Motion till riksdagen
2003/04:So4
av Börje Vestlund och Anders Bengtsson (s)

med anledning av prop. 2003/04:30 Ny smittskyddslag m.m.


Förslag till riksdagsbeslut

  1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om målen för smittskyddet.

  2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om informationsplikten.

  3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om underrättelse till närstående.

  4. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om straffrättsliga aspekter kring samtycke.

  5. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om läkarsekretess.

Motivering

Regeringens proposition om ny smittskyddslag syftar till att beskriva de smittskyddsåtgärder som kan göras för att begränsa spridningen av en specifik smitta. Lagen omfattar en rad sjukdomar som enligt regeringen uppfyller kraven på att vara en smittsam och allmänfarlig sjukdom. I propositionen lyfts fram att tyngdpunkten i smittskyddsarbetet bör ligga på det frivilliga förebyggande arbetet. Vidare skall smittskyddsåtgärder bygga på vetenskap och beprövad erfarenhet och får inte vara mer långtgående än vad som är försvarligt med hänsyn till faran för människors hälsa. Åtgärderna skall vidtas med respekt för alla människors lika värde och enskildas integritet. Åtgärder som den enskilde motsätter sig får endast vidtas om inga andra möjligheter står till buds. Ytterligare en utgångspunkt har varit att undvika särreglering av hivinfektion. Regeringen sammanfattar sitt mål med samhällets smittskydd med att det skall tillgodose befolkningens behov av skydd mot spridning av smittsamma sjukdomar.

Diskriminering och social utstötning av hivpositiva personer är ett stort problem i stora delar av världen. Av resolutioner från FN samt generalsekreterarens rapport framgår att staterna skall tillse att stigmatisering och diskriminering inte sker på grund av hivinfektion eller aids. Diskriminering och stigmatisering av personer med hiv riskerar också att bidra till att smittade undviker att testa sig och få vetskap om sin infektion. De går därmed miste om möjlighet till både medicinsk behandling och kunskap om att inte föra smittan vidare. Ur preventionssynpunkt är detta en stor fara. Ett framgångsrikt preventivt arbete förutsätter att åtgärder görs för att bekämpa stigmatiseringen och diskrimineringen av hivpositiva och att bekämpa de fördomar som finns i samhället idag.

Det är inte de som vet om att de bär på en infektion som sprider hiv, det är de som inte vågar testa sig. Vi anser därför att regeringens mål om smittskyddet måste ändras från fokus på befolkningens behov av skydd till att också omfatta den smittades behov av rättssäkerhet och skydd mot stigmatisering och diskriminering.

Sjukdomarna i smittskyddslagen och anmälningsförfarandet

Att särreglering av hivinfektion skall undvikas är något som de flesta remissinstanser anser positivt. Ett av syftena med att inkludera hivinfektion i smittskyddslagen var att undvika särreglering. Det går inte att komma ifrån att hivinfektion är en av flera smittor som man idag inte kan bota även om det med kraftig medicinering går att för de flesta människor hindra hivinfektionens utveckling till aids. Hivinfektion nämns ändå genomgående mer som exempel i propositionen än andra sjukdomar eller smittor. I propositionen nämns också att listan på allmänfarliga sjukdomar skall revideras i takt med den medicinska utvecklingen.

Riksförbundet för hivpositiva, RFHP, anser principiellt att hiv inte bör definieras som en allmänfarlig sjukdom då hiv inte överförs via vanliga sociala kontakter utan endast genom blod eller sperma. Vi anser att regeringen inte tillräckligt tagit hänsyn till de skillnader som finns mellan olika smittsamma sjukdomar.

Vissa smittskyddsåtgärder

Av regeringens proposition framgår att den s.k. informationsplikten skall behållas.

Vi vill slå fast att den smittade har en skyldighet att alltid skydda sig så att han eller hon inte sprider smittan vidare. Vi, tillsammans med flera remissinstanser, anser att informationsplikten invaggar människor i falsk säkerhet, eftersom man tar för givet att den som är smittad talar om detta. Utan informationsplikt skulle alla tvingas inse hur viktigt det är att alltid praktisera säkrare sex för att undvika smittspridning bland annat avseende hiv. Informationsplikten har spelat ut sin roll. Hivpositiva upplever ett tvång och en stigmatisering. Tvånget att berätta ökar den starka psykosociala stress som många hivpositiva känner. Dessutom talar det mesta för att den som inte skyddar sig inte heller informerar andra om sin smitta. Vi vill inrikta kravet på att skydda sig som det mest primära.

Sverige är tämligen ensamt om att ha en informationsplikt, och därför är det förvirrande för en svensk som reser utomlands och träffar någon och förväntar sig att denne informerar om han eller hon är hivpositiv. Likaså är det svårt för utländska besökare att känna till den svenska lagstiftningen.

En skyldighet för någon att berätta om sin smitta eller sjukdom är ett intrång i rätten till privatliv för den smittade, något som regleras i bland annat den europeiska konventionen till skydd för de mänskliga rättigheterna och grundläggande friheterna (Europakonventionen). Offentliga myndigheter får inte inskränka denna rättighet annat än med stöd av lag och om det i ett demokratiskt samhälle är nödvändigt med hänsyn till statens säkerhet, den allmänna säkerheten, landets ekonomiska välfärd eller till förebyggande av oordning eller brott eller till skydd för hälsa eller moral eller för andra personers fri- och rättigheter.

Enligt nuvarande rättstillämpning har hivpositiva dömts till flera års fängelse och stora skadestånd för att ha utsatt andra för fara att bli smittade. Detta visar på orimligheten i att allt ansvar faller på den smittade. Vid sexuellt umgänge måste det vara ett delat ansvar att skydda sig. Den som inte är smittad måste också ta sitt ansvar att inte utsätta sig för fara. I dag kan en osmittad person själv utsätta sig för fara, d.v.s. ha oskyddad sex, och därefter anmäla en person och kräva skadestånd. Rättstillämpningen i Sverige vid brottmål där hivpositiva har utsatt andra för smittrisk är sådan att de döms till jämförelsevis långa straff och höga skadestånd.

Enligt proportionalitetsprincipen får en begränsning inte ske i större utsträck­ning än nödvändigt, begränsningen måste stå i rimlig proportion till ändamålet. Vi anser att detta ändamål varken är tillräckligt eller ändamålsenligt.

I propositionen framhålls att regeringen anser att flera skäl ändå talar för informationsplikten. En utgångspunkt måste enligt regeringens uppfattning vara att den enskilde själv måste få avgöra om han eller hon vill utsätta sig för risken att smittas. Vi anser att det resonemanget fråntar den osmittade dennes ansvar att försäkra sig om att han eller hon inte utsätter sig själv för fara samt dennes ansvar att förhindra smittspridning vilket preventionen alltid förespråkar.

En särskild problematik, som kommittén förde ett resonemang om, handlar om samtyckets rättsliga status och denna har regeringen avstått från att gå vidare med. Regeringen har avstått från att införa kommitténs förslag om en ny straffbestämmelse och en ny särskild regel om ansvarsfrihet vid samtycke. Med hänvisning till ovanstående resonemang om regeringens försvar av informationsplikten vill vi att regeringen skyndsamt låter utreda hivpositivas rättssäkerhet och rättsstatus samt behovet av en särskild regel om ansvarsfrihet vid samtycke. Det är orimligt att en person som informerar sin partner om sin smitta, får ett samtycke och tillämpar skyddad sex ändå riskerar att bli dömd om en olycka inträffar.

Regeringen har också föreslagit att det ska bli möjligt för smittskyddsläkaren att underrätta en närstående som utsätts för påtaglig smittrisk när den som bär på en allmänfarlig sjukdom inte själv har informerat om sjukdomen. Med närstående avses make eller maka eller annan person som den smittade personen lever med i en relation till och andra nära familjemedlemmar som han eller hon lever tillsammans med.

Det kan för den enskilde vara mycket svårt att berätta om sin smitta av rädsla att förstöra en nära relation. Vi anser därför att den smittade måste få det stöd och de råd, i form av adekvat kunskap om sjukdomen och dess smittvägar, som han eller hon behöver för att kunna identifiera personer som är utsatta för smittrisk och för att kunna informera riskutsatta personer på ett sakligt sätt. Vi anser att det bästa preventiva arbetet måste göras på frivillig väg med respekt för den enskildes integritet och rätt till privatliv. Hiv smittar via blod och kan inte jämföras med t.ex. luftburen smitta. Att berätta för sina närstående måste med rätt stöd och hjälp kunna göras frivilligt.

Tvångsåtgärder

Enligt UNAIDS:s handbok för lagstiftare på området hiv/aids och mänskliga rättigheter från 1999 får tvångsisolering inte ske enbart på grund av en persons hivstatus. Dock kan frihetsberövande ske i exceptionella fall som grundas på beteendet hos den enskilde individen och under beaktande av rättssäkerhetsaspekterna.

Enligt Europarådets rekommendation (R(89)14) om etiska frågor rörande hivinfektion i hälso- och sjukvården m.m. och förklaringen därtill från 1989 tar ministerkommittén uttryckligen avstånd från alla former av tvångsisolering av hivpositiva eller aidssjuka. En sådan åtgärd anses vara oetisk och ineffektiv med hänsyn till att hivinfektion inte smittar genom vanlig social kontakt, till den långa tid som förlöper innan aids utvecklas samt avsaknaden av botemedel. Sverige är ett av få länder i Europa som tillåter tvångsisolering.

Vi anser, liksom RFHP, att de fall av personer som hittills har tvångsisolerats kan indelas i tre grupper: psykiskt sjuka människor, aktiva droganvändare och personer med utländsk härkomst. I de två första fallen anser vi att dessa personer i stället bör omhändertagas/isoleras med stöd av LVM eller LPT. För den tredje gruppen vill vi påpeka vikten av att tillhandahålla specifik information t.ex. på olika språk. Tvångsisolering verkar hämmande på kontakten med vården och öppenheten inför behandlande läkare försvåras. Regeringen föreslår i propositionen möjligheten till tvångsisolering under tre månader. Därefter kan länsrätten besluta om förlängning med maximalt sex månader per gång. Vi anser att detta är helt oförenligt med den enskildes rättssäkerhet, trots förslagen om kontaktperson som föreslås i propositionen.

Sammantaget anser vi att regeringen inte tillräckligt har tagit hänsyn till den hivpositives integritet och rättssäkerhet i propositionen. Regeringen har heller inte tillräckligt tagit hänsyn till den svåra situation som många hivpositiva lever i. Ett framgångsrikt preventivt smittskyddsarbete måste också bekämpa fördomar, stigmatisering och diskriminering av hivpositiva.

Regeringens förslag om långtgående tvångsåtgärder riskerar indirekt att motverka de förebyggande insatserna i samhället och även bidra till en ökad stigmatisering av hivpositiva. De riskerar också att ge en felaktig bild till all­män­heten av hur smitta sprids.

Smittskyddet i samklang med preventionen

Som vi började med så menar vi socialdemokrater att alla som bor i Sverige skall ha lika rättigheter, skyldigheter och möjligheter och på den grunden skall den generella politiken utformas. Fördomar, diskriminering och intolerans skapar kränkande situationer som drabbar människor överallt i samhället.

Detta är för oss socialdemokrater centralt och därför anser vi att regeringens mål om smittskyddet måste ändras från fokus på befolkningens behov av skydd till att också omfatta den smittades behov av rättssäkerhet och skydd mot stigmatisering och diskriminering enligt förslag ovan.

Vi är alla en del av det samhälle vi verkar inom och just därför har vi alla ett ansvar för oss själva och andra vilket leder oss till slutsatsen att det är orimligt att ålägga den smittade det fullständiga ansvaret för smittspridningen. Det är viktigt att den smittades rättssäkerhet och integritet utvecklas ytterligare i förslaget.

Stockholm den 27 november 2003

Börje Vestlund (s)

Anders Bengtsson (s)