Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att genomföra en översyn av vård och omsorg i syfte att finna lösningar som garanterar närhet och behovet av vård samtidigt som det kommunala självstyret bevaras eller stärks.
Sverige och övriga Europa är på väg in i en demografisk omställning med en allt mer åldrande befolkning och allt färre arbetande skattebetalare. Detta innebär högre kostnader för den offentliga sektorn samtidigt som allt färre skall betala dessa höjda kostnader. Därtill kommer svårigheter att rekrytera personal till bl.a. vården. Förhållandet kommer att påverka samhällets totala finanser i negativ riktning varför ett nytänkande behövs. Detta visar att samhället måste mobilisera sina resurser för att på ett rimligt sätt kunna bevara välfärden. Enskilda huvudmäns tilltro till att någon annan part i samhället skall lösa de egna problemen tillhör en förgången tid varför framtidsinriktade och kreativa förslag till lösningar måste börja diskuteras.
Framtiden behöver stabila och robusta strukturer inom vården för att klara de behov som finns. Problemet är nämligen mer än bara tillskott av pengar. Fokuseringen på mer pengar till vården har dessutom förenklat vårddebatten på ett olyckligt sätt. De som vill ge mer framställs som goda medan de som vill vidta andra åtgärder betraktas som illvilliga. Oavsett hur stora resurser vården tilldelas kommer det alltid att kännas som om vi har för lite pengar eftersom det ständigt görs medicinska och tekniska framsteg. Det bör vara mer framgångsrikt att diskutera hur vi använder de pengar som redan finns och sätta in dem i en mer visionär bild av hur framtidens vård skall gestaltas.
Uppfattningen att resurserna är outtömliga inom vården är utbredd. Kraven riktas direkt till politiker som ständigt ställs inför valet om en efterfråge- eller behovsstyrd vård. Det gränslösa kravet tyder på ett behov av skattehöjningar upp till nivån 70 kronor, vilket är orealistiskt.
Dagens landsting har under det senaste decenniet ständigt arbetat i en svår ekonomisk situation. I dagsläget har vi kommit till vägs ände. Politikernas ansvar är att på bästa sätt företräda och tillvarata folkets intressen. I det begreppet ligger att vården ska utformas utifrån folkets behov av vård. Den insikten kräver en förändrad syn på hela vårdsystemet där utfallet av det direkta vårdmötet är normgivande. Att som i den vulgära debatten kategoriskt hävda att lasarettet skall finnas kvar uppfyller inte de krav som framtiden ställer på de förtroendevalda. Byggnader som symboler för en bra vård tillhör det förgångna. Som vårddebatten förs idag kan man konstatera att politiken är i otakt med opinionen.
Den vårdbehövande vill ha en god vård, omsorg och valfrihet i vårdvalet. Fokus ställs därför på kvalitet och valfrihet. I begreppet kvalitet inbegrips effektivitet samt senast kända medicinska teknik. Dessa krav skall tillgodoses i en organisation som klarar framtidens krav. Enkla svar som att marknaden löser detta är ogenomtänkta då den vårdsökande knappast kan ses som en fullvärdig kund. Här behövs strukturer och vårdlösningar som är mer verklighetsnära.
Landstingen har genom åren prövat olika organisationsformer och ledningsfilosofier. Detta tillsammans med trender som t.ex. balanserad verksamhetsstyrning har visat att offentlig förvaltning har svårt att upprätthålla givna budgetdirektiv. Allt för ofta saknas incitament för belöning respektive bestraffning vid avvikelser utifrån givna direktiv. För att lyckas måste verksamheten organiseras utifrån i första hand ett befolkningsperspektiv, i andra hand utifrån en organisation som ger möjlighet till överblick av verksamheten.
Svensk sjukvård är effektivast i världen men har en kostnadsnivå som placerar oss på sextonde plats. Som jämförelse kan nämnas att USA är på artonde plats i effektivitet och på första plats avseende höga kostnader. Den vård som produceras i Sverige är m.a.o. bra, men oproportionellt dyr. Ofta jämför vi oss med USA som den perfekta vårdgivaren. Vid jämförelse visar det sig dock att USA har såväl sämre effektivitet som väsentligt högre kostnader för vården än Sverige.
Personalen är vårdens viktigaste resurs. Framtiden kommer att kräva att mer görs av allt färre vilket medför en ökad belastning på personalen. Den utvecklingen är i dagens perspektiv orealistisk då vårdpersonalen idag har en lönebild som inte står i relation till ansvar, utbildning och arbetsförhållanden. En förändrad syn på sektorn är därför nödvändig samtidigt som en mer aktiv personalpolitik bör föras så att personalen klarar de krav som ställs. Det är rimligt att personalen åtminstone får samma möjlighet till ”service och underhåll” som lasarettets maskiner får. En mer generös syn på friskvården i samhället är därför nödvändig vilket innebär att förmånsbeskattning av friskvårdande verksamhet inte bör ske. Utifrån ett samhällsperspektiv framstår detta som naturligt då en satsad krona ger 2–10 gånger tillbaka i form av minskad ohälsa.
Alternativa vårdformer diskuteras ofta utifrån ett protektionistiskt synsätt. Detta trots att ett otal exempel visat att en av lösningarna till vårdkrisen finns att söka i ett utökat entreprenörskap inom vården, där det finns starka incitament. Det bör vara statens uppgift att stimulera en utveckling i den riktningen. Detta står inte i motsats till en demokratiskt styrd vård, tvärtom. I stället skulle detta stimulera debatten om vad utfallet skall vara av respektive medicinsk specialitet samt vad som är bäst utifrån ett befolkningsperspektiv. Plötsligt framstår den förtroendevalde i den roll som medborgaren har gett honom.
Ett framträdande exempel på alternativt driven vård är S:t Görans sjukhus i Stockholm. Uppföljningen av verksamheten har varit omfattande och utfallet entydigt. Ekonomiskt har verksamheten varit 10 procent lägre än övriga lasarett i Stockholm. Vid en jämförelse med nio läns- region- och universitetssjukhus kan man konstatera att kostnaden för läkare är 14 procent lägre vid S:t Göran, kostnaden för läkare per läkarbesök 10 procent lägre medan personalkostnaden i övrigt var 7 procent högre än övriga lasarett. Vid en jämförelse med Centrallasarettet i Västerås visar det sig att verksamheten vid, direkt jämförbara enheter, var 119 procent effektivare vid S:t Göran.
Även vid en jämförelse av ohälsan vid lasarettet påvisas framträdande skillnader mellan tre personalgrupper där sjuktalen sänkts med 2,8, 4,9 och 7,3 dagar. Den största förbättringen har enligt personalen skett på det sociala området. Oavsett inställning till S:t Göran som lasarett i annan driftsform så kan man konstatera att en förändring i effektivitet, attityd och ekonomi har skett till det positiva.
Behovet av förändring visar dessutom en studie vid Sahlgrenska sjukhuset i Göteborg där 500 patienter i arbetsför ålder, i en studie i januari 2002 stod i kö för operation av diskbråck, knäleder eller axlar. Av de 500 har en tredjedel, 159 patienter, i väntan på operation blivit sjukskrivna eller förtidspensionerade. Detta ger ett produktionsbortfall på 90 miljoner kronor, en summa som motsvarar 2 250 diskbråckoperationer. En förändrad syn på dagens vårdutbud via samverkan inom t.ex. FINSAM skulle löst den här situationen till gagn för såväl patient som samhället i övrigt. För att nå detta mål fordras dock en ny syn på samhällets roll inom den vårdande sektorn.
Dagens situation innebär att vare sig landstinget eller kommunerna klarar sin vård på ett tillfredsställande sätt. Anledningen är bl.a. de reformer som präglat 90-talet som t.ex. äldreädel eller psykädel. För att klara situationen krävs därför en kraftsamling mellan kommuner och landsting.
Denna kraftsamling kan uppkomma genom en organisation där kommuner och landsting gemensamt anordnar en lämplig associationsform som inkluderar skötsel av närsjukvården, primärvården och kommunens vård och omsorg. Vården sköts på ett för befolkningen lämpligt sätt. Det bör m.a.o. vara denna närsjukvård som avgör var, när och hur vården skall bedrivas och utföras. Lösningarna inom systemet kan präglas av stor mångfald. Primärvårdens läkare bör få det fulla ansvaret för de patienter som valt dem som läkare. Vid lasarettsansluten vård är det m.a.o. familjeläkaren som har huvudansvaret och sedan konsulterar lasarettets läkare. Detta innebär att vårdtider på det högspecialiserade sjukhuset, där fullvärdiga akutmottagningar finns minimeras. Synsättet bidrager till att de specialistinriktade läkarna specifikt ägnar sig åt sin specialitet. Helhetsansvaret och lotsen i vården är familjeläkaren. Modellen bör kompletteras med en högkvalificerad ambulansverksamhet med akutläkare vilket innebär att alla bygder kan erbjudas en högvärdig akutbil, vid tomtgräns, när behov finns.
Tankarna kring denna modell är inte baserad på någon privatiseringsfilosofi trots att inslagen av privat, men offentligt finansierad vård, finns. Filosofin är att alla människor skall känna trygghet i vården. Den skall finnas nära, den skall vara kvalitativt högtstående inom sin ram och den skall vara utformad så att ingen skall ”falla mellan stolarna” när behovet av vård uppstår.
Modellen kräver inte stora och kostnadskrävande byggnader utan en medicinskt-tekniskt välutvecklad utrustning och välutbildad personal. De mer specialiserade sjukhusen får därmed också idag möjligheten att utveckla sina nischer utan ansvar på lasarettets ”hotellverksamhet”. Modellen kräver dock att det demokratiska systemet kan formulera målen, kan kostnadsförhållanden inom vården samt vågar bygga och tänka nytt där den enskilde patienten är utgångspunkten i planeringen, inte systemet.
Kommuner och landsting skall styras demokratiskt och följas upp av förtroendevalda. Det förhållandet synliggörs i den här driftsformen på ett tydligare sätt än inom landstingets nuvarande driftsform. Om omsorgen om de gamla och sjuka står i centrum är det dags att kasta gamla skygglappar och se vilka lösningar som faktiskt har mycket att ge i strävandena att förbättra sjukvården. Dagens åtgärdsprogram i landstingen, utan en vision om hur framtidens vård skall gestalta sig, riskerar att göra mer skada än nytta.
Mycket av de åtgärder som behövs för att omstrukturera dagens vård och omsorg så att den klarar framtidens krav kan redan idag genomföras av aktiva kommuner och landsting. Staten har dock ett övergripande ansvar att se till att vården bedrivs på ett lämpligt sätt vilket också tydliggörs i de statsbidrag som riktas till kommuner och landsting inom vårdområdet. Staten har även genom riktade pengar, i samband med försvarets omstrukturering, visat att man har en målinriktning med sina ekonomiska bidrag. Riksdagen har också, genom lagstiftning, bidragit till de förhållanden som idag finns inom Vårdsverige. Det är därför rimligt att riksdagen också initierar en översyn av dagens vård och omsorg i syfte att finna lösningar som garanterar närhet och behovet av vård samtidigt som verksamheten effektiviseras så att den kommunala och regionala nivåns självbestämmande garanteras. Detta bör ges regeringen till känna.
|
Stockholm den 2 oktober 2003 |
|
|
Jörgen Johansson (c) |