Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om regelverk och kontroll kring försäljning av folköl.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om definitionen av alkoholfritt.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om informationsinsatser till dem som arbetar med barn och unga i socialtjänsten.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om en lag om förbud mot rökning på restauranger och serveringsställen.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att utreda möjligheten till rökförbud på alla offentliga platser.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om anläggandet av ett genusperspektiv i handlingsplanen mot dopning.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om den institutionella missbruksvårdens behov av metodutveckling.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om alkoholrådgivning i kommunerna.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om psykisk sjukdom och missbruk.
Som droger räknar Vänsterpartiet alkohol, tobak, beroendeskapande läkemedel inklusive anabola steroider och narkotika. Det som bestämmer vad som anses vara bruk eller missbruk styrs ofta av kulturella och sociala traditioner. Och detta växlar mellan olika droger. Olika droger ger varierande typer av skador, såväl medicinska och sociala som psykiska. De farligaste egenskaperna är att de skapar beroende och ger skador både vid tillfällig och långvarig användning. Konsekvenserna drabbar både enskilda och samhället.
Alla människor kan bli beroende av droger, men benägenheten att bli det växlar mellan olika individer. Den sociala situationen har stor betydelse när det gäller att avgöra vem som kommer att fastna i ett drogberoende. Den som är arbetslös och saknar stöd i sin omgivning löper avsevärt större risk att bli beroende av eller skadas av droger än den som lever i en mer gynnsam situation. Ett samhälle där stora grupper av ungdomar inte kan räkna med att få jobb och där det blir allt större sociala klyftor blir därför ett samhälle med mycket svåra drogproblem.
Drogers tillgänglighet har stor betydelse för hur många människor som kommer att utveckla ett beroende, Det finns ett mycket klart samband mellan hur lätt det är att få tag i exempelvis alkoholdrycker och risken för alkoholskador. Motsvarande samband återfinns också för andra droger. Vänsterpartiets grundläggande syn på drogpolitiken är att det ska vara en restriktiv och solidarisk politik som bedrivs utifrån ett folkhälsoperspektiv.
Alkoholpolitiken i Sverige har genomgått stora förändringar under de senaste åren. Sverige har under många år bedrivit en restriktiv alkoholpolitik som medverkat till att totalkonsumtionen av alkohol varit lägre i Sverige än i de flesta andra jämförbara länder. Detta har i sin tur lett till att Sverige vid internationella jämförelser kunnat uppvisa en lägre andel alkoholskador och alkoholrelaterade sjukdomar. Denna positiva trend håller nu på att brytas. Under senare år har den restriktiva alkoholpolitiken steg för steg luckrats upp. Viktiga alkoholpolitiska instrument som begränsningar av tillgänglighet och relativt höga alkoholskatter är satta under stark press. Beslut har tagits om lördagsöppet över hela landet, införselkvoterna håller successivt på att höjas, tullens och polisens möjligheter att ingripa vid smuggling och andra brott har försämrats, utbudet av restauranger med utskänkning av alkohol har ökat kraftigt och skattesänkningar har genomförts/aviserats. Utvecklingen är entydig: tillgängligheten på alkohol har ökat dramatiskt under senare år. Nu börjar också prisinstrumentet urholkas när alkoholskatterna sänks. Senast i raden av utspel om sänkta alkoholskatter är Systembolagets generaldirektörs med motivet att skydda Systembolaget. Den främsta orsaken till raseringen av den svenska alkoholpolitiken är EU-medlemskapet och den ensidiga näringspolitiska synen på alkhol som där är rådande. Sverige har misslyckats helt med att behålla sin egen politik, och än mindre med att påverka de andra medlemsstaterna.
Utvecklingen på alkoholområdet är för Vänsterpartiet en viktig folkhälsopolitisk fråga. En mycket allvarlig trend under de senaste åren som nu blivit tydlig, är en ökad totalkonsumtion av alkohol hos befolkningen. Denna utveckling kan i sin tur leda till fler alkoholrelaterade skador och sjukdomar. År 1996 räknar ledande forskare i Sverige med att svenska folket drack motsvarande 8,0 liter ren alkohol per invånare och år, inklusive svartspriten. År 2000 hade den siffran stigit till 8,4 liter. Då hade ändå svartspriten minskat sin andel av såväl spritkonsumtionen som totalkonsumtionen av alkohol. Ökningen av totalkonsumtionen har inte mattats, utan nya rekordsiffror har uppvisats även i år. Beräkningar visar att svensken i dag är uppe i ca 10 liter per person och år i snitt.
Vi kan räkna med att omkring 6 000 personer varje år avlider i följderna av alkoholrelaterade skador och sjukdomar. Det finns alltså betydande risker för att vi med nuvarande utveckling kan få se högre dödlighetstal framöver.
Vänsterpartiet står bakom den alkokolpolitiska handlingsplan som det beslutades om våren 2001. Vi står också bakom de ekonomiska resurser som finns kopplade till handlingsplanen. I handlingsplanen pekas det ut en rad strategiska områden för att minska alkoholens medicinska och sociala skadeverkningar. Det är viktigt att satsa strategiskt och långsiktigt. Vi vill hålla frågan öppen om behov av ytterligare resurser och insatser för att motverka en fortsatt ökad totalkonsumtion. Syftet är att förebygga skador inte minst bland ungdomar, och att kunna erbjuda kvalitativ vård och behandling åt människor med missbruksproblem.
Alkoholindustrin har en aldrig sinande ström av uppslag till produkter som ska ge sken av oskyldighet samtidigt som de innehåller alkohol. Det är framför allt form och smak som riktas till en yngre och framför allt kvinnlig konsumentgrupp. Senaste tillskottet är s.k. alkoglass som positivt nog inte tillåtits i Sverige, men som saluförs i Danmark. Andra produkter är alkoläsk, öl i läskedrycksutformning och cidersorter med en utformning som enkelt skulle tilltala mycket unga människor. Dessa produkter tjänar syftet att tidigarelägga en alkoholdebut och invagga människor i en falsk trygghet.
Folköl är fortfarande den vanligaste rusdrycken bland ungdomar och fungerar som inkörsport till alkoholkonsumtion.
Trots att det finns åldersgräns kan det konstateras att detaljhandeln sviktar i efterlevandet av denna. Enligt en färsk undersökning från UNF, Ungdomens nykterhetsförbund, lyckades 190 av 349 ungdomar under 18 år köpa ut folköl.
Vänsterpartiet anser att det behövs en översyn av regelverket och kontrollfunktionen när det gäller alkohol och unga, och i synnerhet avseende folkölet. Det räcker inte att UNF får bidrag till att bedriva kampanjer och undersökningar. Regeringen måste också ta sitt ansvar. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
Det finns fortfarande olika definitioner av vad som räknas som alkoholdrycker. Drycker från 2,25 volymprocent och nedåt räknas som lättdrycker, men är därmed inte alkoholfria. Folköl har en volymprocent från 2,25 upp till 3,5 och betecknas som en alkoholhaltig dryck. Vin och starksprit kan ha en volymprocent från 2,25 och uppåt. Det råder i dag en allmän missuppfattning om att 2,25 volymprocent och därunder är alkoholfri dryck. Enligt Livsmedelsverket ska även drycker med en volymprocent på 2,25 och därunder märkas med alkoholstyrka. Det finns exempel på att detta inte efterlevs.
Utan en tydlig märkning riskerar människor som är allergiska mot alkohol eller som av andra skäl inte vill ha alkohol att ovetande konsumera alkohol. Det förekommer även att barn bjuds på cider som i vissa fall innehåller 2,25 volymprocent. Rapporter finns om att barn och unga även har kunnat berusa sig med hjälp av cider.
Vänsterpartiet anser att det behövs en tydligare definition av vad som skall få kallas alkoholfritt. Inom EU finns en sådan gräns som är 0,50 volymprocent. Vänsterpartiet anser att denna gräns även bör införas i Sverige. Vänsterpartiet är medvetet om att det innebär att även lättöl (1,8–2,1 volymprocent) kommer att betraktas som alkoholhaltig dryck, vilket innebär att det då kan vara olagligt att göra reklam för lättöl. En utredning bör tillsättas med direktiv att tydliggöra begreppet alkoholfritt mot den bakgrund som ges i motionen. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
Historiskt finns en stark koppling mellan arbetarrörelsen, nykterhetsrörelsen och frikyrkorna. Kampen mot alkoholen och alkoholmissbruket handlade om att värna och politiskt mobilisera utsatta människor inom arbetarklassen. Vissa yrkesgrupper fick under 1800-talet delar av sin lön i alkohol. Resultatet blev i många fall social utslagning och lidande för familjerna. Inte minst kvinnorna drabbades hårt. Den gemensamma kampen blev ett arbete för jämlikhet och jämställdhet.
I dag skiljer sig dryckesmönstren väsentligt mellan olika grupper. Tidigare var både alkoholkonsumtionen och andelen högkonsumenter större i högre socialgrupper. Nu är dock männens totalkonsumtion tämligen lika, medan andelen högkonsumenter är större i de lägre socialgrupperna. Även bland kvinnorna har socialgrupperna närmat sig varandra. En arbetare har i dag en högre risk för alkoholrelaterad dödlighet, något som kan sättas i samband med den ökade totalkonsumtionen. Vänsterpartiet anser därför att det är angeläget att studera och diskutera alkoholkonsumtion och dryckesmönster ur ett klassperspektiv.
Kvinnors och mäns missbruk av alkohol ser olika ut. Kvinnors alkoholvanor och missbruk betraktas fortfarande alltför ofta utifrån manliga normer, liksom villkor och behov bedöms utifrån manliga kriterier. Forskning, utveckling och insatser har främst ägnats männen och deras alkoholmissbruk. Kultur, normer, lagar och sanktioner har tidigare i stor utsträckning begränsat kvinnors alkoholkonsumtion. Ofta har skam förknippats med alkoholkonsumtion och kvinnor.
Kvinnornas totalkonsumtion av alkohol har alltmer närmat sig männens. Trots det är männens alkoholkonsumtion fortfarande ungefär dubbelt så stor som kvinnornas. Kvinnor som missbrukar alkohol bedöms i flera avseenden hårdare än män med motsvarande problematik. Den sociala kontrollen är också betydligt hårdare.
Detta kan ha en avhållande effekt men kan också innebära ett hårdare fördömande av den som dricker. Den fördömande attityden mot kvinnor som missbrukar alkohol finns hos både kvinnor och män. Kvinnor som utvecklar ett missbruk blir ofta mycket socialt utsatta. Kvinnor har ofta ett dolt missbruk som kan pågå under en lång tid. När kvinnors alkoholmissbruk förvärras kan den sociala utslagningen ske mycket snabbt och dramatiskt.
Kvinnor med ett långt gånget missbruk utsätts ofta för våld och sexuella övergrepp. Utslagningen ur viktiga sociala sammanhang som familj, övrigt nätverk, arbete och bostad går då oftare snabbare och mer definitivt än för männen. Vänsterpartiet anser att det finns ett stort behov av forskningsinsatser när det gäller unga flickor och vuxna kvinnors alkoholvanor och missbruk.
Det behövs också informationsinsatser till dem som arbetar med ungdomar samt till socialtjänst och sjukvårdspersonal. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
Sambandet mellan alkohol och våldsbrott är mycket starkt, vilket bl.a. visats i en rad rapporter från BRÅ, Brottsförebyggande rådet. Ett sådant nära samband gäller våld mot kvinnor i familjer eller i nära relationer där gärningsmannen är alkoholpåverkad. Eckart Kuhlhorn, ledande alkoholforskare, har uppskattat att uppemot 80 % av alla våldsbrott utförs av alkoholpåverkade personer, varav män är i kraftig majoritet. Detta samband är viktigt att återkommande påminna om i samhällsdebatten. När åtgärder vidtas som innebär att alkoholen görs mer lättillgänglig och blir billigare, är risken överhängande för att andelen våldsbrott med berusade gärningsmän ökar. Det drabbar inte minst kvinnor och barn. De som förespråkar minskade restriktioner samt billigare och mer lättillgänglig alkohol, bör samtidigt kunna ge svar på hur de avser att motverka den ökade andelen våldsbrott som följer på en alkoholliberal politik.
Det pågår i vissa kretsar en kampanj för att legalisera vissa former av narkotika som enligt liberaliseringsförespråkare betecknas som ”lätta droger”, t.ex. cannabis och marijuana. I Storbritannien har vissa parlamentsledamöter argumenterat utifrån att forskning ska ha påvisat att cannabis är mindre farligt än alkohol, och att det skulle vara ett skäl för en legalisering.
Vänsterpartiet avvisar alla sådana förslag som skulle innebära att illegala droger legaliseras. Att tillåta droger som i dag är illegala innebär enbart att marknaden utvidgas och att fler människor riskerar att bli drogberoende.
Vänsterpartiet har under föregående mandatperiod tillsammans med Socialdemokraterna och Miljöpartiet lagt fram en handlingsplan för narkotikapolitiken som antagits av riksdagen. Det finns i dag resurser avsatta för genomförandet av handlingsplanen. Vänsterpartiet anser mot bakgrund av de stora behov som finns av både förebyggande arbete och behandling av narkotikamissbrukare att det kan finnas skäl för att tillföra ytterligare resurser vilket bör övervägas under mandatperioden.
Kommuner och landsting har inom detta område ett stort ansvar för att samordna och samverka resurserna vad gäller förebyggande, behandlande och rehabiliterande insatser.
I detta arbete, liksom i allt socialt och behandlande arbete, ska ett genusperspektiv appliceras på de insatser som ges. Kvinnor med narkotikamissbruk är särskilt utsatta när det gäller sexuella övergrepp och våld i anslutning till detta. För många narkotikamissbrukande kvinnor är den enda inkomstkällan prostitution. Männen utsätts också för överrisk när det gäller våld, samt för både kvinnor och män är fysiska sjukdomar som infektioner, sår och trauma vanligt förekommande.
Tobak är den enskilt viktigaste faktorn bakom en rad ohälsotillstånd. Det gäller såväl egen konsumtion som s.k. passiv rökning. Den största risken vid regelbunden rökning är lungcancer och hjärt- och kärlsjukdomar.
Regeringen har tillsammans med Vänsterpartiet och Miljöpartiet lagt en proposition, Vissa tobaksfrågor (prop. 2001/02:64) där det, bl.a. anges att restauranger och serveringsställen ska vara rökfria senast den 1 januari 2004. Om detta inte kunnat uppnås på frivillig väg överväger regeringen lagstiftning. Det återstår, i skrivande stund, endast tre månader innan den utsatta tiden är inne och målet är långt ifrån uppnått.
Vänsterpartiet anser därför att regeringen skyndsamt tar fram förslag till en lag vilken förbjuder rökning på restauranger och serveringsställen, utom på särskilt anvisade platser där servering inte får ske. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
Det pågår ett offensivt arbete inom EU för att reducera användandet av tobak och införa rökförbud på offentliga platser. Ett arbete som Vänsterpartiet anser att Sverige bör ta efter och gå i spetsen för genom att utreda möjligheten till rökförbud på alla offentliga platser. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
Dopning är en folkhälsofråga som främst berör idrotten, men som också drabbat amatöridrottarna och motionärerna. Det finns ett ideal av snabba resultat på kort tid som lätt inspirerar att ta till otillåtna medel. Inom idrottsrörelsen pågår antidopningsprogram, både på nationell och internationell nivå. Men det behövs också ett fortsatt arbete inom den breda motionsidrotten, och även fortsättningsvis inom kraftsporter som tyngdlyftning, kroppsbyggande och motsvarande.
I regeringens proposition Mål för folkhälsan (prop. 2002/03:35) tas dopning upp som ett viktigt folkhälsoområde och där hänvisas även till att arbete pågår i Regeringskansliet för framtagandet av en handlingsplan mot dopning. Propositionen exemplifierar dopningen som ett problem inom idrotten, hos vissa ungdomsgrupper samt hos medelålders män. Vänsterpartiets uppfattning är att dopning även förekommer bland kvinnor, och att regeringen vid beredningen av handlingsplan därför bör anta ett könsperspektiv. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
Missbruksproblematik kan förebyggas och behandling av beroendeproblematik kan ge goda resultat. Det är väl dokumenterat i vetenskapliga studier, nu senast i två volymer från SBU, Statens beredning för medicinsk utvärdering: ”Behandling av alkoholism- och narkotikaproblem, en evidensbaserad kunskapssammanställning”. SBU pekar i sin rapport om beroendevården på att det finns ett flertal psykosociala behandlingsmetoder och läkemedel som vetenskapligt dokumenterat visat sig vara effektiva mot missbruk och beroende av alkohol och narkotika. Flera andra metoder saknar däremot dokumenterad effekt eller har visat sig vara ineffektiva.
Vänsterpartiet anser att delar av beroendevården blivit eftersatt, både resursmässigt och ur ett metodutvecklingshänseende. Detta har inte minst varit en följd av kommunernas svåra ekonomiska situation. En alltför ensidig satsning på öppenvård som inte bygger på behov utan på ekonomiska överväganden är katastrofal.
För många narkotikamissbrukare och alkoholister medför institutionsvården att man får ett annat socialt beteende och att man stannar kvar i vård. Det leder till ökade möjligheter att gå vidare till behandling i öppen vård. Det är viktigt att se värdet av att det för den som har missbruksproblem behövs både ett uppbrott från en destruktiv miljö, och att vård, rehabilitering och stöd ges i hemmiljön, den miljö i vilken den enskilda ska kunna leva utan droger.
Vänsterpartiet anser att det nu krävs en satsning i hela landet på beroendevården för att bevara och utveckla kvaliteten. Det gäller hela vårdkedjan – från institutionsvård via öppenvård till arbetsmarknadsinsatser. Detta bör ges regeringen till känna.
SBU har visat i sin rapport om vård och behandlingsskador att alkoholskador kan förebyggas. De anser att det är väl dokumenterat att s.k. miniintervention, dvs. att identifiera riskfylld konsumtion m.m., leder till minskad alkoholkonsumtion och därmed minskade alkoholskador. Enligt SBU är det en enkel metod, som dock inte används i den utsträckning som det finns behov och möjlighet till. Även Alkoholkommissionen framhåller öppna alkoholrådgivningar som den främsta vårdformen för tidiga insatser och individuellt förebyggande arbete. Vänsterpartiet anser det vara angeläget med en väl utbyggd öppenvård i kommunerna. Kommunerna är de som har ansvaret för det förebyggande missbruksarbetet samt vård av alkoholmissbrukare.
Vänsterpartiet anser att det bör utredas om kommunerna i socialtjänstlagen, eller på annat sätt, kan åläggas att tillhandahålla öppna alkoholrådgivningar, på liknande sätt som i dag gäller för familjerådgivning. Det finns goda exempel från en del kommuner, men alkoholrådgivningen är otillräckligt utbyggd i dag. Något som bl.a. bekräftas av föreningen för alkoholrådgivare. Eftersom förutsättningarna skiftar och regionala skillnader finns mellan kommunerna bör utredningen beakta möjligheten att mindre kommuner kan satsa på en gemensam mottagning. Detta bör ges regeringen till känna.
En stor mängd människor med någon form av drogmissbruk har samtidigt en psykisk sjukdom, antingen som grundsjukdom eller som en följdsjukdom av missbruket. Det senare blir allt vanligare i samband med användning av s.k. partydroger som exempelvis ecstasy. Traditionellt har missbruket och den psykiska sjukdomen behandlats var för sig. Ofta har människor inte fått någon behandling alls, eftersom de olika huvudmännen inte kunnat enas om vem som har ansvaret och vilket behov som dominerar.
All forskning visar dock på att missbruk och psykisk sjukdom måste behandlas samtidigt om det ska bli någon effekt. I samband med utvärderingen av psykiatrireformen visade det sig att just denna grupp med s.k. dubbeldiagnos saknade det stöd och den behandling som de behöver. Det gällde såväl boendeformer som behandling.
Vänsterpartiet anser att människor med missbruksproblem och psykisk sjukdom är en av de mest utsatta grupperna i samhället. Regeringen bör därför ge Socialstyrelsen i uppdrag att genomföra en fördjupad analys av de undersökningar som gjorts för att utifrån dessa utforma förslag till åtgärder. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
|
Stockholm den 3 oktober 2003 |
|
|
Ulla Hoffmann (v) |
|
|
Lars Bäckström (v) |
Rossana Dinamarca (v) |
|
Mats Einarsson (v) |
Marie Engström (v) |
|
Owe Hellberg (v) |
Berit Jóhannesson (v) |
|
Sten Lundström (v) |
Alice Åström (v) |
|
Gunilla Wahlén (v) |