Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om lika möjlighet till avgiftningsplatser för kvinnor i hela landet.
I Sverige finns det alltför många missbrukare. Tidigare har det mest varit män som missbrukat men nu ökar kvinnors missbruk lavinartat. Det är inte bara den missbrukande som drabbas utan hela personens omgivning.
Missbruks- och avgiftningsvården, liksom mycket övrigt i samhället, har byggt på att det är män som är normen. Kvinnor har ofta blivit inlagda för avgiftning på avdelningar där både män och kvinnor vistas. Många missbrukande kvinnor har misshandlats och utsatts för våld av män i sin omgivning. Det innebär att när en kvinna är på avgiftning, kan också hennes ”plågoande” vara där. Kvinnor behöver också stöd av andra kvinnor så att de kan hjälpa varandra med de problem som är kvinnospecifika.
Det behövs lugn och ro på alla sätt och vis för att orka med att ta sej ur missbruk och då speciellt vid avgiftningstillfället, och då ska man inte behöva vara rädd för att utsättas för hot och våld. Det måste bli en rättighet, i landets alla delar, att ha tillgång till avgiftningsplatser för enbart kvinnor.
Det kommunala självstyret är viktigt men när det gäller rättigheter måste riksdag och regering sätta ramar. Oftast har de mest utsatta i samhället ingen, förutom en del frivilligorganisationer, som talar för dem. Dessa organisationer kan påtala vikten av rättighetslagstiftning men, som bekant, inte besluta själva. Därför anser jag att riksdagen ska ge regeringen till känna att se över situationen så att lika villkor råder både för kvinnor och män.
|
Stockholm den 5 oktober 2003 |
|
|
Mona Jönsson (mp) |