Riksdagen begär att regeringen lägger fram förslag till ett förbättrat behovsstyrt högkostnadsskydd i enlighet med vad som anförs i motionen.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om barn- och ungdomstandvården.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om konkurrens och likvärdiga spelregler.1
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att förändra utbildningen för legitimerade tandhygienister till att omfatta 120 poäng.2
1 Yrkande 3 hänvisat till FiU.
2 Yrkande 4 hänvisat till UbU.
Regeringens högkostnadsskydd för äldre, som infördes den första juli 2002, är på väg att haverera. Budgeterade medel räcker inte till och äldre känner sig lurade av ett högkostnadsskydd som inte håller vad det lovar.
I grunden är det också diskriminerande att endast låta patienter över 65 år komma i åtnjutande av högkostnadsskyddet, medan yngre tvingas betala nästan hela kostnaden för sin tandvård. Personer som är några år yngre än 65 väntar dessutom ofta med att åtgärda sina tandproblem. Detta leder inte bara till en kraftigt försämrad tandhälsa för denna grupp, utan kan också leda till följdsjukdomar, exempelvis hjärtproblem, till följd av infektioner.
Reformen har vållat stora administrativa problem. Väntetiden för beslut om ersättning uppgår för närvarande till mellan sex och åtta månader. Ofta dröjer det flera månader innan pengarna betalas ut av försäkringskassan. Fler än 30 000 personer står för närvarande i kö.
För att något bromsa kostnadsexplosionen har Riksförsäkringsverket beslutat att folktandvårdens prislista ska utgöra grund för ersättningen. Problemet är att de priser som anges ofta inte har någon verklighetsanknytning, eftersom många typer av ingrepp som finns på listan i princip inte utförs av folktandvården i alla landsting och alltså inte har kunnat prissättas korrekt. Konsekvensen har blivit att ersättningen för samma ingrepp kan vara dubbelt så stor i vissa landsting, jämfört med andra. Om systemet inte förändras är risken stor för att tandvården tudelas och att patienter i gruppen 65-plus kommer att hänvisas till den landstingsdrivna tandvården.
Moderaterna har tagit ställning för en annan modell. För dem som endast har ett mindre tandvårdsbehov är det rimligt att helt ta bort subventionerna. Personer med stora behov bör däremot ges ett förstärkt skydd. Vi föreslår också att den åldersindelning som riksdagen har beslutat om rivs upp och ersätts med ett enhetligt system som gäller alla som inte omfattas av barn- och ungdomstandvården.
Statens kostnader för tandvårdsförsäkringen uppgick 1975 till 990 miljoner kronor, vilket i dagens prisnivå motsvarar ca 5 000 miljoner kronor. För tandvårdskostnader upp till 1 000 kronor betalade staten hälften. Över 1 000 kronor stod staten för hela 75 procent av kostnaden. Detta kan jämföras med anslagsramen som för 2002 uppgick till 1 617 miljoner kronor i ett system där en kostnad på 15 000 kronor, för exempelvis tandreglering, endast kompenseras med 3 500 kronor av staten.
Den borgerliga regeringen 1991–94 bidrog också till att göra försäkringen mindre generös, men valde att samtidigt koncentrera resurserna till individer med stora behov. Den största förändringen av tandvårdsförsäkringen stod dock den socialdemokratiska regeringen för när den 1997 i ett slag avskaffade stora delar av det offentliga stödet.
Den genomgripande förändring som beslutades två år senare (1999) hade både bra och dåliga sidor. Till pluskontot kan föras att tandvårdstaxorna avreglerades. På minuskontot finns den nya uppdelning av tandvården i bastandvård samt tandreglering och protetik som i onödan har komplicerat ersättningssystemet.
Ett minskat ekonomiskt utrymme för tandvård ökar betydelsen av att avsatta medel används på rätt sätt. I ett läge där staten tvingas begränsa kostnadsramarna för tandvårdsförsäkringen måste högkostnadsskyddet för de grupper av befolkningen som har stora odontologiska vårdbehov prioriteras. Detta är och har också hela tiden varit en moderat utgångspunkt.
Det är viktigt att det alltid finns ekonomiska drivkrafter för att välja den mest kostnadseffektiva behandlingen och för att hushålla med samhällets resurser. Genom att som i regeringens maxtaxa för 65-plus ha ett tak, dvs. ett högkostnadsskydd, som därefter ger en 100-procentig subvention riskerar man att skapa ett överutnyttjande av tandvården. Det leder till köer och ekonomiska problem och till att finansieringen av tandvården ställs mot andra typer av angelägna vårdinsatser.
I Aftonbladet kunde man den 14 april i år läsa ett inlägg av Carina Eklöf som kommer att tvingas göra implantat som kostar 80 000 kronor. Hon har tidigare lidit av ätstörningar, något som gett upphov till tandskador, och skrev därför ett brev till socialminister Lars Engqvist med frågan om hon kan få ersättning inom ramen för hälso- och sjukvårdens högkostnadsskydd i stället för genom tandvårdsförsäkringen.
Av svaret från Engqvist framgår att hon högst kan beviljas en rabatt på 3 500 kronor, utöver ersättningen från tandvårdsförsäkringen. Högkostnadsskyddet för 65-plus gäller förstås inte heller. Med vårt förslag skulle Carinas behandling inte vara gratis, men hennes totalkostnad skulle bli betydligt lägre. Den stannar vid 20 800 kronor. Det kan jämföras med den rabatt på 3 500 kronor som socialminister Engqvist erbjuder.
Högkostnadsskyddet 65-plus var underfinansierat och är svårbegripligt. Att sätta ett absolut tak för patientens kostnader är olämpligt. Patienten vill självklart ha den bästa och dyraste vården och lösa alla gamla och nya problem på en gång. Det finns dessutom en märklig uppdelning mellan bastandvård och protetik som ibland göra att det är mer lönsamt att dra ut tänder i stället för att rotfylla och parodontalbehandla.
Dessutom är regeringens så kallade högkostnadsskydd långt ifrån heltäckande ens för personer över 65 år. Vissa material och förberedande arbeten ingår inte i högkostnadsskyddet. Högkostnadsskyddet verkar snedvridande genom att gammaldags reparativa åtgärder som permanent avlägsnar frisk tandvävnad blir billigare för patienterna än åtgärder som på ett mer grundläggande sätt angriper orsakerna. Regeringens högkostnadsskydd gör exempelvis att det ofta lönar sig för patienten att låta dra ut friska tänder.
Regeringen anslår i statsbudgeten för 2004 drygt 4 miljarder kronor för att täcka kostnaderna för tandvårdsförsäkringen. Det kan jämföras med att kostnaden för tandvårdsförsäkringen 2002 uppgick till 1 617 miljoner kronor. Statens kostnad för tandvården har alltså ökat med 150 procent sedan regeringen införde sitt högkostnadsskydd för 65-plus. Regeringen anslog ursprungligen 600 miljoner för att täcka merkostnaden för reformen, en kostnad som nu har vuxit till det fyrdubbla, 2,4 miljarder kronor.
Problemen med regeringens tandvårdsreform 65-plus börjar nu bli så stora att regeringen via Riksförsäkringsverket (RFV) känner sig tvingad att reagera. Att reformen inte skulle fungera med så lite pengar och så kort startsträcka är ingen överraskning. Som en första åtgärd har man beslutat att folktandvårdens prislista ska vara vägledande för ersättningen till privattandläkarna. Problemet är att många åtgärder sällan eller aldrig utförs av folktandvården. Priserna är därför ofta missvisande. Prisnivån i vissa landsting kan exempelvis vara mer än dubbelt så hög som i andra. I de landsting som har de lägsta priserna kommer de privata tandläkarna att tvingas avstå från att utföra många behandlingar, något som på sikt kan leda till en tudelning av tandvården där äldre patienter helt tvingas förlita sig till folktandvården. Men på sikt är det förstås även för folktandvården omöjligt att utföra behandlingar som kostar mer än den ersättning som utgår.
I pressen har man kunnat ta del av ett stort antal insändare som beskriver verkligheten när det gäller köer, väntetid på besked från försäkringskassan och patientens egen kostnad, som många gånger uppgår till mångdubbelt det så kallade högkostnadsskyddet därför att grundarbete och materialkostnader inte ingår. Vi menar att Socialdemokraterna har varit otydliga i sitt budskap, något som gör att många äldre känner sig vilseledda och lurade.
Vi vet också att många i övre medelåldern väntar med att åtgärda sitt tandvårdsbehov tills de har fyllt 65 år för att på detta sätt komma undan med lite lägre kostnader. Detta är ekonomiskt kontraproduktivt då denna framflyttning av vård med stor sannolikhet innebär större kostnader för såväl patienten som staten.
Den reform som infördes 1 januari 1999 och som innebar att tandvården avreglerades välkomnades av samtliga aktörer inom tandvården och skapade en framtidstro inom branschen. Vi bygger nu vidare på denna reform genom att föreslå ett högkostnadsskydd för alla. Det ökar tryggheten både för äldre och andra med omfattande tandvårdsbehov.
Vi anser att stödet riktat till grupper med stora behov skall öka – oavsett ålder – men att de med mindre behov själva skall stå för en större andel av kostnaden. Enligt vår mening skall personer med en normal tandstatus själva få stå för tandvårdskostnaden upp till ett högkostnadsskydd på 3 000 kronor. Självrisken på 3 000 kronor kombineras i vårt förslag med en subventionsgrad på 60 procent för högre tandvårdskostnader.
Riktigt höga tandvårdskostnader, över 15 000 kronor, täcks med en subventionsgrad på 80 procent. Det innebär att de med störst behov av tandvård garanteras rimliga kostnader för omfattande behandlingar. Ett system som ger en procentuell ersättning till patienten innebär också fördelar i form av bättre kostnadsmedvetande – inte minst för dem som utför vården.
Riksdagens utredningstjänst (RUT) har på vårt uppdrag gjort en uppskattning av kostnaden för att förändra tandvårdsförsäkringen enligt den modell som vi föreslår. Med hjälp av dataunderlag från Riksförsäkringsverket (RFV) har de uppskattat totalkostnaden för vårt förslag till ungefär 2 miljarder kronor.
För att minimera risken för att ersättningssystemet i sig skulle bli kostnadsdrivande vill vi behålla principen att subventionerna fastställs som krontalsbelopp med utgångspunkt i de genomsnittliga kostnaderna i tandvården. När pengar avsätts för vårt system måste hänsyn tas till utfasningskostnaden för det tidigare systemet och den av Socialdemokraterna införda maxtaxan för 65-plus. De medel vi anslår för finansiering av vårt förslag till högkostnadsskydd till alla finns beskrivet i vår moderata budgetmotion (2003/04:Fi240).
Staten bör överta finansieringsansvaret för all offentligt finansierad tandvård, utom i vissa avgränsade fall där gränslinjen mellan sjuk- och tandvård inte är helt klar och där verksamheten skall regleras av hälso- och sjukvårdslagen. Tandvård som led i en sjukdomsbehandling skall alltså, liksom sjukvården i övrigt, vara en angelägenhet för sjukvårdshuvudmännen. Avgiften för sådan behandling bör vara densamma som för annan sjukvårdsbehandling.
Vi vill också poängtera vikten av att moderna behandlingsmetoder främjas och tillvaratas. Det gäller t ex insikten om att friska vävnader ur medicinskt hänseende bör behållas. Högkostnadsskyddet måste därför vara flexibelt och ta hänsyn till detta. Bastandvård och protetik bör slås samman så att dessa ingrepp ersätts inom samma system.
Kostnad i kronor för olika tandvårdsbehandlingar med nuvarande regelsystem och med Moderaternas regelsystem
|
Behandling |
Kostnad för20–65 |
Kostnad för 65-plus |
Kostnad enligt Moderaterna (alla grupper) |
||
|
1 |
Liten bro, en käke |
7 822 |
7 822 |
4 929 |
|
|
2 |
Delprotes, en käke |
6 334 |
6 334 |
4 334 |
|
|
3 |
Helprotes, en käke |
4 903 |
4 903 |
3 761 |
|
|
4 |
Helprotes, båda käkarna |
9 806 |
7 700 |
5 722 |
|
|
5 |
Mellanstor bro, en käke |
20 733 |
13 087 |
8 947 |
|
|
6 |
Stora broar, båda käkarna |
75 936 |
25 774 |
19 987 |
|
|
7 |
Helimplantat, båda käkarna |
56 055 |
7 700 |
16 011 |
|
|
8 |
Kombination implantat och egna tänder, båda käkarna |
63 717 |
15 337 |
17 543 |
|
|
9 |
Helimplantat med utdragningar, en käke |
30 225 |
8 553 |
10 845 |
|
Det rapporteras dagligen om brist på tandläkare i Sverige och vakanserna är många. Att människor under sin yrkeskarriär arbetar utomlands några år är förvisso positivt och berikande, men idag finns cirka 800 svenska tandläkare verksamma i England. Kostnaden per utflyttad tandläkare är enligt Handelns utredningsinstitut cirka 3,4 miljoner kronor.
För att göra det attraktivt för tandläkare att arbeta i Sverige krävs neutrala spelregler och likvärdiga villkor mellan folktandvården och den privata tandvården. Det gäller bl.a. samma skatteregler. Ett stort problem för privattandläkarna är de skillnader i mervärdesskattehänseende som gäller i förhållande till folktandvården. De nuvarande reglerna gynnar den offentliga tandvården och snedvrider konkurrensen. Dessa problem måste få en snar och tillfredsställande lösning. Dessutom krävs att landstingen renodlar sin roll så att de inte samtidigt fungerar som finansiärer och utförare.
Gränsdragningen mellan sjukvård och tandvård är inte alltid självklar. På senare år har det presenterats flera undersökningar som visar att tandhälsan på olika sätt samverkar med kroppens hälsotillstånd i övrigt och att det kan vara svårt att dra en knivskarp gräns mellan sjukvård och tandvård. Mot den bakgrunden har den knivskarpa finansieringsgränsen mellan sjukvården och tandvården ifrågasatts.
Men att helt införliva tandvården i hälso- och sjukvårdssystemet skulle kosta åtskilligt. Enligt en grov uppskattning av Riksdagens utredningstjänst är den totala omsättningen för vuxentandvården idag ca 11–12 miljarder kronor. Privattandläkarnas uppskattning av kostnadsökningen är att den hamnar mellan 9 och 15 miljarder kronor. Dessutom skulle en fullt utbyggd tredjepartsfinansiering antagligen leda till problem med kostnadskontrollen, precis som vi har sett med regeringens högkostnadsskydd för 65-plus. En rimlig bedömning, enligt Riksdagens utredningstjänst, är att tandvårdskonsumtionen skulle öka betydligt vid en så stor subvention, varför kostnaderna skulle bli väsentligt högre.
Sedan den tvååriga tandhygienistutbildningen infördes har arbetsuppgifterna förändrats väsentligt och det finns idag en stark oro för att nuvarande tvååriga utbildning inte motsvarar dagens arbetsuppgifter och behov.
Vid ett antal lärosäten bedrivs sedan några år tillbaka en treårig utbildning, trots oklara direktiv vad gäller utbildningens längd och innehåll. Utbildningen som bedrivs ges därför i enlighet med det förslag som Socialstyrelsen beskrev i sin utredning från 1997, Tandhygienisternas framtida uppgift och kompetens.
Eftersom tandhygienistutbildningen är ett legitimationsyrke medför detta ett speciellt ansvar för såväl den som innehar legitimationen som för utbildningsanordnaren. Det ger också patienten uppfattningen om en viss kvalitetsgaranti. Tandhygienisten har dessutom en viss receptförskrivningsrätt.
Tandhygienister skulle på ett helt annat sätt än idag kunna bidraga till att öka tandhälsan hos befolkningen, men då måste utbildningen anpassas till dessa ökade krav. Den tvååriga utbildningen måste snarast förändras till att omfatta 120 poäng.
|
Stockholm den 30 september 2003 |
|
|
Cristina Husmark Pehrsson (m) |
|
|
Carl-Axel Johansson (m) |
Anne Marie Brodén (m) |
|
Magdalena Andersson (m) |
Lena Adelsohn Liljeroth (m) |
|
Stefan Hagfeldt (m) |