Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att alkohol- och narkotikapolitiken ges en inriktning för integration.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om psykisk hälsa och missbruk.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att rätten till bostad skall skrivas in i socialtjänstlagen.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om ett förbättrat samarbete mellan frivård, anstalt och socialtjänst.1
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om kvalitetssystem inom socialtjänsten.
1Yrkande 4 hänvisat till JuU.
På gator och torg i storstäderna, men också på mindre orter, ser vi i dag alltfler tiggare, hemlösa, prostituerade, missbrukare och psykiskt sjuka som far illa. Merparten är män, men kvinnorna blir alltfler. ”De mest utsatta” är inte en enhetlig grupp, och utsattheten kan ha många ansikten. Gemensamt är ohälsa, både fysisk och psykisk. Orsakerna till utsattheten varierar. Vem som helst, oavsett sociala och ekonomiska förhållanden, kan hamna i kriser som leder till social utsatthet och ohälsa. Trots denna sanning – om att vem som helst kan drabbas – är en överväldigande majoritet av ”de mest utsatta” människor som tidigt haft stora svårigheter i livet.
De utsattas liv och antal är en spegelbild av klassamhällets orättvisor. Under 1990-talets ekonomiska kriser och nyliberala anda påverkades den generella välfärdspolitiken negativt. Kombinationen av ekonomiska nedskärningar i kommuner och landsting tillsammans med avståndstagande och fördomar mot utsatta människor blev förödande. Dessa grupper har efter den ekonomiska omsvängningen dessutom fortsatt att vara osynliga i återställandet av välfärden. Vänsterpartiet anser att det därför är hög tid att sätta fokus på de mest utsatta och behövande. Ett rikt land som Sverige som inte ser eller bryr sig om fattiga och utsatta människor kan inte göra anspråk på att vara en humanitär välfärdsstat.
Solidaritet kan och måste utövas på olika plan. Den ekonomiskt största och avgörande solidaritetshandlingen är den som sker över skattsedeln. Välfärdssamhället måste ha råd att garantera alla människor ett värdigt liv. Enskilda människors sociala engagemang och stöd till frivilliga organisationer ger ett viktigt bidrag som utvecklar den totala välfärden, men det ersätter inte det samhälleliga ansvaret.
Vänsterpartiet har tillsammans med Socialdemokraterna och Miljöpartiet under föregående mandatperiod lagt fram planer för alkohol- och narkotikapolitiken. Det är en bra början men det finns skäl till ytterligare satsningar, inte minst för de människor som sitter djupt fast i sitt missbruk och som dessutom har en psykisk ohälsa. Bland dessa människor finner vi också en utbredd hemlöshet. Den förda politiken inom alkohol- och narkotikaområdet har förändrats genom åren. Alkoholpolitiken har tappat stora delar av folkhälsoperspektivet och restriktionerna kring tillgängligheten har minskat. Narkotikapolitiken har i sin tur präglats av minskat utbud av vård och behandling och mer av repressalier och strafftänkande. Det finns statistik och forskning som visar ett klart samband mellan förekomsten av tungt missbruk och ekonomiskt, kulturellt och socialt fattiga förhållanden. Det betyder att det effektivaste sättet att förhindra nyrekrytering till missbruk är att satsa resurser i fattiga och utsatta miljöer och bostadsområden. I det sammanhanget är det viktigt att samtidigt ta hänsyn till skillnaderna i utsatthet som finns mellan kvinnor och män.
Vänsterpartiet anser att det går att vända den negativa trenden genom att satsa på ungdomsaktiviteter och kultur- och fritidsaktiviteter i utsatta områden. Det behövs också en betydligt mer samordnad insatskedja för den som hamnat i missbruk där både preventivt arbete, behandling och eftervård hänger ihop. En behandling som inte efterföljs av bostad, arbete och social tillhörighet blir ofta meningslös. Alkohol- och narkotikapolitiken måste ges en inriktning mot integration istället för att som i dag ställa kvinnor och män med missbruksproblem vid sidan av samhället. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
När Socialstyrelsen genomförde sin undersökning år 2000 om hemlöshet konstaterade man att antalet hemlösa inte ökat men att hjälpen saknas. Bland de 8 440 hemlösa som då beräknades finnas i Sverige var ca 1 200 härbärgesboende eller uteliggare. Av de hemlösa var 80 procent män och 20 procent kvinnor. De allra flesta av dessa män och kvinnor hade dessutom ett tungt missbruk och/eller psykisk sjukdom. Människor med psykisk sjukdom och missbruk är särskilt utsatta som hemlösa, eftersom de ofta också utnyttjas av andra ekonomiskt och utsätts för våld. Kvinnorna riskerar ofta att utsättas för sexuella övergrepp. Många har även en dålig fysisk hälsa med infektioner, sår och obehandlade kroniska sjukdomar som diabetes och hjärtinsufficiens.
Vänsterpartiet anser att den psykiska ohälsan och missbruksproblemen måste behandlas samtidigt och att vård och behandling måste bli mer lättillgängliga för denna grupp. Dessutom krävs en bättre resurssamordning för att den hjälp som finns ska bli mer effektiv. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
Det alltför avgörande för att lösa problemet med hemlöshet är att få fart på byggandet av bostäder, bostäder som alla har råd att bo i. Hemlöshet är hemlöshet, dvs. hemlöshet är inte missbruk, psykisk sjukdom, hyresskuld eller socialbidrag utan just att man saknar bostad. Det betyder inte att hemlösa inte har problem med missbruk eller psykisk sjukdom och därför har behov av särskilt stöd för att klara ett eget boende. Socialtjänstlagen garanterar inte rätten till eget boende utan endast tak över huvudet. Alltfler tvingas under alltför långa perioder dessutom bo på sociala kontrakt där regler för den boende ofta är mer krävande än vad hyreslagen föreskriver. Besittningsskyddet i dessa boenden är svagt och människor kan vräkas i stort sett från en dag till en annan. Boendeform ska väljas utifrån behov och inte ske slentrianmässigt. För många kan ett stöd i boendet istället vara det bästa alternativet, där stödet till den enskilda minskas eller ökas alltefter den boendes förmåga.
Vänsterpartiet anser att rätten till bostad ska skrivas in i socialtjänstlagen. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
Kvinnor och flickor som befinner sig i prostitution har ofta en bakgrund av övergrepp och våld samt även sociala och ekonomiska problem. Med prostitution följer ofta missbruk. En missbrukande kvinna i prostitution anses ofta inte ha något människovärde alls i vårt samhälle. Varför hon befinner sig där talas det däremot inte mycket om. Den öppna gatuprostitutionen har drastiskt minskat efter januari 1999, då lagen som förbjuder köp av sexuella tjänster började gälla. Sverige är det första land som kriminaliserat sexköparen. Lagen är ett steg i rätt riktning, eftersom den pekar ut att det är köparen som har makten. Lagen säger att kvinnokroppen inte är en handelsvara som kan köpas och säljas.
Fortfarande finns mycket att göra för att kvinnofridslagen ska gälla. Det handlar om att vi värderar män och kvinnor olika. Det faktum att över 10 procent av de svenska männen har köpt sexuella tjänster visar att alltför många anser det vara helt i sin ordning att kvinnors kroppar är till salu. Antalet kvinnor som söker hjälp för att komma ur prostitutionen har ökat efter lagens tillkomst. I lagen finns inskrivet att resurser skulle sättas in för att stödja och hjälpa dessa kvinnor. Stödet måste utgå från en helhetssyn på kvinnornas situation, och även se till missbruksproblem. Det har visat sig att lagen i praktiken har brister. Få män döms för sexköp och det krävs större resurser när det gäller stöd och hjälp till kvinnorna. Det återstår därför mycket för att samhället ska leva upp till intentionerna i lagen. De ändringar som krävs är bl.a. att man inte som i dag ska kunna hävda att det är en ”stamkund” eller att ”köpet” av den sexuella tjänsten inte är olagligt på grund av att någon annan än den som begagnar sig av tjänsten betalar.
Det är inte genom rättsväsendet som vi långsiktigt kan påverka ungdomars inträde i missbruk och kriminalitet. Det handlar istället om att i första hand stärka den generella välfärden. Problematiken måste ses mot bakgrund av samhället i dess helhet tillsammans med kunskap om orsaken till brott. Att ungdomar hamnar i missbruk och kriminalitet har likartade orsaker som för vuxna. De flesta vuxna missbrukare och kriminella har påbörjat sina ”karriärer” i mycket unga år. Hårdare straff och längre tid i fängelse osv. har ganska liten effekt på om den unge ska återfalla i brott eller inte. Kvalificerat stöd, vård och behandling som sätts in tidigt betyder mer.
Under 1990-talet har nedskärningar genomförts inom många av de områden som tidigare kunnat fånga upp dessa ungdomar, t.ex. elevvården i skolan, fritidsgårdar och socialtjänsten. Det är en besparing som blivit kostsam både mänskligt och ekonomiskt. Det saknas i dag alternativ och positiva ungdomsmiljöer. Det saknas också vuxna i många av de miljöer som unga rör sig i i dag.
En stor del av de brott som begås mot enskilda personer begås under påverkan av alkohol. Egendomsbrott sker ofta för att finansiera missbruk. Det är därför som motverkande av drogmissbruk och en restriktiv alkoholpolitik är ett sätt att motverka brottslighet.
Vänsterpartiet anser att det förebyggande arbetet bland barn och unga måste stärkas och utvecklas. Det behöver skapas fler drogfria och positiva ungdomsmiljöer.
Vi anser vidare att det behövs ett kraftfullt arbete för att motverka segregation och utanförskap genom minskade klyftor som beror på socioekonomiska förhållanden och etnicitet. De mest utsatta är överrepresenterade bland dem som döms till fängelse. Även om en del av de intagna i fängelserna har familj, bostad och arbete att återvända till har majoriteten av de intagna problem med droger, psykiska problem, en komplicerad social problematik och ingenting att återvända till utanför murarna. Den tiondel av de intagna som är kvinnor är en osynliggjord grupp. De har ofta en mer utsatt situation än männen, och fördömandet från samhället är starkare. Inte minst gäller detta de kvinnor på anstalt som har barn. Fängelse innebär frihetsberövande. Utöver att verkställa detta straff har kriminalvården som uppgift att minimera skadorna av frihetsberövande och underlätta för den intagne att återvända till samhället utan att återfalla i kriminalitet. Detta kräver såväl insatser under verkställigheten som bättre förberedelser för att klara livet efter frigivningen. Det behövs åtgärder för att förbättra kriminalvården och situationen i samband med frigivningen. Vänsterpartiet anser att det krävs ett bättre samarbete mellan anstalt, frivård och socialtjänst vid planering av frigivning. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
Den del av det offentliga samhället som möter de mest utsatta är socialtjänstens individ- och familjeomsorg. Den har en viktig roll att i utsatt läge skapa kontakt och förtroende samtidigt som det av olika skäl kan bli fråga om insatser mot den enskildas vilja. Det kräver kompetens och insikt hos medarbetare och beslutsfattare. I Socialstyrelsens rapport om brukarmedverkan i socialtjänstens kunskapsutveckling konstateras det att brukarna i mycket liten utsträckning är delaktiga i kvalitetsarbetet eller verksamhetsutvecklingen. Det är särskilt allvarligt då det handlar om en grupp människor vars autonomi redan är nedsatt och där insatser eller uteblivna insatser kan få stora konsekvenser för den enskildas liv. Det finns också en risk att de som arbetar inom socialtjänsten genom uteblivna uppföljningar av klienternas uppfattning och upplevelser inte utvecklar sina arbetsmetoder med utebliven effekt som följd.
Vänsterpartiet anser att det av rättssäkerhet och demokratiska skäl är viktigt att socialtjänsten utvecklar system för kvalitet och uppföljning med brukarmedverkan.
Vi föreslår därför att regeringen överväger att ändra i socialtjänstlagen så att socialtjänsten åläggs att upprätta ett kvalitetssystem motsvarande vad som i dag finns inom äldreomsorgen. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
|
Stockholm den 26 september 2003 |
|
|
Ulla Hoffmann (v) |
|
|
Lars Bäckström (v) |
Rossana Dinamarca (v) |
|
Mats Einarsson (v) |
Marie Engström (v) |
|
Owe Hellberg (v) |
Berit Jóhannesson (v) |
|
Sten Lundström (v) |
Alice Åström (v) |
|
Ingrid Burman (v) |