I denna motion presenterar vi riktlinjer för en socialpolitik som bryter bidragsberoende och utanförskap. Vi talar om människor – deras möjligheter att kunna klara sig själva och att kunna göra de egna livsvalen. Vi vill ge människor den möjligheten. Vi vill också kunna rikta fokus på dem som mest behöver sociala insatser och stöd i livet. Barn och ungdomar som far illa – där ska omsorg och möjligheter till stöd finnas!
Hundratusentals människor, som inget hellre önskar än att försörja sig själva och sin familj, är i dag hänvisade till socialbidrag. Så är det därför att den politik som förs i dag är inriktad på att behandla symtomen i stället för att angripa de egentliga problemen, inte minst när det gäller att ge alla möjlighet att arbeta.
Utgångspunkten för den sociala politiken bör inte vara regler och nivåer för olika former av bidrag, utan i stället hur behovet av bidrag kan minska. Det är åtgärder för att reducera behovet av bidrag som måste vara det centrala i socialpolitiken. Dessutom måste vi sätta fokus på sambandet mellan arbete/företagsamhet och välfärd. I dag finns det människor som inte ser sambandet mellan att Karlssons Svets går bra och vår gemensamma möjlighet att ha ett bra skyddsnät för de människor som behöver det.
Mot regeringens politik med omhändertagande och bidragsberoende ställer vi en politik för arbete, framtidstro och egenmakt.
Var och en som så önskar skall kunna få ett arbete.
Resultatet av arbete skall trygga den egna försörjningen i stället för att försvinna i en rundgång av skatter och bidrag.
Förutsättningar och stimulans skall finnas så att man genom utbildning kan förbättra sin situation.
Socialpolitiken skall koncentreras på dem som behöver den bäst.
Socialpolitiken skall anpassas för att trygga barnens uppväxt och framtid.
Detta kan dock inte åstadkommas genom en politik inriktad på konstlade åtgärder. I stället krävs en politik som tar sig an de verkliga problemen och orkar genomföra de skattesänkningar, avregleringar och systemomläggningar som måste vidtas för att ökad sysselsättning skall bli verklighet och inte bara ett abstrakt mål.
Framgång på dessa områden innebär att många av dem som i dag sitter fast i bidragsfällan befrias. Uppgivenhet kan bytas mot framtidstro och trygghet d.v.s. den verkliga trygghet som bara den som själv råder över sitt liv kan känna.
Men framgång på dessa områden möjliggör också att socialtjänstens fokus hamnar på dem som behöver mer omfattande hjälp. Insatserna för dessa människor kan då ske snabbare, med större generositet och väl anpassade till de individuella förutsättningarna.
Barn med problem bör ges stöd i samverkan med familjen när detta är möjligt. Ibland räcker inte det, utan det krävs andra åtgärder. Vi anvisar fler förslag för att ge familjerna en möjlighet att kunna finnas kvar som en enhet, men när det inte räcker till måste också andra åtgärder finnas.
Socionomer bör legitimeras, precis som personal inom vården. Detta skulle vara en kvalitetssäkring för de medborgare som söker hjälp eller som känner sig utsatta från socialtjänstens sida. Såväl myndighetsutövning som psykosocialt behandlingsarbete kräver stor kunskap och kompetens. Att vara den som både dömer och hjälper kräver extra mycket, och familjer som riskerar att barnen omhändertas eller liknande situationer har rätt till kvalificerade tjänstemän.
Besvärsrätten bör återinföras och förvaltningsbeslut bör kunna överklagas genom förvaltningsbesvär. Detta bör följas av preciserade anvisningar inför domstolsprövningar. Lokala förhållanden bör vara utgångspunkten för prövningen. En fristående tillsynsmyndighet bör skapas som handhar tillsynen inom såväl socialtjänsten som sjukvården. Verksamhet i privat och offentlig sektor bör vara föremål för tillsyn på lika villkor.
Moderaterna sätter människor före siffror och statistik. Det är om människor den här motionen handlar – om hur vi vill skapa möjligheter för dem och deras familjer att klara sig själva och göra de egna livsvalen. Icke desto mindre handlar den om hur vi vill rikta socialpolitikens fokus på dem som mest behöver sociala insatser för att klara sin livssituation.
1 Sammanfattning 1
2 Innehållsförteckning 3
3 Förslag till riksdagsbeslut 4
4 Sverige sommaren 2003 5
4.1 Carina, Amir & Per 5
4.2 Arbetsmarknad ur funktion 6
4.3 Omhändertagande i stället för självhjälp 7
4.4 Skatterna stjälper i stället för att hjälpa 8
4.5 De nya svenskarna 8
5 En politik för fria och växande människor 9
5.1 De nära relationerna är grunden för individens trygghet och utveckling 9
5.2 Frivilligarbeten 9
5.3 Arbete i stället för bidrag 9
5.4 Ny politik för arbetslösa 10
6 Utanförskap och bidragsberoende kan brytas! 11
6.1 Avskaffa riksnormen 11
6.2 Lån kan i akuta lägen ersätta kortsiktiga bidrag 12
7 Barnen i socialtjänsten 12
7.1 Daniel 12
7.2 Barnfrågorna – en del av familjepolitiken 13
7.3 26 § barnavårdslagen – i förebyggande syfte 13
7.4 Vård och stöd till unga 14
7.4.1 Övervakning 14
7.4.2 Vilande LVU-dom 14
7.4.3 Vård efter vården 14
7.4.4 Om överlämnande av vård inom socialtjänsten som påföljd för brott 15
8 Den som stöder och dömer 15
8.1 Informationsplikt i socialtjänstlagen 15
8.2 Legitimation av socionomer 15
8.3 Återinförande av besvärsrätt 16
8.4 Ett samlat tillsynsansvar 17
8.5 Behandling av personuppgifter inom socialtjänsten 17
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att socialpolitiken skall vara ett instrument för att bryta utanförskap och bidragsberoende.
Riksdagen begär att regeringen återkommer med förslag om kommunens skyldighet att utan dröjsmål erbjuda arbete eller kompletterande åtgärder som underlättar inträde i arbetslivet.
Riksdagen begär att regeringen återkommer med förslag om den enskildes rättighet till och skyldighet att delta i kompletterande åtgärder som underlättar inträde i arbetslivet.
Riksdagen begär att regeringen tillsätter en utredning med syfte att lägga förslag som stärker frivilligorganisationer och volontärer.
Riksdagen beslutar att den s.k. riksnormen avvecklas till förmån för att skäliga bidragsnivåer fastställs av kommunerna.
Riksdagen beslutar att i posten medlemskap i fackförening försörjningsstödet skall utgå.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att möjlighet för kommuner att ersätta kortvarigt socialbidrag med lån införs.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att stärka familjens egna resurser.
Riksdagen beslutar att införa 4 kap. 26 § i den tidigare barnavårdslagen i socialtjänstlagen.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om förändringar i socialtjänstlagen vad gäller övervakning.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om översyn av lagen om vård av unga.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om avskaffande av påföljden överlämnande till vård enligt socialtjänsten för unga lagöverträdare.1
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om förändringar i socialtjänstlagen vad gäller informationsplikt.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om legitimation av socionomer.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om återinförande av besvärsrätten för alla former av biståndsbeslut enligt socialtjänstlagen.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om beviljat men ej verkställt beslut om bistånd.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om förstärkning och samordning av tillsynen av socialtjänsten.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att bestämmelser om behandling av personuppgifter bör beslutas av riksdagen genom lag i stället för genom föreskrifter.
1Yrkande 12 hänvisat till JuU.
Sverige har gått från att vara ett land där allas möjlighet att förbättra sin egen situation varit samhällets grund, till att i dag vara ett land där allt fler sitter fast i utanförskap och beroende. Den värdighet som följer av att kunna försörja sig på sin egen inkomst har tagits ifrån ett stort antal människor.
Antalet personer som är beroende av socialbidrag för sin försörjning var år 2002 ungefär 470 000. Därtill skall läggas alla de som är beroende av andra inkomstrelaterade bidrag för sitt uppehälle. Bakom denna statistik finns lika många enskilda människor. Var och en av dem har sin egen unika historia.
En av dessa är den ensamstående mamman Carina. Hon har en 65-procentig tjänst som personlig assistent. För att komma upp i heltid arbetar hon extra som timanställd i vården. Carina konstaterar att för varje timme hon arbetar extra förlorar hon lika mycket i bidrag. För sin son, som har diagnosen DAMP, får hon ett trekvarts vårdbidrag. Men eftersom detta delvis räknas som inkomst reduceras bostadsbidraget i samma utsträckning. Faktum är att hon inte längre törs ta emot bostadsbidrag eftersom hon i efterhand får betala tillbaka 3 000–4 000 kronor per år – pengar som hon inte har. Fyllda 36 år försöker Carina uppfylla sin dröm om att ta körkort. Hon har sparat länge bara för att ha råd till ett körkortstillstånd, men har samtidigt inte gått till tandläkaren på fem år.
Situationen är lika svår för Amir, hans långtidssjukskrivna hustru och deras fyra barn. Han utbildade sig till busschaufför eftersom det sagts honom att det fanns en efterfrågan på just busschaufförer. Nu sitter han hemma och väntar på att bli inringd. Han kan ställa upp på kort varsel och på vilken linje som helst. Men ingen ringer. ”Ingen berättar vad de vill ha av mig, vad jag ska klara för att de ska vilja ha mig. Jag blir bara puttad åt sidan, och det känns orättvist.” För att klara de nödvändigaste utgifterna tvingas Amir komplettera inkomsten med socialbidrag. Men han har hamnat i samma situation som Carina. Varje gång han får möjlighet att jobba, minskar hans bidrag i samma utsträckning. Om han inte får möjlighet att försörja sig som busschaufför kan han tänka sig att utbilda sig vidare – kanske till lokförare eller lastbilsförare. För han vill, som de flesta andra, inte vara beroende av bidrag. Liksom för Carina är Amirs framtidshopp barnen. De lever genom dem och arbetar för att de skall bli självständiga och starka.
Per, 52, är en av många som fått nog av att leva på bidrag. Situation Stockholm har gett honom möjligheten att tjäna lite pengar. Sedan förra sommaren kan han klara sig hjälpligt och har möjlighet att betala de 40 kronor som natthärbärget kostar. Trots att Situation Stockholm endast ger honom en minimal inkomst menar Per att ”egenvärdet ökar och viljan att förbli drogfri är stark”. Per levde förr ett ordnat liv, men efter skilsmässa 1981 blev det mer alkohol som sedan avancerade till hasch- och amfetaminmissbruk. Trots detta skötte han sitt jobb som grafiker, men sades slutligen upp 1990. Per blev hemlös och levde på socialbidrag. Till en början var han tacksam för bidraget, men kände sig med tiden alltmer värdelös. Trots 24 års erfarenhet som grafiker tappade arbetsgivarna intresset för honom när det kom fram att han levde på bidrag.
Per säger till Dagens Nyheter (DN): ”Jag tror inte att någon person vill leva på socialbidrag utan att göra rätt för sig, men det får man inte. Man tar bara emot pengarna och förväntas inte göra någon motprestation och det är så passiviserande.”
En undersökning av forskare verksamma vid Universitetet i Karlstad bland 2 000 socialbidragstagare i Värmland visar att åtta av tio socialbidragstagare har känslan av att folk ser ner på dem. Var tredje har nästan dagligen magont, huvudvärk eller sömnsvårigheter. Nio av tio har lånat pengar och var fjärde har fått sälja ägodelar för att klara ekonomin. Två av tre har avstått från tandläkarbesök det senaste året.
Att människor som inget högre önskar än att försörja sig på eget arbete och egna ansträngningar inte får göra det utan i stället hänvisas till diverse bidrag är en tragedi. I förlängningen riskerar det att uppstå en kultur där valet att ge upp och se de offentliga systemen som en naturlig bas för försörjning tar överhanden.
En vidare konsekvens är att socialtjänsten i dag tvingas ägna stor del av sin tid och sina resurser på insatser som huvudsakligen beror på enskilda personers försörjningsproblem, samtidigt som människor med svåra sociala problem inte får stöd och hjälp i tid. Det gäller människor som hamnat i missbruk eller drogberoende, liksom barn och ungdomar som far illa, funktionshindrade som behöver extra insatser, personer som behöver ett extra stöd för att kunna tillgodogöra sig utbildning eller personer som behöver jämna ut oddsen för att kunna konkurrera på arbetsmarknaden. Samtidigt finns tydliga exempel på att systemet inte ens förmår att ge människor den hjälp de formellt blivit beviljade.
Att så många är beroende av socialbidrag är bl.a. ett tecken på att vi har en arbetsmarknad som inte fungerar. Sveriges absolut största samhällsproblem i dag är därför den klyfta som går mellan dem som med eget arbete kan försörja sig och sin familj och dem som för en marginaliserad bidragsberoende tillvaro. Och klyftan fortsätter att vidgas.
Antalet långvariga bidragstagare är fortfarande mycket högt, samtidigt som de som får bidrag får det under en allt längre period. Sålunda har ca 150 000 personer under 1990-talet haft ekonomiskt bistånd under sammanlagt 49 månader eller mer till en total kostnad av 109 miljarder kronor.
Regeringen fortsätter att blunda för att en stor del av dem som i dag saknar försörjning har tvingats bort från arbetsmarknaden genom de höga skatterna på arbete. I stället har betydande ansträngningar lagts på att bekämpa symtomen, nämligen arbetslösheten så som den kommer till uttryck i statistiken. I sin iver att minska den uppmätta öppna arbetslösheten har alla tänkbara åtgärder prövats. Denna typ av arbetsmarknadspolitik leder ofta till undanträngning av ordinarie jobb och till att långtidsarbetslösa låses fast i aktiviteter som inte leder till något nytt arbete.
Problemlistan kan göras lång, men i grunden handlar den om två saker. För det första tar politiken inte hänsyn till den djupt rotade drivkraften människor har att klara sig själva och att det är möjligheterna till detta som ger en förutsägbar och trygg tillvaro. För det andra ser inte politiken som sin uppgift att skapa förutsättningar för människor att klara sig själva. Det är som resultat av detta Sverige i dag har en osund arbetsmarknad med onödigt hög arbetslöshet och ett företagsklimat präglat av höga skatter, flaskhalsar och komplicerade regelverk. De människor som drabbas hamnar ofta i långvarig arbetslöshet och bidragsberoende. Inte bara deras ekonomiska förutsättningar urholkas, utan även deras möjligheter till den delaktighet i samhällslivet och det sociala livet som arbetet ofta är nyckeln till.
Regeringens förslag om den tredje sjuklöneveckan kommer inte att ge personer som redan tidigare hade svårigheter att komma in på arbetsmarknaden större möjligheter att kunna klara sin egen försörjning. En samlad arbetsgivarkår, tillsammans med bekymrade handikapporganisationer, varnar för konsekvenserna för människor med olika slag av handikapp och problem.
Den socialdemokratiska välfärdsmodellen präglas i hög grad av en ambition att ”ta hand om” människor i stället för att hjälpa till med att bygga upp, d.v.s. hjälp till självhjälp. Omhändertagandet var en välvillig reaktion på äldre tiders ”Fattigsverige”, som saknade både resurser och ibland även vilja att bistå människor i akuta eller långvariga sociala problem. Alla har vi mött berättelser om hur arbetslösa familjeförsörjare, ensamstående mödrar, funktionshindrade eller missbrukare lämnades därhän, utan hjälp till försörjning, bostad, sociala insatser eller behandling. Detta är ett samhälle ingen vill ha tillbaka.
Men en del av historien är också berättelserna om hur människor under mycket svåra omständigheter fått hjälp att komma på fötter, för att sedan starta en resa från social kris till ordnade förhållanden, eller t.o.m. mycket goda omständigheter och en ledande ställning i samhället. Inte sällan skedde detta genom en mobilisering av ”den lilla världens” resurser.
Mycket tyder på att det svenska välfärdssystemets stela strukturer motverkar en sådan social rörelse i dag. Att människor med egen kraft och med omgivningens stöd förhindras att lyckas, skapar nya klyftor. Rapporter från bl.a. Arbetsmarknadsverket, LO, TCO och Socialstyrelsen har visat hur stödsystemen ofta medför att personer på grund av långstidsarbetslöshet drabbas av ekonomiska och psykologiska inlåsningseffekter. Det gäller särskilt personer med funktionshinder, invandrare och ungdomar utan yrkesutbildning. Man sitter fast i arbetslöshet och bidragsberoende – och inte sällan fast rent geografiskt på grund av en icke fungerande bostadsmarknad. Dessa nya klyftor är resultatet av en politik som låser in människor, som tar ifrån dem den värdighet som följer av att kunna försörja sig på sin egen inkomst och som hindrar människor att förbättra sin situation av egen kraft.
Skatten är låg- och medelinkomsttagarnas största utgiftspost. I dagens Sverige skapar skatterna sina egna sociala problem, samtidigt som det sociala skyddssystem som skatterna skall betala inte motsvarar de krav människor har rätt att ställa. De höga skatterna är därför en av de viktigaste förklaringarna till att så många hushåll har en nettoinkomst som understiger normen för socialbidrag. Enligt Socialstyrelsen är 57 procent av dem som har socialbidrag samtidigt löntagare. Av dem är 29 procent långvarigt socialbidragsberoende (10–12 månader). Med en lägre skatt hade de med stor sannolikhet sluppit gå till socialkontoret.
Skattesystemet tar inte heller hänsyn till försörjningsbörda. Det höga skattetrycket stjälper ofta i stället för att hjälpa. Ett samhälle med en sådan skattepolitik blir varken dynamiskt eller tryggt.
Flyktingar och andra som invandrat till Sverige måste ges möjlighet att ta ansvar för sin egen livssituation. Många av dem som uppbär socialbidrag är flyktingar eller invandrare som efter flera år i Sverige fortfarande inte fått fotfäste på arbetsmarknaden. Långa handläggningstider för uppehållstillstånd förvärrar kraftigt invandrande personers möjligheter. Att vänta – ofta flera år – är en osäker och mycket påfrestande situation som tär på både psyke och självförtroende och urholkar kunskaper. Många välutbildade invandrare ges inte möjlighet att praktisera sina yrken i Sverige. Problemet är att social- och arbetsmarknadspolitikens traditioner påbjuder ett synsätt som gör invandrare till en ekonomisk och social belastning i stället för resurs. Det skapar en bild av flyktingar som en homogen grupp utan egna individuella kunskaper och förutsättningar. I stället för att tillfrågas om vad de kan – eller skulle vilja kunna – uppfattas de som svaga och hjälplösa individer i behov av bidrag.
Människor som haft kraften och initiativförmågan att bryta upp från förföljelse, kris, krig och kaos i sina gamla hemländer har ofta kraft att stå på egna ben och inte sällan har de därtill en god utbildning. Många är sprungna ur en kultur av småföretagande och entreprenöranda. Det de i första hand behöver är hjälp och stöd att lära sig det nya språket, ledning och utbildning för att klara arbetslivets krav och tid för att lära sig det nya hemlandets regler och andra förhållanden.
Handläggningstiden för uppehållstillstånd måste kortas och invandrare ges möjlighet till snabb etablering på arbetsmarknaden. Det skall vara möjligt att få ett arbete eller starta ett företag utan att drunkna i regelverk och byråkrati. Utländska utbildningar skall på ett flexibelt sätt kunna ”översättas” till svenska examina. Språksvårigheter skall snabbt överbryggas genom utbildning i svenska av hög kvalitet.
Den är i ”den lilla världen” människors personlighet formas. Där kan var och en utvecklas i frihet till självständiga, ansvarstagande individer. Det är också där den första försvarslinjen mot utanförskap, segregation och social isolering går.
Att bygga en trygg framtid för sig själv och sina nära, är i högsta grad ett privat projekt, som aldrig kan ersättas, utan endast kompletteras med offentliga insatser. Politiken måste därför på alla områden fungera så att medborgarna har möjlighet att forma sina liv genom egna prioriteringar och beslut. Det gäller också det som finansieras gemensamt, som barnomsorg och förskola, utbildning, vård, omsorg och olika former av sociala insatser. Rätten för den enskilde att välja innebär inte bara möjligheten att välja mellan olika alternativ, utan också möjligheten att göra annorlunda. Då blir också valfriheten ett medel att påverka verksamheternas innehåll och utformning.
Moderat politik betonar ”den lilla världens” betydelse för den sociala tryggheten. Ett sådant förhållningssätt är särskilt viktigt i ett samhälle som bygger på valfrihet och mångfald och som i växande grad präglas av olika kulturella och etniska inslag.
Som en utökad del av den lilla världen finns en mängd människor i vårt land som ägnar sig åt frivilligt socialt arbete. Det kan handla om ett engagemang i brottsofferjourer, kvinnojourer, som kontaktperson eller kamratstödjare lika väl som ett åtagande för äldre eller sjuka eller som flyktingguide. Det arbete som utförs av frivilliga, volontärer, kan inte nog uppskattas. Men det handlar inte bara om att det finns ett par extra händer där det behövs, det handlar om en attityd till medborgarskapet, ett deltagande i samhället och ett ansvarstagande – både för sig själv och för andra. Att ta ansvar, inte bara för sin egen familj, gör skillnad. Det gör att egenvärdet ökar samtidigt som man känner att man gör något värdefullt och är delaktig.
Det offentliga måste därför uppvärdera det arbete som utförs av frivilligorganisationer. En särskild utredning bör tillsättas som gör en genomgripande genomlysning av frivilligorganisationernas betydelse och lägger förslag till åtgärder som stärker både organisationerna och volontärerna.
I flera kommuner provas olika modeller där den som söker socialbidrag får kontakt med ett jobbcenter. I dessa kommuner, bl.a. Skurup och Skärholmen, minskade bidragsberoendet med hälften. Detta visar att man med ändrade arbetsformer och tydliga mål kan bryta utanförskap och bidragsberoende.
För ungdomar mellan 20 och 25 år gäller redan i dag att socialtjänstlagen ger socialnämnden rätt att kräva att den som har socialbidrag deltar i praktik eller annan kompetenshöjande verksamhet. Denna möjlighet för kommunen bör omfatta alla personer som har ett mer långsiktigt behov av ekonomiskt bistånd för sin försörjning. Varje kommun borde också åläggas att inom en viss tid garantera alla arbetsföra personer tillgång till sysselsättning. Kan inte arbete erbjudas på den reguljära arbetsmarknaden skall sysselsättningen vara en kombination av praktik och kompetensutveckling för att underlätta övergången till den. Det kommer att stimulera till en mängd nya arbetsformer och ge möjlighet för många aktörer att ha tillfälle att erbjuda sina tjänster. Det ger en stor valmöjlighet för den enskilde och ökar träffsäkerheten i systemet.
Redan med nuvarande lagstiftning kan mycket göras för att minska beroendet av socialbidrag. Skärholmen, Skurup och Ale kommuner har visat att detta är möjligt.
Bidrag och andra former av ekonomiskt stöd skall vara utformade på sådant sätt att det stimulerar människor till att aktivt söka förbättra sin situation. Det måste vara värt något att göra en extra ansträngning. En ökad arbetsinsats eller andra åtgärder, t.ex. byte av bostad eller arbete, utbildning etc. som kan förbättra den enskildes sociala och ekonomiska situation får inte motverkas av ”bidragströsklar” eller andra regressiva inslag i bidragssystemen såsom sker i dag. Men i grunden är det systemet som behöver ändras, inte bidragsnormernas konstruktion.
Det fyrkantiga regelsystemet kan göra att människor inte ser nyttan och värdet av att försöka förbättra sin situation. Som exempel kan nämnas en ungdom i en bidragsberoende familj som tar ett sommarjobb för att försöka spara ihop till moped eller körkort. Socialbidragsreglerna är i de flesta kommuner utformade så att den inkomsten skall räknas till familjens sammanlagda, och därmed minska socialbidraget. Bra för familjen att inte vara helt beroende av bidrag, men kanske förödande för en ung människa som inte förstår idén med att arbeta utan att få någonting ut av det. Den unge har troligen en klasskamrat som sommarjobbar – men han får behålla sina hoparbetade pengar och kan börja ta det åtrådda körkortet!
Det har blivit något fel i samhället när ungdomar som arbetar för att tjäna lite extra straffas för det. Självklart skall egna initiativ och eget arbete löna sig. Kommunernas möjlighet att ändra sina regler bör uppmärksammas.
Det handlar också om behovet av att ändra den traditionella, ineffektiva politiken gentemot de arbetslösa. Konstlade åtgärder och bidrag måste bytas mot riktiga arbeten.
Det måste finnas enkla, tydliga och raka regler när det gäller att ordna arbete åt den som är arbetslös. Fokus skall ligga på vad den arbetslöse är bra på och vad hon eller han vill och kan åstadkomma. Ansvaret skall ligga hos kommunen, som oftast har bäst överblick och de bästa kontakterna på den lokala arbetsmarknaden.
För större framgång krävs emellertid mer långtgående förändringar av arbetsmarknadspolitiken där kommunerna ges ett större ansvar än i dag. Så kan t.ex. resurser överföras från den statliga arbetsmarknadspolitiken till den kommunala nivån. Den enskilde skulle därmed inte behöva vara hänvisad till socialbidrag för längre tid. Regeringen bör återkomma med förslag på hur ett sådant system skulle kunna utformas.
Om den enskildes situation är sådan att det inte bedöms som möjligt att inträda på den reguljära arbetsmarknaden, borde kommunen i samarbete med försäkringskassan och andra myndigheter ansvara för att han eller hon kan erbjudas t.ex. en lönebidragstjänst eller få sin försörjning ordnad genom socialförsäkringssystemet. Regeringen bör återkomma till riksdagen även i denna del med förslag till hur personer med varaktigt behov av ekonomiskt bistånd skulle kunna få detta genom socialförsäkringssystemet.
En grundläggande princip är att den enskilde har ansvar för sin försörjning. Socialbidrag skall fungera som en sista åtgärd, när inga andra alternativ står till buds. Socialbidraget skall således inte lösa långvariga försörjningsproblem, utan vara det yttersta skyddsnätet vid kortvariga och akuta ekonomiska problem
Vi anser att riksnormen för socialbidrag bör avvecklas. Redan när förslaget om en riksnorm antogs av riksdagen 1997 var vi kritiska till detta. Enligt Kommunförbundets bedömningar har riksnormen haft mycket liten inverkan på socialbidragskostnaderna men däremot minskat möjligheterna för kommunerna att hitta egna lösningar. Det visar att vår kritik varit befogad.
Kommunerna bör själva fastställa nivåerna på socialbidraget med utgångspunkt i allmänna principer i socialtjänstlagen. Med en riksnorm finns det en uppenbar risk att det går slentrian i bedömningen av det ekonomiska biståndet och att detta inte prövas mot andra åtgärder i den omfattning som är lämplig. Det är också viktigt att lokala bedömningar utifrån bland annat löneläge och kostnadsbild finns med då nivåerna fastställs och att denna del av socialtjänsten är förankrad i det allmänna rättsmedvetandet på orten. Detta ligger i linje med att beslut bör fattas så nära människorna som möjligt. Det behövs också förändringar i socialbidragsreglerna för att unga människor i en socialbidragsberoende familj skall kunna se nyttan och förnuftet i ett eget arbete.
När det gäller innehållet i försörjningsstödet anser vi att posten medlemskap i fackförening skall utgå. Det finns enligt vår uppfattning inget skäl till att medlemsavgifter i fackföreningar skall bekostas av skattemedel.
Personer med låga inkomster och små egna tillgångar saknar ofta marginaler för akuta händelser och tillfälliga ekonomiska problem. Akuta men tillfälliga omständigheter, som bostadslöshet på grund av skilsmässa, ekonomiska problem i samband med byte av arbets- och bostadsort etc., leder därför ofta till att människor hamnar i tillfälliga ekonomiska kriser, utan möjlighet att lösa dessa, som i sin förlängning kan leda till varaktiga sociala problem. I sådana situationer skulle möjligheten att omvandla tillfälliga bidrag till lån vara en bra åtgärd.
Enligt 33 § SoL (socialtjänstlagen) får försörjningsstöd lämnas som lån endast om det gäller:
förskott på en förmån eller ersättning (t.ex. statligt bidrag)
bidrag till den som är indragen i arbetskonflikt eller
bidrag till den som på grund av förhållanden som han eller hon inte kunnat råda över hindrats från att förfoga över sina inkomster och tillgångar.
Enligt uppgift från Kommunförbundet är den enda av dessa grunder som har någon omfattning förskott på sociala förmåner. En undersökning som förbundet gjort i tre kommuner visar att cirka fem procent av utbetalningarna av socialbidrag har orsaken förskott på förmån.
Vi menar att socialbidrag borde kunna lämnas som lån i betydligt större utsträckning än vad som sker i dagsläget. Lånemöjligheten bör för det första kunna användas då en person tillfälligt hamnat i ekonomisk knipa men som däremellan har normala inkomstmöjligheter. Om personen i fråga sedan passerar ett bestämt lånebelopp och fortfarande behöver stöd skall han eller hon i stället kunna få bidrag.
Lånealternativet skulle dessutom innebära en viss ”tröskel” i systemet som motverkar att personer lätt fastnar i bidragsberoende. Regeringen bör återkomma till riksdagen med förslag om en möjlighet för kommuner att ersätta kortvarigt socialbidrag med lån.
Daniel är 16 år, snart 17. Han har begått flera grova våldsbrott och är nu dömd av domstol till vård enligt lagen om sluten ungdomsvård, LSU. Daniel finns på en institution någonstans i Sverige. Han började ”strula” som han själv säger, i 11–12-årsåldern. Det var ett gäng grabbar som drog runt, som började röka, som skolkade och som testade olika droger. Daniel har inte gått i skolan sedan vårterminen i sjuan. Hans mamma försökte länge få hjälp med Daniel via socialkontoret, men misslyckades. Kanske hon inte skrek tillräckligt högt, funderar hon. Men hennes ork var nästan slut. Oron för Daniel, en besvärlig situation hemma, ingen som verkade bry sig om, gjorde att hon hade svårt att göra sin röst hörd. Hon kunde inte tränga igenom, säger hon. Daniel fortsatte att skolka. Skolan kallade till samtal som han struntade i. Socialkontoret kallade till samtal som han pliktskyldigt gick till, men inte brydde sig så mycket om. Gänget började med småstölder. Ibland åkte de dit, men egentligen hände ingenting, berättar Daniel. ”Vi fick prata med någon hos polisen eller socialen, mer var det inte.” För Daniel gick det dåligt. Han började använda mer droger och begick så småningom så grova brott att han skadade andra människor svårt. Nu finns han på en ungdomsvårdsskola, där han är dömd till vård. Och nu funderar han: ”Hur kunde det bli så här? Varför var det ingen som stoppade oss tidigare? Varför var det ingen som sa till?”
I regeringens skrivelse ”Barn – här och nu” (1999:2000:137) medges den stora risk för passivitet och ohälsa som finns i och med att man uppbär socialbidrag. Samtidigt tillstår man att det finns anledning att tro att denna situation inte är gynnsam för ett barns uppväxt.
Många som uppbär socialbidrag mår dåligt, det visar inte minst det faktum att bland de personer som haft socialbidrag under lång tid är det fem gånger vanligare att man har svåra besvär av ängslan, oro och ångest jämfört med dem som aldrig haft socialbidrag. Att då göra som regeringen föreslår, nämligen att fortsätta på den inslagna vägen och låsa in barnfamiljerna i ett bidragsberoende i stället för att stärka familjens egna möjligheter – och därmed minska barnens utsatthet- är anmärkningsvärt.
En förälder som har gjort av med lönen innan månaden är slut, en annan som försökt ha extrajobb för att ekonomin skall räcka till och sedan upptäckt att bostadsbidraget därmed föll bort, en tredje som är utbildad men inte lyckats få arbete är alla i en bidragssituation, och alla har barn – barn som forskningen visar löper större risk än andra att fara illa. Föräldrar som själva inte mår bra har mycket små möjligheter att stödja och stötta sina barn till att bli de trygga och självständiga individer de borde kunna vara: barn som törs, vill och vågar ta itu med sina egna livsprojekt.
I socialtjänstlagen 5 kap. 1 § stipuleras att socialnämnden skall verka för trygga och goda uppväxtförhållanden för barn och unga och att socialnämnden särskilt skall uppmärksamma dem som visat tecken till en ogynnsam utveckling.
Respekten för och möjligheten att ta tillvara familjens egna resurser gäller också i de fall då barnet råkat illa ut eller befinner sig i riskzonen. Genom den tidigare § 26 i barnavårdslagen (kap. 4) kunde sociala myndigheter i samverkan med familjen och på ett tidigt stadium inrikta sitt arbete på att hjälpa och stötta, ofta i förebyggande syfte. Åtgärder vidtogs sedan stegvis i samråd med familjen, och först som en sista utväg kunde övervakning och ett omhändertagande bli aktuellt. Genom denna bestämmelse bevarades och respekterades familjen som en enhet som själv, med viss stöttning, skulle kunna förbättra sin situation.
I dag kommer dessvärre socialnämndens åtgärder ofta överraskande och inte sällan för sent. Vi anser därför att denna paragraf skall införas i socialtjänstlagen.
I förebyggande syfte ger lagen socialtjänsten en möjlighet att erbjuda ungdomar som bedöms vara i riskzonen för en ogynnsam utveckling en kontaktperson, en vuxen som den unge kan ha förtroende för och som kan vara ett komplement till den övriga vuxenvärlden.
Ofta räcker det inte till. Kontaktperson erbjuds ibland alltför sent i den unges ”karriär” och är dessutom helt frivilligt. Den motsträvige tonåring som verkligen skulle behöva en stadig och stabil vuxenkontakt kan således tacka nej till erbjudandet, eller hantera sin kontakt efter eget skön.
Intervjuer med unga lagöverträdare på institutioner speglar inte sällan en frågande ung människa som känner sig överkörd av själva systemet i samhället. ”Varför var det ingen som reagerade tidigare? Då kanske det inte behövt gå så här!” Även Föreningen Unga Kriminellas Revansch i Samhället (KRIS) säger att ett tidigt ingripande och markerande från samhällets sida sannolikt hade gjort att man kunnat bryta ett destruktivt beteende i tid.
Systemet med kontaktperson på frivillig basis bör därför kompletteras med möjlighet till övervakning. Den unge skall där ha skyldighet att sammanträffa med sin övervakare med regelbundenhet och kan ha övervakningen kompletterad med föreskrifter eller förhållningsregler om levnadssätt, t.ex. deltagande i skolundervisning m.m.
Socialtjänstens sista möjlighet att gripa in för unga människor är LVU, lagen om vård av unga. Dock finns det ingen möjlighet att ha en LVU-dom vilande, d.v.s avvaktande. Att ha den möjligheten skulle vara ytterligare ett sätt att kunna hjälpa den unge att själv rätta till sitt beteende och sin situation. Socialtjänstlagen bör kompletteras med förslag om övervakning och vilande LVU-vård.
Vård enligt LVU på ett SIS-hem (Statens Institutionsstyrelse) kan vara mellan ett och två år. Kostnaden för vården är ca 1 miljon kronor per år. Trots en positiv vändning, ett bra beteende och uppförande på institutionen finns det unga pojkar och flickor som efter avslutad vård återvänder till sina gamla kamrater och sitt gamla beteende. Eftervård saknas i många fall. Det blir ett glapp mellan SIS-hemmet och den kommunala socialtjänsten vid utskrivning. Det borde vara en självklarhet att vård på institution kompletteras med eftervård, s.k. Vård Utom Skola (VUSK), för att den unge skall ha en fortsatt kontakt under en känslig övergångstid.
Enligt vår uppfattning borde regeringen vid den senaste översynen av påföljdssystemet för unga lagöverträdare, (prop.1997/98:96 Vissa reformer av påföljdssystemet), tagit steget fullt ut och helt överlåtit reaktionerna på brott åt rättsväsendet. Sedan dess har problemen med ungdomsbrottslighet accentuerats än mer, och bristerna i socialtjänstens insatser blivit allt mer påtagliga.
Det är därför alltjämt vår bestämda uppfattning att socialtjänsten inte skall ha ansvaret för verkställighet av brottspåföljder för ungdomar. Till det skall läggas principiella invändningar rörande sammanblandningen av strafftänkande och vård samt om straffsystemets förutsägbarhet och tydlighet. Det finns givetvis fortfarande en stor uppgift för socialtjänsten att fylla vad gäller insatser för de barn under 15 år som gör sig skyldiga till brott. Men om den s.k. straffmyndighetsåldern skall ha någon rimlig innebörd måste reaktionen kvalitativt vara en annan när den unge begår brott efter att ha fyllt 15 år. Respekten för domstolar och rättsväsende i stort utgör ytterligare ett skäl för en sådan reform.
Mot bakgrund av vad som anförts ovan anser vi alltjämt att påföljden överlämnande till vård enligt socialtjänsten bör avskaffas och påföljdsåtgärderna överföras till kriminalvården.
Fler och fler unga kvinnor med invandrarbakgrund söker hjälp hos olika myndigheter för att de utsatts för hot, våld eller trakasserier från någon i familjen eller närstående p.g.a. att de valt att leva ett liv de anhöriga inte kan acceptera. För en ung person, under 18 år, säger socialtjänstlagen uttryckligen att myndigheten då den gör en utredning skall ”informera den det berör”. En informerad vårdnadshavare kan i ett sådant fall vara rent förödande. Socialtjänstlagen bör därför förändras i så måtto att man anger att det i vissa särskilda fall skall kunna underlåtas att meddela vårdnadshavaren.
När barn far illa måste det offentliga kunna bistå med hjälp. Det gäller både när föräldrarna brister i sitt ansvar och när barnen/ungdomarna själva brister.
I flera fall har media visat att det finns brister i socialtjänstens handläggning av dessa ärenden. Därtill har tillsynsmyndigheter, såsom till exempel länsstyrelsen, konstaterat att det finns brister i socialtjänstens arbetsformer. I propositionen ”Stärkt skydd för barn i utsatta situationer” konstateras också att det dessvärre inte alltid är en korrekt och genomgripande handläggning i flera av de fall som handläggs av socialtjänsten.
Eftersom ett omhändertagande, beslutat av det offentliga, ställer stora krav på rättstryggheten bör ansvarsutkrävandet förbättras.
Akademikerförbundet SSR, det fackliga yrkesförbundet för akademiker med examen från olika beteendevetenskapliga och samhällsvetenskapliga utbildningar som företräder en majoritet av landets socionomer, har sedan flera år tillbaka drivit ett krav om legitimation för socionomer. 1998 fattades ett beslut om att inrätta en nämnd för socionomauktorisation. I dag är drygt 2 500 socionomer auktoriserade. För auktorisation krävs tre års yrkeserfarenhet, intyg från två personer om lämplighet för yrket och, slutligen, extern handläggning omfattande minst 100 timmar.
Legitimation är en viktig kvalitetssäkring för de medborgare som kommer i kontakt med socionomer, vare sig de är verksamma som socialsekreterare i kommunerna eller som kuratorer i hälso- och sjukvården. Både myndighetsutövning och psykosocialt behandlingsarbete kräver stor kunskap och kompetens.
En legitimation är ett sätt att stärka kvalitén och garantera medborgarna att de möter en utbildad socionom. I dag finns det brist på socionomer i hela landet. Detta har inneburit att även personer utan adekvat utbildning erhåller anställning som socialsekreterare, med de konsekvenser för enskilda medborgare det kan föra med sig.
En annan konsekvens är att helt nyutexaminerade socionomer tvingas utföra de svåraste arbetsuppgifterna – som t.ex. utredningar om omhändertaganden av barn – utan stöd av erfarna kollegor. Att vara den person som både skall stödja och stötta en familj i svårigheter och samtidigt kanske lägga ett förslag om att omhänderta familjens barn är något av det mest känsliga och svåra man kan göra. Man är både den stöttande och den dömande i familjens ögon.
Det är nödvändigt att utveckla och förbättra själva socionomutbildningen. Många nyutexaminerade socionomer finner att de ställs inför arbetsuppgifter som de inte är redo för eller har fått tillräcklig utbildning för. Parallellt med detta bör en legitimation för erfarna socionomer, i stil med den som SSR har, genomföras. Då får vi en större rättstrygghet, ökade möjligheter för ansvarsutkrävande och barn och deras föräldrar kan känna en större trygghet och säkerhet i umgänget med Myndighetssverige och av vem dessa insatser skall göras.
Rättssäkerhetsskäl talar för att alla former av biståndsbeslut skall kunna överklagas genom förvaltningsbesvär. Den förändring av rätten till prövning av biståndsbeslut genom förvaltningsbesvär som genomfördes 1998 innebar en begränsning till att enbart omfatta beslut om försörjningsstöd samt hjälp i hemmet och särskilt boende för service och omvårdnad för äldre eller bostad med särskild service för funktionshindrade.
Därmed ges inte personer med behov av olika vårdinsatser eller barn och unga som behöver vård samma rättstrygghet som t.ex. äldre och personer med funktionshinder. Vi tycker inte att detta är rimligt. Samtidigt finns risk att den nu föreslagna ändringen är kostnadsdrivande och utvecklingen måste därför följas noga. Bestämmelserna skall inte ge utrymme för så vida tolkningar av domstolarna som tidigare skedde. Liksom Kommunförbundet i Stockholms län menar vi därför att en återinförd besvärsrätt för alla former av biståndsbeslut måste följas av preciserade anvisningar så att domstolsprövningar av besvär kan utfalla så att de uppfattas som rimliga av såväl medborgare som landets socialnämnder. Lokala förhållanden skall vara utgångspunkten för prövningen.
Under senare tid har ett nytt problem dykt upp, som också har bäring på rätten att överklaga biståndsbeslut genom förvaltningsbesvär, nämligen att kommuner beviljat bistånd men sedan inte verkställt besluten. Vi anser att regeringen bör återkomma med förslag för att komma tillrätta med detta problem.
Vi anser att det bör skapas en fristående tillsynsmyndighet som handhar tillsynen såväl inom sjukvården som inom socialtjänsten. Länsstyrelsernas och Socialstyrelsens tillsynsverksamheter skall bilda en ny myndighet som bedriver tillsyn inom vårdens och socialtjänstens hela område. En sådan myndighet skulle både kunna avhjälpa problemet med Socialstyrelsens i dag dubbla roller samt gränsdragningen mellan Socialstyrelsen och länsstyrelserna.
En central fristående tillsynsmyndighet med tydligt ansvar är nödvändig för att öka förtroende för tillsynen hos medborgare och berörd personal. Den kan bättre än rådande system hantera information kring kriterier som skall uppfyllas och underlag som används för tillsynen.
Med ett samlat tillsynsansvar ges också bättre förutsättningar för ett koncentrerat metod- och kompetenshöjande arbete som främjar tillsynsverksamhetens utveckling.
Vi vill betona att verksamhet i både privat och offentlig regi skall vara föremål för tillsyn på lika villkor.
Behandlingen av personuppgifter rör en mycket integritetskänslig verksamhet. Det är därför av stor vikt att behandlingen av personuppgifter inom socialtjänsten regleras i en särskild författning. Lagrådet har emellertid påpekat bl.a. att lagen har fått alltför mycket karaktär av ramlag, att det finns mycket få bestämmelser av egentlig materiell karaktär och att regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer i många avseenden bemyndigas att meddela föreskrifter.
Vi har vid upprepade tillfällen framfört synpunkten att bestämmelser som rör integritetskänsliga uppgifter skall regleras i lag och inte genom föreskrifter meddelade av regeringen eller myndighet som regeringen bestämmer. Vi instämmer därför i Lagrådets påpekande. Den förändring av personuppgiftslagen som beslutats i proposition 2002/03:36 är fortfarande alltför löslig. Fler bestämmelser om behandling av personuppgifter bör således beslutas av riksdagen genom lag i stället för genom föreskrifter som regeringen eller någon myndighet meddelar.
Möjligheten för regeringen, eller myndighet som regeringen bestämmer, att meddela föreskrifter gällande ändamålen med behandling av personuppgifter, begränsningar i sökbegrepp, samkörning och direktåtkomst av personuppgifter som behandlas automatiserat bör tas bort.
|
Stockholm den 2 oktober 2003 |
|
|
Cristina Husmark Pehrsson (m) |
|
|
Carl-Axel Johansson (m) |
Anne Marie Brodén (m) |
|
Magdalena Andersson (m) |
Lena Adelsohn Liljeroth (m) |
|
Stefan Hagfeldt (m) |