Motion till riksdagen
2003/04:So415
av Cristina Husmark Pehrsson m.fl. (m)

Vården för psykiskt sjuka


Förslag till riksdagsbeslut

  1. Riksdagen begär att regeringen tillsätter en parlamentarisk utredning som belyser förutsättningarna för psykiskt sjuka att få vård och behandling i enlighet med vad som anförs i motionen.

  2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om hemlösa.

  3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om psykiskt multisjuka.

  4. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om psykisk ohälsa.

  5. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om personliga ombud.

  6. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om LPT, LVM och LVU.

  7. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om myndighetsutövning vid tvångsvård.

  8. Riksdagen begär att regeringen tillsätter en utredning avseende antalet vård­platser i sluten vård och övergången till öppna vård- och boendeformer.

  9. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om försöksutskrivning efter vård enligt LPT.

  10. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om införandet av en nationell vårdgaranti.

  11. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om patient- och anhöriginflytande.

  12. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om rättssäkerhet.

  13. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om medicinska insatser.

  14. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om insyn och tillsyn.

  15. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om kommunens ansvar för god man.1

1Yrkande 15 hänvisat till LU.

Bakgrund

År 1900 passerade Sveriges folkmängd fem miljoner. Självmordstalet låg på strax över tjugo per 100 000 invånare och år. Det fanns 5 000 vårdplatser för psykiskt sjuka fördelade på tolv statliga hospital. Man räknade med att antalet psykiskt sjuka var 17 300.

År 1950 hade Sverige omkring sju miljoner invånare. Självmordstalet låg, efter en övergående uppgång, åter på samma nivå som vid 1900-talets början. Det fanns då 27 000 vårdplatser, varav 23 000 fördelades på 28 s.k. sinnessjukhus. Dessa räckte inte till och utbyggnaden fortsatte till mitten av 1960-talet.

År 2000 har Sveriges befolkning växt till 8,9 miljoner. Självmordstalet ligger på strax under tjugo per 100 000 invånare över femton år. Det finns inte ett enda mentalsjukhus kvar. Det finns 5 700 vårdplatser på psykiatriska sjukhus i Sverige.

Vad hände?

1967 avskaffades sinnessjuklagen och psykiatrin fördes över till hälso- och sjukvårdslagen. Landstingen övertog ansvaret för mentalsjukhusen från staten. Antalet vårdplatser började vända nedåt. När Socialstyrelsens rapport ”Psykiatrisk vård utan mentalsjukhus” kom 1982 var avvecklingen redan igång. Dock hade alternativa resurser låtit vänta på sig och Psykiatriutredningen 1992 föreslog att kommunerna skulle överta ansvaret för psykiskt långtidssjuka. Detta genomfördes 1995. Idag uppskattas ungefär 7 000 psykiskt långtidssjuka bo i kommunal regi, alltifrån moderna gruppbostäder till gamla vårdhem långt från patienternas hemorter. De 5 700 vårdplatserna hos landstingen är tänkta för akut- och specialistvård.

Socialstyrelsen gjorde 1994 en inventering av samtliga patienter inom psykiatrisk slutenvård och på enskilda vårdhem. Inventeringen upprepades 1997. Antalet patienter i dessa vårdformer borde ha minskat med tanke på psykiatrireformens mål och syften. Verkligheten ser emellertid annorlunda ut. Antalet personer inom landstingens psykiatriska heldygnsvård hade minskat, precis som förväntat. Däremot hade antalet patienter i heldygnsvård i privata vård- och boendeformer ökat från 2 400 till 2 700. Det har alltså skett en förskjutning från psykiatrisk heldygnsvård till andra vård- och boendeformer – inte, som psykiatrireformen avsåg, till egen bostad med anpassat socialt stöd. Det här är ett stort problem, särskilt som verksamheten vid vissa boenden bedrivs enligt föråldrat vårdtänkande och en syn på den enskilde som strider både mot målen för hälso- och sjukvårdslagen och socialtjänstlagen.

Problembeskrivning

Hälsan har förbättrats i vårt land, dock är den psykiska ohälsan ett lika stort problem som för femtio år sedan.

Tjugo procent av Sveriges befolkning lider av psykisk ohälsa. Hälften av dessa har övergående problem som de kan klara själva eller med stöd av familj och vänner. Den andra hälften utvecklar så allvarliga psykiska besvär att de behöver vård. För somliga kvarstår så svåra psykiska funktionshinder att de får svårt att klara det dagliga livet. Enligt professor Sten Levander finns ungefär 80 000 personer med allvarlig psykisk störning. De får sluten psykia­-
­trisk vård en halv dag per person och år.

Till 1995 drev landstingen sjukhem för lättskötta psykiskt sjuka. Kom­mu­nerna tog över ansvaret och inrättade särskilda boendeformer. Psykädel genomfördes för att förbättra möjligheterna för psykiskt sjuka att få ett bättre liv och för att ge dem bättre stöd och förutsättningar att fungera i samhällslivet.

Kommunen har numera ansvar för boende och omsorg för dem som inte klarar eget boende, medan landstinget har fortsatt ansvar för de medicinska insatserna. För att boendet, omsorgen och arbetslivet skall fungera krävs en bra samverkan med de medicinska åtgärderna, behandlingarna och uppföljningen av psykiatriskt kompetent personal. Om de medicinska insatserna sviktar fungerar boendet, omsorgen och arbetslivet sämre, med risk för utslagning.

Vid socialutskottets utfrågning den 13 november 2001 påvisades stora brister i denna samverkan. Tillsyn och granskningar av Socialstyrelsen på­visar problem inom barn- och ungdomspsykiatrin (BUP), att antalet anmälningsfall inom psykiatrin är stort, och att psykiskt sjukas kroppsliga sjukdomar ”glöms bort”.

Enligt en redovisning som inhämtats från Hälso- och sjukvårdens ansvarsnämnd var antalet anmälningar 5 026 år 2002, varav hela 635 anmälningar gällde psykiatrisk verksamhet.

Psykiskt sjuka blir många gånger storkonsumenter inom sjukvården. Bland hemlösa döljs troligen psykisk problematik, liksom inom missbruks­vården. 27 000 vårdplatser försvann på 35 år. Idag finns det 6 000 kvar. Det skulle, enligt docent Markus Heilig, behövas 14 000 vårdplatser i modern form.

Verksamheter är uppbyggda i parallella strukturer, som socialtjänst, psykiatri, primärvård, försäkringskassa och arbetsförmedling. Den enskilde saknar ofta insyn och inflytande över beslut och insatser. Det fordras mer gränsöverskridande beslut och samverkan. Gränsdragningskonflikter ger rehabiliteringsproblem. Psykiatrireformens intentioner var att ge psykiskt funktionshindrade stöd och sysselsättning. Detta har kommunerna försökt intensifiera. Samtidigt sker en annan utveckling, att dessa personer får minskade aktiva arbetsmarknadsinsatser och i stället förtidspensioneras. Varje år betalar staten ut tio miljarder i förtidspensioner till psykiskt funktions­hindrade.

Vägen in i en passiv försörjning måste bli smalare, medan vägen ut till ett mer aktivt liv måste bli bredare. Det innebär att rehabiliterande åtgärder måste prioriteras framför förtidspensioner. För dem som inte kan återgå till arbetslivet måste ändå en meningsfylld sysselsättning erbjudas.

Då fordras snabbt samordnade och samtidiga insatser för exempelvis ett anpassat boende (kommunen), en psykiatrisk insats med medicinering (landstinget) och arbetsrehabilitering (staten).

Problemen inom barn- och ungdomspsykiatrin beskrivs i en artikelserie i DN under augusti 2000. Många tvingas ut från vårdinrättningar utan att det finns någon alternativ plan för hur de skall kunna stödjas i sin hemmiljö. Vården fungerar för många ungdomar med olika störningar, som anorexi/bulimi, psykoser eller självmordstankar, inte tillfredsställande. Övergången från BUP till vuxenpsykiatri är problematisk.

Vi konstaterar att psykiatrireformen inte haft förväntat genomslag. Det är inhumant och ovärdigt för Sverige att människor fortfarande placeras på institutioner långt ifrån sin hemort, utan möjlighet att påverka och kontrollera sitt eget öde och sitt eget liv och ibland med för små möjligheter att få vård och socialt stöd av god kvalitet. Det ökar riskerna högst påtagligt för återfall i psykisk sjukdom. Dessutom förbises alltför många gånger tidiga signaler på återfall i psykisk sjukdom. Signaler som skulle kunna fångas upp om patienten hade ett aktivt nätverk av anhöriga, vänner och vårdpersonal.

Hemlösa

1995 gjordes en undersökning om vad som hänt 1 056 patienter som skrivits ut från Stockholmssjukhusen Långbro, Rålambshov och Beckomberga 1986. Femton procent hade då avlidit, varav en tredjedel begått självmord. I Stockholm fanns 1993 drygt 500 hemlösa med påtaglig psykisk störning. 1998 hade antalet ökat till nästan 1 500 eller ca 47 procent av de hemlösa. Samtidigt hade antalet vårdplatser för allmänpsykiatrisk vård minskat från 2 567 till 829. Detta tyder på att minskat antal vårdplatser inom psykaitrin i Stockholm gjort fler hemlösa.

De hemlösa måste få hjälp där de befinner sig, både geografiskt och psykiskt/somatiskt. Många av dem är rädda för samhället som de upplever som översittare. De behöver därför mötas av någon de kan känna förtroende och tillit till – någon som så småningom kan motivera dem till vård för psykisk sjukdom/missbruk och hjälpa dem att se möjligheter till vettigt boende. Den ”husläkarmottagning” med tandvård och fotvård som finns på Södermalm, Hållpunkt Maria, är tillsammans med uppsökarteamet för hemlösa ett bra exempel på hur man kan möta svårt sjuka på ett enkelt sätt och bygga förtroenden.

Psykiskt multisjuka

Många psykiskt sjuka riskerar att valsa runt i sjukvården och söker efter hjälp för diffusa och/eller akuta problem som kan orsakas av psykisk sjukdom. Ibland verkar dessa problem ”enkla”. Om patienten bara blivit förstådd från början. Ibland kanske man måste acceptera att det inte finns någon hjälp. De lider hur som helst oerhört, är bittra, känner sig inte sedda av vården och inte behövda i samhället. De kostar oerhört mycket pengar i form av sjukbidrag och otaliga sjukvårdsbesök. De måste bli identifierade, sedda och stöttas av psykiatrin och sjukvården på ett mycket bättre och flexiblare sätt. Dessutom glöms ofta bort att psykiskt sjuka kan få kroppsliga sjukdomar som inte uppmärksammas av sjukvården.

Insatserna måste kunna ske akut, utan onödig väntan på den medicinska bedömningen och behandlingen. Här måste också anhöriga och andra personer i klientens nätverk ingå.

Psykisk ohälsa

Psykiskt lidande medför inte bara stort lidande för den enskilde och de anhöriga, utan innebär också stora konsekvenser för samhället. Den senaste statistiken från 1998 visar att antalet som begick självmord i Sverige var tre gånger fler än antalet dödsfall i trafiken samma år. Självmord är den vanligaste dödsorsaken i åldrarna 15–44 år efter olycksfall för män och tumörer bland kvinnor. Av en studie framgår att åttio procent av dessa kvinnor och sextio procent av dessa män tidigare har försökt att ta sina liv.

Det är svårt att exakt definiera psykisk ohälsa. Det är ett vidare begrepp som innefattar mer än enbart psykisk sjukdom. Begreppet psykiskt funktionshindrad används alltmer och ändrar perspektivet från sjukdom till att också innefatta miljöns roll för den sjukes situation. Den största ökningen av psykisk ohälsa har skett bland de unga. Fler svenska 15-åringar har psykosomatiska och stressrelaterade symptom än i mitten av 80-talet. Flickor har mer symptom än pojkar. Omkring 1,5 procent av alla barn uppskattas ha svår DAMP. Två tredjedelar av dem är pojkar. Anorexia nervosa och bulimi är sjukdomar som drabbar mer än en av hundra flickor och mer än en av tusen pojkar. Anorexi har därmed blivit en av de vanligaste sjukdomarna bland tonårsflickor.

Personer med psykisk störning har högre dödlighet och sjuklighet än total­befolkningen. Därtill kommer den starkt ökade risken för självmord. Under åldrandet är det inte ovanligt med flera sjukdomar eller funktions­ned­sättningar samtidigt vilket gör det svårare att ställa rätt diagnos. Risken finns för både över- och underdiagnos. Kunskaper om åldrandet saknas i stor utsträckning. Det är en långsamt pågående process utan bestämda gränser och variationerna mellan människor är stor.

Enligt beräkningar finns det i dag ca 150 000 äldre med depression, 100 000 med ångesttillstånd och 100 000 med psykotiska tillstånd. Flera undersökningar visar att primärvården helt enkelt inte hittar patienterna med depressionsproblem. Många får inte rätt diagnos och dessutom kan problemen förväxlas med tidig demenssjukdom. Vi vill därför erinra att vår politik, till skillnad från den socialdemokratiska, skulle stärka psykiatrins roll inom primärvården genom en ökad specialistmedverkan.

Psykiatrireform i gungning

Riksdagen beslutade 1994 om den så kallade psykiatrireformen. Denna har därefter utvärderats av bland annat Socialstyrelsen. Genom reformen stärktes kommunernas ansvar för att bedriva uppsökande verksamhet, erbjuda bra bostäder och omsorg efter behov. Kommunerna ska medverka till att psykiskt funktionshindrade får tillgång till arbete, utbildning eller annan meningsfull sysselsättning. Socialtjänsten ska även samordna sina insatser med till exempel psykiatrin, försäkringskassan och arbetsförmedlingen.

Tyvärr har det visat sig att de institutioner som formellt ansvarar för de psykiskt sjuka inte klarar av sin uppgift. Ett flertal tragiska händelser, mordet på Anna Lindh, mordet på en femåring i Arvika, vansinneskörningen i Gamla stan och järnspettsmannen i Åkeshov, har lett till att den psykiatriska vården och, i synnerhet, psykiatrireformen ifrågasätts. Vi menar att det är fel att peka ut psykiatrireformen som orsaken till dessa tragiska händelser. Men samtidigt är det uppenbart att samordningen mellan olika myndigheter brister.

Dessbättre finns gott om exempel på projekt där olika myndigheter på ett framgångsrikt har kunnat förmås att samarbeta. Fallskärmsprojektet i Stockholm och OTP-projektet i Göteborg är bara två exempel på att det går att bedriva en professionell och effektiv psykiatrisk öppenvård i samverkan med olika offentliga myndigheter. Tyvärr förutsätter vårt samhälle ofta att individer som är i behov av vård eller omsorg själva tar kontakt med de hjälpande instanserna.

Personliga ombud

Personer med psykiska besvär saknar tyvärr ofta förmåga att ta initiativ för att lösa sina egna problem. I själva verket kan denna brist på initiativförmåga ofta vara en del av sjukdomssymptomen. Forskningen visar att man genom att bygga sociala nätverk kring klienterna kan åstadkomma såväl bättre vård som en mer stressfri miljö (Integrerad psykiatri, Psykologia). Moderna vårdformer för exempelvis schizofreni bygger därför på att individer tilldelas en kontaktperson, en så kallad case manager, som tar ansvar för den enskilde klienten och kanske ansvarar för vissa vårdinsatser. Denna case manager kan vara en läkare, en sjuksköterska, en socionom eller tillhöra någon annan yrkesgrupp. Det viktiga är den personliga kontakten och det personliga ansvaret.

En av de mer lyckade reformerna under senare tid är införandet av personliga ombud i Sverige. De personliga ombuden har ett slags case manager-roll, men saknar det medicinska ansvaret och den terapeutiska roll som finns i sjukvården. Ombuden fyller dock en viktig roll genom att de hjälper den psykiskt sjuke i kontakten med olika myndigheter; rättsväsendet, socialtjänsten, sjukvården och frivilligorganisationer. För år 2004 tilldelar regeringen verksamheten med personliga ombud 90 miljoner kronor. Denna summa räcker för att finansiera ungefär 300 personliga ombud. Det kan ställas mot att mellan en halv och en procent av befolkningen, 50 000–100 000 personer, lider av schizofreni och schizofrena psykoser. Behovet av stöd och hjälp för psykiskt sjuka är med andra ord betydligt större. Därför tilldelar vi moderater verksamheten ytterligare 200 miljoner kronor år 2004.

Dessutom diskrimineras psykiskt sjuka ofta av kommunerna. De har exempelvis inte samma rättigheter inom ramen för lagen om stöd och service till vissa funktionshindrade (LSS). Men av en utvärdering som Socialstyrelsen har genomfört framgår att klienter som fick hjälp av ett personligt ombud hade större sannolikhet att även få hjälp av kommunerna inom ramen för LSS.

Våra förslag

I avvaktan på de förändringar vi nu föreslår är det av största vikt att omgående börja utreda psykiatrins förutsättningar att ge psykiskt sjuka den vård och behandling som de har rätt till och är i behov av. Därför måste regeringen omgående tillsätta en parlamentarisk utredning som belyser förutsättningarna för detta.

De förändringar som vi föreslår för sjukvården är till stor del tillämpliga även för den psykiatriska vården. Det finns all anledning att underlätta för privata driftsalternativ och skapa mångfald och valfrihet även för de psykiskt sjuka. Därför vill vi ha en samlad genomgång av de hinder som finns av­seende detta.

Det gäller följande:

Regeringen har nu uppmärksammat privata vårdgivares rätt till myndighetsutövning vid tvångsvård och avser komma med förslag om detta. Det förefaller emellertid som om privata vårdgivare, som bedriver sin verksamhet enligt den nationella taxan, och som inte har vårdavtal med huvudmannen, inte kommer att få denna möjlighet i det kommande förslaget. Därför måste utredningen omfatta även dessa verksamhetsformer.

Inom psykiatrin är ibland tvångsvård den enda lösningen, när den sjuke inte frivilligt vill söka vård, för att få hjälp till ett värdigare och bättre liv. Tvångsvården kan även betraktas som human och nödvändig i ett inledningsskede. För en fungerande sluten vård måste antalet vårdplatser ökas, oaktat om vården sker med tvång eller med frivillighet. För att undvika så kallad ”hospitalisering” måste också fungerande vård- och boendeformer utanför sjukhusen tillskapas. Övergången från sluten vård till mer öppna vård- och boendeformer kan vid tvångsvård omvandlas till en försöksutskrivning, där tvångsvården är vilande men som kan tillgripas vid försämring. Detta skulle innebära att patienten åter lätt kan beredas sluten sjukhusvård för intensifierad behandling.

Det är därför angeläget att en utredning snarast kommer till stånd avseende

Psykiatrin måste ges bättre möjlighet att verka nära den sjuke och i samverkan med primärvård, socialtjänst, försäkringskassa och arbetsförmedlingen. För att en integrerad psykiatri skall få bättre möjligheter måste finansieringen och huvudmannaskapet utredas. Nuvarande delade huvudmannaskap inom psykatrin mellan landsting och kommun förefaller mer problematisk än ändamålsenlig.

Genom våra förslag för sjukvården i övrigt, bland annat vårdgaranti och nationell finansiering, skulle patientens ställning stärkas och mångfalden öka. Regering måste redan nu, i avvaktan på de förslag om översyn vi redogjort för ovan, uppmärksamma psykiskt sjuka på ett helt annat sätt än hittills. För att komma tillrätta med bristerna, bör följande områden förbättras:

Patient- och anhöriginflytande:

En individuellt anpassad vårdplan bör upprättas tillsammans med den enskilde, dennes närstående och vårdgrannar. Planen ska följas upp och utvärderas regelbundet och avvikelser analyseras och rättas till. LSS måste omfatta psykiskt funktionshindrade i större omfattning än idag.

Rättssäkerhet:

Ett personligt ombud eller kontaktman bör utses för personer med allvarlig psykisk sjukdom. För att motverka att den enskilde blir kvar långt från hemorten, bör det personliga ombudet vara knutet till patientens hemkommun.

Medicinska insatser:

För att säkerställa kvaliteten på den medicinska vården bör varje boende ha en fast kontakt med en primärvårdsläkare, som också konsulterar psykiater vid behov. Kostnaderna för den nödvändiga medicineringen kan i detta sammanhang behöva ses över för kroniskt psykiskt sjuka med psykosdiagnos.

Insyn och tillsyn:

Länsstyrelserna är ansvariga för tillsynen över enskild verksamhet inom socialtjänsten. Eftersom det handlar om människor som har svårt att hävda sina egna intressen måste stor uppmärksamhet ägnas denna tillsyn. Socialstyrelsens tillsyn över hälso- och sjukvården och dess personal måste samordnas med länsstyrelserna så att en helhetsbild kan uppnås. Socialstyrelsen och länsstyrelsen har också befogenhet som gör det möjligt att förelägga om förändringar eller att stänga de institutioner som inte lever upp till vårdlagarnas krav. Även kommuner där ett hem är beläget har ett tillsynsansvar. Vi anser därför att en gemensam tillsynsmyndighet med samlat ansvar för hälso- och sjukvårdslagen och socialtjänstlagen måste tillskapas.

Kommunens ansvar för god man:

Kommunen har ansvar för att via överförmyndaren utse god man. Det har då hänt att gode man misskött sin uppgift och förorsakat den sjuke ekonomisk skada genom förskingring. För detta har kommunen inget ansvar, utan den sjuke får ta hela ansvaret då han/hon betraktas som arbetsgivare, och inte kommunen. Detta måste förändras så att kommunen i detta avseende betraktas som arbetsgivare och därmed har ansvar för sina gode mäns handhavande av den sjukes ekonomiska resurser.

Personliga ombud:

Vi föreslår en utbyggnad och utvidgning av verksamheten med personliga ombud och anslår sammanlagt 870 miljoner kronor under åren 2004–2006 för att finansiera denna verksamhet. Satsningen syftar till att över en treårsperiod öka antalet personliga ombud. Samtidigt är det emellertid viktigt att ombuden får betydligt mer tid för sina klienter. Socialstyrelsen bör inom ramen för projektet få möjlighet att pröva olika former för case management-baserad omsorg.

Stockholm den 2 oktober 2003

Cristina Husmark Pehrsson (m)

Carl-Axel Johansson (m)

Anne Marie Brodén (m)

Magdalena Andersson (m)

Lena Adelsohn Liljeroth (m)

Stefan Hagfeldt (m)