Narkotikan är ett av vår tids värsta gissel. Det är bland narkotikamissbrukare man hittar landets svåraste misär. Narkotikan bryter ner människor fysiskt och psykiskt. Narkotikan tvingar efter hand missbrukaren ofta till oönskade och kriminella beteenden för att finansiera fortsatt missbruk. I en narkomans omgivning ryms ofta många brottsoffer – de som utsätts för våld eller kränkande behandling under narkotikarusets inverkan och de som luras att bidra till finansieringen. En narkoman ljuger, bryter förtroenden och upphör till slut att älska allt utom narkotikan.
Narkotikan försämrar omdömet och gör att missbrukarna utsätter sig själva och andra för fara. När fler narkotikapåverkade människor rör sig på restauranger, i arbetslivet eller i trafiken blir vårt samhälle osäkrare för alla. Att bekämpa narkotikan är att stå upp för människors frihet och rätt att få leva i ett tryggt och anständigt samhälle.
Den som testar första gången eller använder narkotika någon gång då och då är oftast övertygad om att det är ofarligt och att effekterna av narkotikaanvändningen är positiva. För vänner och bekanta beskrivs knarkandet som billigt, roligt, enkelt, svårt för andra att upptäcka och oftast utan några kännbara efterverkningar. De anser sig inte göra något fel, betraktar sig inte som knarkare och vill därför inte bli upptäckta eller tillrättavisade. De har fortfarande inte känt av några konsekvenser i form av problem med partner, vänner, arbete eller familj. Fortfarande finns människor i deras omgivning som inte känner till deras missbruk.
Narkotikamissbruket har i det närmaste exploderat det senaste årtiondet. Både ungdomsmissbruk i allt lägre åldrar – särskilt bland flickor – liksom antalet tunga missbrukare ökar. Utmärkande för 1990-talet är de nya s.k. partydrogerna som är särskilt riktade till ungdomar och saluförs i trendiga festers lyxförpackning. Missbruket har därför en annan dragningskraft på ungdomar än de droger som var vanliga på 1970-talet. Men i själva verket är detta missbruk lika skitigt, fult och farligt med samma misär och destruktiva och kostsamma följder som någonsin förr.
Den rådande situationen kräver snabba effektiva åtgärder. Lagändringar som underlättar för att upptäcka missbruk i ett tidigt skede är helt avgörande för framtiden. För att minska efterfrågan och tillgången på narkotika och ge dem som fastnat i missbruk bättre möjligheter att bli drogfria föreslås följande:
Vid misstänkt missbruk skall provtagning på ungdomar över tolv år tillåtas.
Kriterier för metadon- och subutexprogram för missbruksvården måste utredas.
Arbetet med dokumenterat framgångsrika behandlingsmetoder skall intensifieras.
ANT-utbildningen i skolan för elever, lärare, skolpersonal och skolhälsovård måste förstärkas.
Det är motstridigt att som regeringen, å ena sidan ställa krav på ett narkotikafritt samhälle, och å andra sidan dela ut verktyg åt sprutnarkomaner för att de skall kunna injicera. De pågående försöken med utdelning av fria sprutor till narkotikamissbrukare skall omedelbart upphöra. Det skall vara lättare att få plats i program med Metadon eller likvärdiga behandlingspreparat, som Subutex. Kraven på missbrukaren skall vara tydliga och programmen målinriktade, med en trappvis sänkning av dosen till fullständig utsättning.
1 Sammanfattning 1
2 Innehållsförteckning 3
3 Förslag till riksdagsbeslut 4
4 Narkotikamissbruket i Sverige 5
4.1 Förändrade attityder till narkotika 5
4.2 Vad bestämmer vem som blir missbrukare? 5
4.3 Analysera och utvärdera dagens tvångsvård av missbrukare 6
4.4 Nyrekryteringen fortsätter 6
5 Rättsväsendets roll 7
5.1 Polis- och tullväsende 7
5.2 Påföljder för narkotikabrott 7
5.3 Kriminalvården 7
6 Fortfarande saknas avgörande beslut 8
6.1 Feg reträtt i frågan om sprutor 8
6.2 Metadonprogrammet saknar flexibilitet 9
6.3 Omfattande missbruk i kriminalvården 9
7 En bättre narkotikapolitik 9
7.1 En vård värd namnet 9
7.2 De närståendes roll 10
7.3 Skolan 11
7.4 Frivilligorganisationer 11
7.5 Drogtestning av unga 12
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om familjens roll i det förebyggande arbetet.
Riksdagen beslutar om att undervisningen om narkotikans effekter skall påbörjas tidigare än i dag.1
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att det i lärarutbildningen skall ingå utbildning om narkotikans symtom och effekter.1
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om frivilligorganisationer på narkotikaområdet.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att skolan skall ha en absolut plikt att informera vårdnadshavare vid misstanke om narkotikaanvändning.1
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om behovet av mer resurser till polis och tull.2
Riksdagen beslutar om att livstids fängelse införs i straffskalan för grovt narkotikabrott.2
Riksdagen beslutar om att höja maximistraffet för ringa narkotikabrott från sex månaders fängelse till ett års fängelse.2
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om missbruk på våra fängelser.2
Riksdagen beslutar om att polisen skall ha möjlighet att drogtesta ungdomar över tolv år när misstanke finns om användning av narkotika.2
Riksdagen beslutar om att de pågående försöken med utdelning av fria sprutor till narkomaner omedelbart skall upphöra.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om kriterier för att låta utreda metadon- och subutexprogrammen.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om upphandling av vårdprogram till kriminalvården från externa vårdgivare.2
1Yrkandena 2, 3 och 5 hänvisade till UbU.
2Yrkandena 6–10 och 13 hänvisade till JuU.
1970-talets narkotikavåg möttes av ett omfattande föräldra- och samhällsengagemang som slog tillbaka narkotikan. Detta engagemang, i kombination med svängningar i ungdomstrenderna, förbättrade läget under 1980-talet. Mycket har nu förändrats sedan narkotikapolitiken utformades på 1970- och 80-talen – såväl missbrukets omfattning och karaktär som attityder till narkotika. Situationen har, milt sagt, förvärrats kraftigt. Nu växer narkotikaproblemet i till synes ohämmad takt med betydande mörkertal. Den ökade efterfrågan på narkotika beror på förändrade attityder hos de allra yngsta, som ofta är de som är mest benägna att testa olika droger. Det ökade användandet av narkotika beror på att insatserna för att bekämpa narkotikan antingen är neddragna eller obefintliga.
Narkotikan letar sig i dag in i miljöer där den tidigare inte har accepterats. Narkotikan finns där ungdomar finns.
De s.k. partydrogerna ecstasy och andra hallucinogena droger har spridits snabbt under 1990-talet. De dök först upp inom den så kallade rejvrörelsen men är nu ett vedertaget begrepp som förknippas med fest. Nu finns de i hela landet. Ungdomar har också blivit mer benägna att experimentera med alkohol och narkotiska preparat än tidigare. Ungdomar uppger att vad som styr deras val av droger är i fallande ordning tillgänglighet, pris och kvalitet. När narkotikaanvändandet sprider sig gäller inte längre gamla sanningar om riskmiljöer, drogtrappor och varningssignaler.
Svenskarna placerar missbruk högt upp på listan över samhällsproblem. Men röster höjs också för att narkotikaproblemet måste ses i ett nytt perspektiv och att förbud inte hindrar människor från att missbruka. I takt med att antalet unga missbrukare ökar, färre missbrukare får vård och antalet ungdomar som provar narkotika stiger, döms den påstådda restriktiva narkotikapolitiken ut. Det är en farlig utveckling.
Ingen blir missbrukare utan att ha varit i kontakt med en annan missbrukare och introducerats av denne. Missbruk sprids vänner emellan och särskilt av dem som ännu är i början av sin drogkarriär och bara hunnit uppleva drogens positiva ruseffekter. Det är då missbruket sprids lättast, då de negativa konsekvenserna inte hunnit visa sig och missbrukaren fortfarande har vänner som inte använder drogen.
Under 1990-talet har kopplingen mellan målet om ett narkotikafritt samhälle och de insatser som i praktiken genomförs blivit allt svagare. En svensk narkotikapolitik mot ökningen av missbruket och de nya attityderna till droger har saknats. Narkotikapolitiken har varit restriktiv i ord och i viss mån i lagstiftning, men i praktiken varit mycket slapphänt i handling. När nu efterfrågan på narkotika växer saknas informationsinsatser för att dämpa efterfrågan, polisiära resurser att minska användandet och vårdande insatser för att bryta missbruket.
Allt fokus måste nu ligga på att få stopp på ökningen och att bemanna de resurser till motvärn som har funnits och som måste byggas upp igen. Eftersom läget är så allvarligt krävs också resoluta insatser. Att i det sammanhanget referera till det intet förpliktigande målet om ett narkotikafritt samhälle är irrelevant. Målet är betydelselöst så länge infrastrukturen för att bekämpa narkotikan inte fungerar.
Många kommuner har i dag problem med att bära kostnaderna för dyr institutionsvård. Placeringar sker i praktiken bara i de fall då missbruket gått mycket långt. För många missbrukare som därför skulle kunna ha stor nytta av en placering finns inga resurser. Institutionsvården i dag får också problem när de som förmodas komma avgiftade till vårdinstitutionerna många gånger missbrukar aktivt. En utvädering och analys av vården som sker inom ramen för lagen om vård av missbrukare (LVM) – varför denna vård inte prioriteras av kommunerna – saknas och måste genomföras. Detta påpekar även Riksdagens revisorer i en rapport 2002/03:1.
I detta sammanhang är det viktigt att även se över vården som sker inom ramen för lagen om psykiatrisk tvångsvård (LPT), eftersom missbrukare många gånger har dubbeldiagnoser och det utöver missbruk även kan föreligga psykisk sjukdom. Å andra sidan kan psykisk sjukdom ge missbruk. Dessa patienter hamnar ofta i kläm mellan den psykiatriska vården och missbrukarvården. Detta oklara ansvar måste utredas och kan lämpligen ske i samband med översyn av regelverket beträffande LVM och LPT.
Den som testar första gången eller använder narkotika någon gång då och då är oftast övertygad om att det är ofarligt och att effekterna av narkotikaanvändningen är enbart positiva. För vänner och bekanta beskrivs knarkandet som billigt, roligt, enkelt, svårt för andra att upptäcka och oftast utan några kännbara efterverkningar. De anser sig inte göra något fel, betraktar sig inte som knarkare, vill därför inte bli upptäckta eller tillrättavisade. De har fortfarande inte känt av några konsekvenser i form av problem med partner, vänner, arbete eller familj. Fortfarande finns människor i deras omgivning som inte känner till deras missbruk.
Att störa de nyetablerades missbruk handlar inte om vård eller ens uteslutande om information. För att störa dem måste deras missbruk upptäckas trots att de inte vill det själva. Det måste dessutom kunna beläggas att de använt narkotika för att rättsstatens reaktioner skall komma igång och möjligheterna till att i efterhand förmildra eller förneka minimeras.
Polisen måste ges tillräckliga resurser för att kunna göra kontinuerliga, riktade insatser vid misstanke om narkotikahandel eller missbruk. Insatser från specialenheter har inneburit ett nytt sätt att arbeta med fokus på det enskilda missbruket. Offensiv polisverksamhet upptäcker långt fler missbrukare än någon annan myndighet eller institution. Specialiserade narkotikaenheter måste finnas i varje län och de större städerna skall ha gatulangnings- och ungdomsgrupper för att en effektiv verksamhet skall kunna utvecklas. Enheterna måste nu ges bemanning för att svara upp mot behoven. En annan viktig grupp som måste ha kunskaper om narkotikan är ordningsvakterna. Många behöver fördjupade kunskaper i ämnet och rutiner för samarbete med polisen.
En av tullens främsta uppgifter är att bekämpa narkotikan. Kontrollbehovet ökar i takt med att antalet gränskontrollplatser utökas och att färjelinjer tillkommer. Tullen måste, liksom polisen, tillföras tillräckligt med resurser för att kunna driva den praktiska narkotikabekämpningen. De neddragningar Tullverket nu står inför kommer att innebära kraftiga försämringar i förmågan att stoppa narkotikan redan vid gränserna. En redan ansträngd polisorganisation kommer att belastas ytterligare. Detta är inte acceptabelt.
Narkotikabrottslingarna gör vinster genom ett cyniskt och hänsynslöst profiterande på andra människors misär. För att minska tillgången och efterfrågan på narkotika måste det stå klart och tydligt att grova narkotikabrott straffar sig. Det skall inte löna sig att sko sig på andras beroende. Med hänsyn till det allmänna rättsmedvetandet bör livstids fängelse införas i straffskalan för grovt narkotikabrott. Domstolarna måste också få ökat utrymme att faktiskt hjälpa dem som begår ringa narkotikabrott. Genom att höja maxstraffet för ringa narkotikabrott från sex månader till ett år får domstolarna möjlighet att döma till exempelvis skyddstillsyn med särskild föreskrift om drogfrihet och regelbundna tester.
Fängelserna skall vara fria från narkotika. I dag är mer än varannan intern missbrukare. År 1997 var siffran 43 procent. Det förekommer också att drogfria interner utvecklar ett missbruk under fängelsetiden. Tillgången på droger inom anstalterna måste stoppas. Fängelsevården skall kunna hjälpa de intagna till ett nytt liv efter avtjänat straff, fritt från droger och kriminalitet. Missbruk omintetgör denna ambition. Det behövs dessutom fler platser på anstalterna för att fungerande motivationsenheter skall kunna inrättas.
En metod för att minska knarket på anstalterna är att kontrollera besökare när det finns registrerat missbruk hos besökaren eller internen, och en misstanke om att narkotika förs in på anstalten. Syftet är inte att kontroller av föreslagen typ skall vara standard, utan skall tillgripas när behov föreligger. Ofta förs narkotika in av närstående, som endera agerar av missriktad vänlighet eller känner sig pressade att smuggla. Glasruta kan exempelvis möjliggöra besök även i de fall besök annars hade varit omöjligt, på grund av dokumenterat missbruk. Särskilda besöksrum med glasruta mellan den intagne och besökaren bör övervägas, liksom kontroll av inpasserande med hjälp av exempelvis narkotikahundar.
Trots att sprutprogrammet funnits sedan 1986 har regeringen inte tagit ställning i frågan om dess framtid utan hänvisar den till en utredning. I väntan på denna låter man sprutprogrammet fortgå. I Socialstyrelsens utvärdering visade det sig t.ex. att antalet tillbakalämnade sprutor är färre än de som lämnats ut. Inte heller var det möjligt att bedöma om de inlämnade sprutorna var de som lämnats ut eller andra. Socialstyrelsen gjorde bedömningen att en förlängning av försöksperioden inte var meningsfull. Narkotikakommissionen slår fast att missbruket förvisso inte ökat men att det heller inte finns belägg för att smittspridningen hindrats.
Målsättningen med sprutprogrammet har varierat efter hand för att passa opinionen. Programmet ger dessutom dubbla budskap då det allmänna ger ut gratis redskap för att begå en olaglig handling. Vi motsätter oss att sprutprogrammet får fortsätta.
Det finns inga objektiva, vetenskapliga bevis för att sprutbytesprogrammet har haft positiva epidemiologiska effekter beträffande smittspridning av hiv/aids resp hepatit-B. Snarast har det varit så att man i Malmö, trots utbytesprogrammet, fick en hepatit-B-epidemi bland narkomaner. Detta har tillskrivits att man inte kunde leva upp till förebyggande vaccinationer för denna hepatitform hos dessa grupper. Detta pekar sammantaget på att det är andra epidemiologiska åtgärder som behövs för dessa grupper snarare än sprutbytesprogram.
Det är orimligt att unga heroinmissbrukare, som är välmotiverade i sin strävan att bli drogfria, inte skall kunna få behandling förrän tidigast vid 20 års ålder och efter fyra års dokumenterat missbruk, trots att det gäller en behandling som visat sig effektiv vid utvärdering av Statens beredning för medicinsk utvärdering (SBU). En narkotikapolitik som i så stor utsträckning saknar flexibilitet är knappast en narkotikapolitik som förmår att se enskilda missbrukares situation och behov. Vi menar alltså att kriterierna för metadonbehandling måste utredas och förändras. I denna utredning bör även subutex ingå. Utredningen bör belysa hur lämpliga program utformas som led i avgiftning för narkomanerna och som stöd för återanpassning till ett drogfritt liv. Utredningen bör också belysa hur och om nedtrappning successivt kan ske i behandlingen. Patienten skall vara beredd att medverka till detta och tydliga krav på hans eller hennes samarbete skall ställas.
En av de mest utvecklingsbara miljöerna för att bekämpa pågående missbruk är kriminalvården. Där finns möjligheter att mer effektivt kontrollera och följa upp en ambition hos den enskilde att börja leva drogfritt. Kriminalvården arbetar i dag på många anstalter med motivationsavdelningar för att kunna separera de som vill sluta, från dem som fortsätter att missbruka. Det råder dock stor brist på anstaltsplatser inom kriminalvården, vilket påverkar arbetet negativt. En större koncentration till insatser som ger goda resultat borde också finnas. I det sammanhanget borde det påverkande arbetet inom ramen för programverksamheten i större utsträckning öppnas för olika tankesätt och utförare för att få en konkurrens i tänkande och större möjlighet att jämföra olika framgångsfaktorer i arbetet med att minska narkotikaberoendet.
Maria ungdomsmottagning i Stockholm är räddningen för många unga med narkotikaproblem. Förra året sökte sig drygt 1 500 ungdomar dit. Det är en ökning med tolv procent jämfört med året innan och det högsta antalet någonsin. Tidigare använde sig 25 av Stockholms kranskommuner av kompetensen på Maria ungdomsmottagning – i dag är det bara 15 kommuner. Under tiden har antalet inskrivna ökat med 250 procent. I dag saknas motsvarigheter till Maria ungdomsmottagning i större delen av landet.
I dag krävs att en missbrukare är djupt nedgången innan han eller hon kommer ifråga för vård. När en missbrukare omhändertas för vård enligt lagen om vård av missbrukare (LVM) är oftast utsikterna redan mycket dåliga för att hon eller han skall bli drogfri och kunna komma tillbaka till ett normalt liv. LVM var avsedd att kunna träda i kraft tidigare än vad den gör i dag. Vi har vid ett flertal tillfällen föreslagit förändringar av LVM som gör att åtgärder kan sättas in tidigare och stegvis öka med ett omhändertagande som en sista utväg. Tillgängligheten till vård i ett tidigare skede måste bli bättre – inte minst för dem som frivilligt söker hjälp för att kunna blir drogfria.
En missbrukare måste få tydliga krav och tillräckligt stöd för att kunna bryta den onda cirkel ett missbruk innebär. Själva drogmissbruket är missbrukarens allvarligaste problem. Naturligtvis finns ibland långt fler och djupgående problem som behöver lösas för att nå ett bättre liv, men det är drogberoendet som är det centrala. Det har Statens beredning för medicinsk utvärdering (SBU) kommit fram till när missbrukarvården utretts.
Det är nu hög tid att de nya kunskaperna återförs till vården av missbrukare. Den öppna missbrukarvården, liksom kriminalvården, måste kunna erbjuda de metoder som bevisligen har bäst förutsättningar för att missbrukare skall kunna komma tillbaka till ett drogfritt liv och därigenom också lämna kriminaliteten bakom sig.
Vården på anstalter är också av stor betydelse. Statens ansvar tar inte slut efter det att dörren låsts om den som dömts till fängelse – det är då arbetet med att återanpassa honom eller henne till ett liv i frihet tar vid. Den svenska kriminalvården har kritiserats för att bara låsa in fångarna i stället för att ge dem vård och rehabilitering. Personalfrågan inom kriminalvården är i dag allvarligt eftersatt. Omsättningen är stor vilket gör att kompetensen är bristfällig. Innehållet i kriminalvården skall skötas av den som kan ge bäst säkerhet och vård, oavsett huvudman.
Behandlingsinsatserna måste fokuseras på de metoder som bevisligen fungerar bäst. Vi föreslår att LVM ändras så att behandling kan ske på tre nivåer:
Frivilliga åtgärder inom ramen för socialtjänstens bestämmelser.
Övervakning och andra föreskrifter som sociala nämnden ålägger missbrukaren.
Frihetsberövande som sista möjlighet.
Kriterierna för att få delta i metadon- och subutexbehandling måste bättre anpassas till behovet. Unga missbrukare, som har motivation och ett mål om att bli drogfria, måste kunna komma i fråga. Striktare krav på dem som deltar i behandlingen, i kombination med ett större antal vårdplatser, en tydlig målinriktning och en tidsplan för denna, måste till.
Möjligheten till upphandling av externa vårdgivare måste bli större än i dag. Kriminalvården bör i ökad utsträckning kunna upphandla vårdprogram av privata vårdgivare. Utgångspunkten måste vara att höja kvaliteten i rehabiliteringen. Resultaten bör följas upp genom forskningsledd verksamhet.
Föräldrar och andra närstående är oftast de som har störst möjlighet att upptäcka om något inte står rätt till med de egna barnen. Möjligheterna att upptäcka narkotikabruk på ett tidigt stadium är betydligt större om föräldrarna har goda kunskaper. Detsamma gäller för skolans lärare och personal. Eftersom de allra flesta barn tillbringar mycket av sin tid i skolan har denna ett stort ansvar. Att uppmärksamma om en elev beter sig konstigt eller annorlunda i klassrummet räcker inte. Elever som skolkar, uppvisar tecken på vantrivsel och problematiska hemförhållanden måste också uppmärksammas och erbjudas stöd. Men goda familjeförhållanden får emellertid inte tas till intäkt för att det inte föreligger några som helst risker. Detta gör att skolans roll och det generella vuxenansvaret är oerhört viktigt. Familjepolitiken måste förändras.
Skolan bör ha en absolut plikt att informera föräldrar om problem. När familjeförhållandena är problematiska bör skolan knyta kontakt med andra vuxna i barnens eller ungdomarnas närhet. Det förutsätter dock att skolpersonal kontinuerligt får utbildning om droger, påverkanstecken, samt om symptom och verkningar av drogmissbruk, samt att skolhälsovårdens insatser mer uppmärksammas.
Undervisningen om narkotikans verkningar skall påbörjas tidigare än vad som görs i dag för att få effekt. Moderaterna har därför avsatt extra medel utöver regeringen för att tillgodose detta behov. I lärarutbildningen bör ingå utbildning om narkotikans symptom och effekter. Skolan skall ha en absolut plikt att informera vårdnadshavare vid misstanke om narkotikaanvändning.
Som en utökad del av den lilla världen finns en mängd människor i vårt land som ägnar sig åt frivilligt socialt arbete. Det gäller inte minst inom missbruksvården. Det arbete som utförs av frivilliga, volontärer, kan inte nog uppskattas. Men det handlar inte bara om att det finns ett par extra händer där det behövs, det handlar om en attityd till medborgarskapet, ett deltagande i samhället och ett ansvarstagande. Både för sig själv och för andra. Att ta ansvar, inte bara för sin egen familj, gör skillnad. Det gör att egenvärdet ökar samtidigt som man känner att man gör något värdefullt och är delaktig. Frivilligorganisationerna är också en källa till ökad kunskap angående missbrukaren och hans/hennes situation och ger ökade möjligheter för hjälp och stöd till självhjälp.
Det offentliga måste därför uppvärdera det arbete som utförs av frivilligorganisationer. En särskild utredning bör tillsättas som gör en genomgripande genomlysning av frivilligorganisationernas betydelse inom missbruksvården och lägger förslag till åtgärder som stärker både organisationerna och volontärerna.
Den första och viktigaste åtgärden för narkotikapolitiken måste vara att sätta in åtgärder för att förhindra nyetableringen av missbrukare. Det är det enskilt mest avgörande för i vilken riktning som narkotikaanvändandet i Sverige kommer att utvecklas. Polisen har med nuvarande regler små möjligheter att få fram bevis mot ungdomar mellan 12 och 15 år som misstänks använda narkotika. De metoder som finns är inte tillämpliga eftersom personer under 15 år inte är straffmyndiga. Provtagning i form av urinprov är det enklaste sättet att upptäcka om narkotika används.
Ökade befogenheter behövs för polisen att vid misstanke göra urinprover på ungdomar över 12 år. Det är ett avgörande verktyg för att kunna ingripa redan på ett tidigt stadium.
|
Stockholm den 2 oktober 2003 |
|
|
Cristina Husmark Pehrsson (m) |
|
|
Carl-Axel Johansson (m) |
Anne Marie Brodén (m) |
|
Magdalena Andersson (m) |
Lena Adelsohn Liljeroth (m) |
|
Stefan Hagfeldt (m) |
Beatrice Ask (m) |
|
Jeppe Johnsson (m) |
Cecilia Magnusson (m) |
|
Hillevi Engström (m) |
Bengt-Anders Johansson (m) |
|
Anita Sidén (m) |