att göra en översyn av den geriatriska vården.
Det svenska folket blir allt äldre. Allt färre barn föds, samtidigt som vi lever allt längre. Frågan är om vi tar hand om våra äldre på ett värdigt sätt? Blir vi allt mer inriktade på friska, unga och starka individer? Ser vi den lilla människan? Vården av de äldre, den geriatriska vården, behöver stärkas. Under de sista åren kommer de flesta av oss att vara i behov av vård och hjälp. Då är det ju också märkligt om vi inte ska kunna erbjuda specialistvård till de gamla. I Socialstyrelsens senaste rapport om äldrevården sägs det att ”de boende i sjukhemmen blivit allt sjukare men tillgången till medicinskt kvalificerad personal minskat med bl a otillräcklig läkarmedverkan”.
Vården av våra gamla är ett mått på vår respekt för människovärdet. Framlidne professorn Torgny Segerstedt har sagt att ”vi i Sverige är nog unika i världen i vårt förakt för åldrandet och erfarenheten”. Det råder ingen tvekan; de äldre får inte den uppmärksamhet och omtanke som måste anses rimlig. Det är upprörande när man tänker på hur människovärdet dagligen kränks, inte för att den personal som finns där saknar tillbörlig respekt, utan för att vården såsom den är organiserad inte medger det antal läkare med kompetens inom geriatrik som skulle behövas. Det krävs fortsatt forskning om läkemedel till de äldre; vilken effekt som fås av vilka doser och vilka kombinationer som är optimala. En bättre uppföljning av de äldres bruk av läkemedel är motiverad. Det är bevisligen så att symptomen på till exempel hjärtinfarkt är annorlunda för en 85-åring jämfört med en 35-åring. Det behövs kompetens som kan se skillnad på ett friskt åldrande och ett sjukligt åldrande. Och det är inte alldeles enkelt att bedöma om en senildement person också är deprimerad. För detta behövs särskild utbildning och de gamla har rätt till kompetent vård.
Många äldre i dag på våra sjukhem och i hemsjukvården upplever sig vara bortglömda, ensamma och anonyma. Sanningen är den att många äldre, alltför många, hamnar vid sidan om den medicinska expertisen samma dag som de förklarats ”färdigbehandlade”. Det borde ju vara en självklarhet att en specialist, helst en geriatriker, gör regelbundna besök eller går rond bland de många som bor i särskilt boende eller har placerats i sina respektive hem eller lägenheter.
Under senare år har vi vid upprepade tillfällen fått höra om vanvård och grova missförhållanden på sjukhus och äldreboenden runtom i landet. Det är bilder och berättelser som på djupet berör och förskräcker. Det borde till exempel inte vara möjligt att, i ett rikt och utvecklat land som Sverige, äldre får ligga dygnsvis i sina sängar utan att komma upp.
Stiftelsen Stockholms läns äldrecentrum har nyligen publicerat en rapport där en del av dessa problem diskuteras. Det är ingen uppmuntrande läsning. Därför bör regeringen utreda hur man ska kunna komma till rätta med att kommunikationen mellan olika vård och omsorgsgivare brister, samt att det råder oklara ansvarsförhållanden dem emellan.
Antalet vårdplatser har halverats under 90-talet. För att kunna ge de äldre en värdig vård krävs en bättre samverkan mellan landsting och kommun. Sjukhusansluten hemsjukvård (SAH) innebär att avancerad läkarledd vård kan ges i hemmet, men vid behov kan den sjuke bli inlagd på sjukhus utan att passera akutmottagningen.
En subventionering av hushållsnära tjänster bör införas i ett första steg för äldre personer. Dessutom bör diskussion om kompletterande finansiering – blandning av offentlig och privat – föras aktivt i samhällsdebatten. Om vi verkligen vill våra äldre väl och vill göra insatser för deras trivsel och hälsa, så måste vi uppbåda större engagemang för satsningar oavsett om det gäller praktiska problem som svårigheter att få ut kontanter eller brister inom äldrevården.
|
Stockholm den 4 oktober 2003 |
|
|
Mikael Oscarsson (kd) |