1 Innehållsförteckning 1
2 Förslag till riksdagsbeslut 2
3 Inledning 3
4 Primärvård och närsjukvård 3
5 Akutsjukvård 5
6 Hälso- och sjukvård samt rehabilitering för äldre 6
7 Psykiatri 7
8 Avancerad forskning 10
9 Sponsring i sjukvården 11
10 Telemedicin och ny teknik i sjukvården 12
11 Genus i sjukvården 13
12 Patientnämnd och patientutbildning 13
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om primärvården och närsjukvårdens inriktning.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om akutsjukvårdens inriktning.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om omhändertagandet av äldre med omfattande omvårdnadsbehov.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om uppföljning av hälso- och sjukvårdens prioriteringar ur ett äldreperspektiv.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om en utbyggnad av boendeformer och vårdplatser i psykiatrin.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om den av regeringen utlovade psykiatrisamordnarens roll.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om en nationell handlingsplan för psykiatrin.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att rätten till personligt ombud skrivs in i socialtjänstlagen.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om barn till psykiskt funktionshindrade.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om en reglering av sponsring och bolagsbildning inom avancerad medicinsk forskning.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om en bedömning av forskningspolitiken ur ett klass- och könsperspektiv.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om nationella regler för sponsring i hälso- och sjukvården.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om en samordning och ett gemensamt telemedicinskt system för hälso- och sjukvården.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om en nordisk strategi inom telemedicin.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om patientutbildningar i hälso- och sjukvården.
Allas rätt att vid behov ha tillgång till en god hälso- och sjukvård är en av de viktigaste grundstenarna i den svenska välfärden. Den gemensamt finansierade hälso- och sjukvården skapar den bästa förutsättningen för allas rätt till en god hälso- och sjukvård som ser till människors behov och inte deras köpkraft. Vänsterpartiet vill bevara och utveckla den demokratiska och jämlika vården. Vi vill även värna solidariteten mellan människor. Solidariteten i den här meningen innebär en omfördelning mellan den som arbetar och är frisk till den som är sjuk och i behov av vård.
Hälso- och sjukvårdssektorn är den största allmänt finansierade sektorn i Sverige. Vid internationella jämförelser intar svensk sjukvård ofta en tätposition i frågor som rör kvalitet och tillgänglighet. Den svenska sjukvården är också kostnadseffektiv i jämförelse med andra länder, särskilt när man jämför med länder som har en stor andel privatdriven vård och där sjukvården betalas via försäkringar. Färsk statistik från OECD visar att svenska sjukvård är effektiv och har måttliga kostnadsökningar jämfört med många andra länder. Sjukvårdens andel av BNP har ökat något, ca 0,5 procent, sedan 1990. Det innebär att Sverige ligger på åttonde plats av 20 länder som ingår i OECD gällande andelen av BNP som används till hälso- och sjukvård.
Trots att svensk sjukvård har en hög standard finns det allvarliga problem. Ett av de allvarligaste problemen är den växande personalbristen. Vänsterpartiet kan konstatera att rapporter från hela landet visar på fortsatt brist på läkare, sjuksköterskor och undersköterskor. Bristen finns inom de flesta yrkeskategorier.
Alltfler landsting och vårdenheter har tvingats anlita bemanningsföretag och stafettläkare. Dessa förhållanden har dels skapat brister i kvaliteten gentemot patienten, dels lett till försämrad ekonomi för landstingen. Rekryteringen av personal till hälso- och sjukvården kommer att fortsätta vara en nyckelfråga för framtiden.
Sjukvårdens tillgänglighet behöver öka och köer kortas. En nationell vårdgaranti är en del i det arbetet. För att kunna införa en nationell vårdgaranti krävs ökade resurser, pengar och personal, samt att prioriteringsordningen garanteras. Detta för att inte en knäoperation ska ställas mot en canceroperation.
Vänsterpartiet har varit enigt med Socialdemokraterna och Miljöpartiet om ett fortsatt ekonomiskt stöd som bl.a. ska tillföras primärvården. Det är en viktig satsning för att öka tillgängligheten och närheten av primärvård. I den uppföljning som Socialstyrelsen genomfört avseende den nationella handlingsplanen för hälso- och sjukvården framgår det tydligt att landstingen valt ett antal områden som är särskilt viktiga för primärvården att utveckla. Det gäller tillgängligheten, läkarförsörjning och äldrevård. Den minsta uppmärksamheten ägnas åt alternativa driftsformer.
Primärvården ska tillsammans med kommunens äldrevård, geriatrik, hemsjukvård och internmedicin vara sjukvårdens bas. Detta kallar vi närsjukvård. På vårdcentraler och hälsocentraler ska det även vara möjligt att ha en första kontakt med andra specialister än allmänläkare, exempelvis psykiatriker och geriatriker. Närsjukvården som finns nära människan skall samverka för att kunna erbjuda en bra och tillgänglig vård nära medborgarna. Att komma till rätta med tillgängligheten handlar inte enbart, och kanske inte främst, om ekonomiska resurser. Det handlar om ett organisationsmönster och om att kunna styra patienterna till rätt vårdnivå. En stor del av de patienter som hamnar på sjukhusens akutmottagningar skulle kunna få sitt vårdbehov uppfyllt i närsjukvården. Det förutsätter dock en markant förstärkning av närsjukvården vad gäller personal och tillgänglighet.
Den lokala hälsocentralen bör för de allra flesta vara den naturliga platsen för mötet mellan medborgarna och vårdpersonalen. Det ska vara lätt att få en första kontakt med vården och sedan få rätt vård. Det bör vara i kontakt och samtal med vårdpersonalen som det fastställs vilken vård som den enskilda patienten behöver.
Genom sitt områdesansvar ska primärvården bygga upp kompetens om hälsosituationen i sitt område. Det innebär att man genom samverkan mellan t.ex. skola, barnomsorg, äldreomsorg, socialtjänst, försäkringskassa och arbetsförmedling kan skapa en helhetssyn och bredd i omhändertagande och vård. Ett exempel på sådan verksamhet är familjecentraler.
Den proposition som riksdagen antagit om gemensamma nämnder mellan kommun och landsting är också ett led i att skapa förutsättningar för ett nära samarbete mellan socialtjänsten och hälso- och sjukvården.
Att utveckla närsjukvården kommer att innebära ekonomiska och mänskliga fördelar. Det är kostnadseffektivt att förebygga ohälsa, och det är mindre kostsamt för sjukvården om patienterna på ett tidigt stadium fångas upp av en effektiv närsjukvård.
Vänsterpartiet anser att primärvårdens och närsjukvårdens organisation måste bygga på teamet som modell. Den uteslutande fokuseringen på läkaren, som blivit tydligare genom den nationella handlingsplanen för hälso- och sjukvården som Vänsterpartiet inte ställt sig bakom, gynnar varken patient, läkare eller övrig personal. Patienterna ställer i mycket hög grad krav på en helhetssyn, och då krävs en bred och samlad kompetens.
Vänsterpartiet delar inte regeringens uppfattning om att en ökad privatisering av primärvården löser de problem som i dag finns inom primärvården eller bidrar till dess utveckling. De strukturella problem som finns inom primärvården kan, och bör, i huvudsak lösas inom ramen för offentlig drift. Den ökade graden av ekonomism inom sjukvårdens alla delar måste ifrågasättas. Även Socialstyrelsen har reagerat och ställt frågan om förhållandet mellan marknadsekonomin, där efterfrågan styr, och den behovsstyrda sjukvården. Om balansen rubbas kan de politiskt och demokratiskt beslutade prioriteringarna vara i fara. Den ökade ekonomismen innebär också ett etiskt dilemma för vårdpersonalen.
Vänsterpartiet anser att en demokratisering av vården borde stå mer i fokus än en privatisering. Det är möjligt att redan i dag ge patienter och personal större möjligheter till inflytande, ansvar och medbestämmande genom att delegera mer och korta beslutsvägarna.
Vad som ovan anförts om primärvårdens och närsjukvårdens inriktning och utformning bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
Utgångspunkten inom all hälso- och sjukvård och omsorg ska ta sikte på att både förebygga sjukdomstillstånd och bota dem. När sjukdom och trauman inte kan förhindras eller förebyggas bör den akuta sjukvården i så hög utsträckning som möjligt ges i patientens när- och hemmiljö. Genom den tekniska utvecklingen finns det stora möjligheter att mindre sjukhus utvecklas till att svara för en effektiv närsjukvård. Avancerad akutsjukvård kräver ofta omfattande teknisk utrustning och övervakning, varför denna vårdform bör koncentreras till relativt få sjukhus.
Det ställer krav på väl utvecklade vårdkedjor med närsjukhus, primärvård och välutrustad ambulanssjukvård. Kontinuiteten är viktig i vården. Det finns risker med specialisering, t.ex. att patienten inte ses som en helhet i sitt sociala sammanhang. Vänsterpartiet anser därför att detta ska beaktas vid uppbyggnaden av akutsjukvården.
Inom akutsjukvården och ambulanssjukvården har studier gjorts som visar att kvinnor och män inte behandlas jämlikt. Det gäller både behandling och diagnostisering. Några exempel på detta är att kvinnor uppvisar andra symtom än män vid hjärtinfarkt och därför inte får rätt behandling, samt att kvinnor ofta får lägre prioritering och mindre smärtlindring på grund av andra sätt att uttrycka smärta än vad som anges i litteraturen.
Vänsterpartiet anser att kvinnliga patienters situation måste uppmärksammas för att motverka en fortsatt ojämlikhet. Vänsterpartiet välkomnar det uppdrag Socialstyrelsen fått att kartlägga könsskillnaderna inom sjukvården och ge förslag till åtgärder, och avvaktar därför att lägga ytterligare förslag. Vänsterpartiet förutsätter att regeringen efter avslutad kartläggning bereder detta skyndsamt.
Äldre kvinnor och män som vårdas inom akutsjukvården har sedan ädelreformens genomförande allt kortare vårdtider, trots att behoven av vård ofta är fortsatt stora. De äldre bedöms allt snabbare vara s.k. utskrivningsklara, varefter kommun och primärvård övertar ansvaret. Som en direkt följd av detta har kommunala korttidsboenden många gånger utvecklats till avdelningar med avancerad sjukvård. För många äldre blir den snabba utskrivningen orsaken till ett nytt akutbesök. Genom den proposition som Vänsterpartiet, Miljöpartiet och regeringen lagt avseende gemensamma nämnder för kommun och landsting, där det även ingår förtydligande av ansvar för de äldre, har ett viktigt steg tagits för förbättringar i samverkan kring de äldre.
Det finns ett synsätt, som bl.a. kommer till uttryck vid kommenterande av OECD:s nya rapport om hälso- och sjukvården, där effektivitet likställs med korta vårdtider för framför allt de äldre. De erfarenheter som forskningen inom framför allt äldreomsorgen dragit visar snarare på att detta i längden blir ineffektivt och ökar lidandet för den äldre. Akutsjukvården måste organiseras utifrån att en stor andel av patienterna är äldre och har större behov av tid, planering och rehabilitering.
Vad som ovan anförts om akutsjukvårdens inriktning och utformning bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
År 2000 opererades höftleder på 1 500 kvinnor äldre än 85 år, jämfört med 650 kvinnor tio år tidigare. Det är ett bra exempel på hur hälso- och sjukvården för våra äldre har utvecklats. Också andra behandlingar som starr- och kranskärlsoperationer ökade under 90-talet, särskilt för de allra äldsta. Det visar på att genom en allt bättre allmän hälsa hos de äldre och bättre sjukvårdsteknik är hälso- och sjukvårdsinsatser inte längre kopplade till ålder, vilket var ett faktum för ett antal år sedan. Samtidigt har det genom ädelreformen skett en förskjutning av hälso- och sjukvårdsinsatser för de äldre från landstingen till kommunerna.
Trots att det är mer än tio år sedan ädelreformen genomfördes fungerar inte samverkan mellan huvudmännen och hälso- och sjukvårdsinsatserna i kommunerna optimalt. Det gäller framför allt de s.k. multisjuka äldre och rehabiliteringen. När det gäller de äldre med omfattande sjukvårdsbehov saknas det framför allt en samlande funktion och att någon tar ansvaret för helheten.
För att den äldre ska få en så god hälso- och sjukvård som möjligt krävs en samverkan mellan alla yrkeskategorier – vårdbiträden, undersköterskor, sjuksköterskor, arbetsterapeuter och läkare m.fl. Den dagliga omvårdnaden sköts ofta av vårdbiträdet eller undersköterskan. De har ett mycket stort ansvar, men saknar ofta stöd och kompetensutvecklingsmöjligheter i den utsträckning som krävs. Vänsterpartiet kan konstatera att hälso- och sjukvårdskompetensen behöver ökas och satsningarna bör göras i första hand på dem som står för den dagliga omvårdnaden. Därutöver behöver det också ske en förstärkning av läkarinsatserna, företrädesvis med geriatriker. Vänsterpartiet är positivt till den utredning som tillsatts som bl.a. kommer att se över möjligheten för kommunerna att anställa läkare.
Akutvården har en stor andel äldre bland sina patienter. Femtio procent av sjukvården utgörs av vård för äldre. Det är trots detta väl omvittnat att den akuta vården inte är utformad eller har tillräckliga resurser för de särskilda behov som den äldre har. De äldre behöver oftast mer tid för återhämtning och noggrann planering för eftervård. En faktor som tidigare orsakat problem är begreppet ”medicinskt färdigbehandlad” som vållat tvistemål mellan landsting och kommun om vem som har ansvaret och där ekonomiska överväganden fått dominera.
I den tidigare nämnda propositionen om möjligheten för kommuner och landsting att bilda gemensamma nämnder, lades ett förslag fram som innebär förtydliganden och skärpningar som ska leda till att de äldre inte ska ”falla mellan stolarna” och att alla parter är medvetna om ansvarsfördelningen.Vänsterpartiet anser att detta är en nyckelfråga vad gäller omhändertagandet av äldre med omfattande omvårdnadsbehov och anser att Socialstyrelsen bör få i uppdrag att skyndsamt följa utvecklingen. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
Rehabiliteringen för äldre är mycket viktig. Den bidrar till ökad självständighet för den enskilda samtidigt som den, rätt använd, kan minska behovet av fortsatta omvårdnadsinsatser. Relativt små förbättringar kan medföra mycket stora hälsovinster. Vi kan dock konstatera att när det gäller hälso- och sjukvården som helhet och rehabiliteringen så brister utförarna när det gäller att efterleva riksdagens prioriteringsordning, i synnerhet när det gäller de äldre. Vänsterpartiet anser att det är viktigt att riksdagens prioriteringsordning blir ett verksamt instrument i hälso- och sjukvården. Vi anser därför att Socialstyrelsen bör ges i uppdrag att särskilt följa upp prioriteringsordningen ur ett äldreperspektiv. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
En del av hälso- och sjukvården består av vård och behandling av psykisk ohälsa. Utvecklingen inom psykiatrin har gått mot allt öppnare vårdformer. Kommunerna fick i samband med psykiatrireformen ett ansvar för de psykiskt funktionshindrades boende, boendestöd och sysselsättning. Det innebar ökade krav på landstingspsykiatrin att i samverkan med kommunerna bistå med handledning, stöd och konsultation.
Socialstyrelsen har i sin rapport ”Välfärd och valfrihet” utvärderat psykiatrireformen och bl.a. konstaterat att mycket har gjorts, men att samverkansproblemen mellan kommuner och landsting fortfarande kvarstår. I utvärderingen pekar man också på behovet av uppsökande verksamhet. Vi kan konstatera att det finns en tröghet i utvecklingen inom psykiatrin. Det kan ha sin grund i att många saknar förmåga att uttrycka sin vilja samt i en oförmåga hos mottagaren att lyssna. Därför är det politiska ansvaret för att värna denna patientgrupp mycket viktigt.
De psykiskt funktionshindrades kroppsliga hälsa är ett eftersatt område. Många har svårt att själva ta kontakt med t.ex. primärvården och saknar kanske även förmågan att rätt tolka sina symtom. Det finns även brister i kroppssjukvården i omhändertagandet och bemötandet av de psykiskt funktionshindrade. Även brister i helhetssynen kring den psykiskt funktionshindrade finns. En studie som gjorts om patienter med schizofreni visar bl.a. att patienterna dör i förtid. Många läkemedel i kombination med psykisk ohälsa bidrar också till annan ohälsa som exempelvis dåliga tänder och diabetes.
Psykiskt funktionshindrade vilka samtidigt har ett missbruk, s.k. dubbel diagnos, är en mycket utsatt grupp som har ett stort behov av ett omfattande och samlat stöd, vilket tyvärr ofta saknas.
Denna grupp är inte i första hand betjänt av ett vårdkedjetänkande, utan effektivt stöd för dessa människor är detsamma som ett samlat stöd. Missbruksproblematiken och den psykiska ohälsan måste behandlas samtidigt.
Kvinnor med dubbel diagnos är särskilt utsatta då de ofta utsätts för misshandel och sexuella övergrepp. Många med dubbel diagnos återfinns också bland de hemlösa. De har inte sällan en lång sjukvårdshistoria bakom sig. Här brister det i samverkan både mellan olika vårdgivare och mellan psykiatrins olika verksamhetsområden. Det ställs höga krav på flexibilitet i sjukvården om dessa människors behov ska kunna uppfyllas. Uppsökande team med ansvar för helheten, inklusive kroppssjukvård, då många också har infektioner och annan fysisk ohälsa, är en möjlighet.
Barn och unga drabbas allt oftare av psykisk ohälsa. Det är oerhört viktigt att samhället tidigt uppmärksammar detta och sätter in resurser. Insatserna ska, för att kunna vara effektiva, ske i samverkan mellan t.ex. sjukvård, skola och socialtjänst. De snabba förändringar som sker i samhället påverkar barn och ungdom genom en ökad otrygghet. Därför är det viktigt att barn och unga ges möjlighet till stabila vuxenkontakter. Skolans elevvårdande personal är i det sammanhanget mycket betydelsefull. Självmord bland barn och unga har uppmärksammats och studier visar att självmord kan förebyggas genom att barn och unga får kunskap om hur kriser kan hanteras, samt att lärare får utbildning i hur ett preventivt arbete kan utföras och vilka varningssignaler som kan iakttas. Försök med detta har gjorts i samarbete mellan Lärarhögskolan i Stockholm och Nationellt centrum för suicidforskning och prevention.
Självmord och självmordsprevention är ett område som i hög grad bör lyftas fram även när det gäller vuxna.
Nationella rådet för självmordsprevention anser att en vidare syn på självmord är viktig och har även föreslagit mål och strategier för ett sådant arbete. I dessa pekar man bl.a. på vikten av samverkan mellan olika samhällsinstanser och behovet av ökad kompetens.
Det råder fortfarande brist på inflytande för den enskilda patienten inom psykiatrin. Bristen kan iakttas både på ett allmänt plan mellan huvudmän och intresseorganisationer, där samverkan tenderar att endast bestå av informationsutbyte, och på ett individuellt plan. Det finns dock exempel på bra metoder för ett direkt brukarinflytande genom s.k. brukarrevisioner som bl.a. prövats i Jönköping. Vänsterpartiet anser att det är av största vikt att ett reellt brukarinflytande utvecklas för de psykiskt funktionshindrade då de redan genom sitt funktionshinder är i en mycket utsatt situation. Det gäller även den rätt som somatiskt sjuka patienter har i form av t.ex. fritt vårdval som inte fullt ut omfattar den psykiskt sjuka patienten.
Ett konkret exempel på skillnaderna i synsätt på psykisk sjukdom och somatisk sjukdom är att en svår sjukdom som schizofreni inte täcks av möjligheten till s.k. second opinion. Dessutom är schizofreni en sjukdom vilken kan behandlas på vitt skilda sätt beroende på vilken läkare vederbörande träffar, och skulle därför vara ytterligare skäl för en second opinion.
Den senaste tidens tragiska händelser där våldshandlingar begåtts av personer med psykisk sjukdom har gett upphov till en diskussion om psykiatrins ansvar och fortsatta inriktning. Det är djupt tragiska händelser som visar att psykiatrin i dessa fall har misslyckats. Vi ser samtidigt med oro en populistisk debatt blomma upp, som kan leda till ytterligare traumatisering och fördomar om psykiskt sjuka människor. De reformer som genomfördes under 90-talet handlade om att humanisera psykiatrin och ta bort den tabustämpel som ytterst drabbade den sjuke och dennes närstående.
Vi kan konstatera att det finns allvarliga brister i det fortsatta omhändertagandet, men vill samtidigt understryka att de flesta fått det bättre.
Vänsterpartiet menar att det krävs ytterligare satsningar på utvecklande och uppbyggnad av boendeformer och fler vårdplatser i såväl öppen som sluten psykiatrisk vård. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
Samtidigt som brister inom psykiatrin måste åtgärdas, framför allt för dem med s.k. dubbla diagnoser och personer med aggressivt beteende, måste arbetet med att ta bort tabut kring psykisk sjukdom fortgå.
Regeringen har aviserat att en s.k. psykiatrisamordnare ska utses. Vänsterpartiet anser att förutom uppdraget att se över psykiatrins brister och vidta konkreta åtgärder, bör denna funktion få i uppdrag att upplysa och informera om psykisk sjukdom i syfte att minska den diskriminering som i dag finns av psykiskt sjuka. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
Socialstyrelsen genomför på regeringens uppdrag en översyn av psykiatrin. Socialstyrelsen har också tidigare följt upp och utvärderat den psykiatriska vården (Socialstyrelsen följer upp och utvärderar 1997:8). Den samlade bedömningen i en tidigare rapport var att patientens ställning måste stärkas, att det krävs breda och djupa insatser för att utveckla kompetensen i vården, att det krävs en förbättrad samverkan och samordning mellan huvudmännen och att det krävs en utvecklad psykiatrisk vårdorganisation. En rad åtgärder har också vidtagits, t.ex. har kommuner och landsting nu möjlighet att inrätta gemensamma nämnder för att underlätta samverkan. Samtidigt kan vi konstatera att en rad av de brister som Socialstyrelsen tidigare pekat på kvarstår.
Vänsterpartiet menar att regeringen bör utarbeta en nationell handlingsplan för psykiatrin utifrån den översyn som nu genomförs av Socialstyrelsen och återkomma till riksdagen. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
Satsningen på s.k. personligt ombud har fallit väl ut, men i tider av ekonomisk knapphet i kommunerna finns risken att denna verksamhet inte prioriteras. Vänsterpartiet anser därför att rätten till personligt ombud bör skrivas in i socialtjänstlagen. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
Det finns stor anledning att uppmärksamma anhöriga till psykiskt funktionshindrade och peka på deras behov av ett ökat stöd. Detta gäller såväl föräldrar och partner som barn till psykiskt funktionshindrade. Vänsterpartiet anser att trots viss uppmärksamhet har inte tillräckligt gjorts för belysa just situationen för barnen till psykiskt funktionshindrade. Framför allt saknas det fortfarande tillfredsställande kunskaper om dessa barns situation i ett nationellt perspektiv. Vänsterpartiet ser det därför som angeläget att en utredning tillsätts för att se över dessa barns situation och utforma förslag till åtgärder. Detta bör riksdagen ge regeringen i uppdrag.
Inom psykiatrin finns det fortfarande olika skolor eller synsätt vad gäller hur man på bästa sätt ska kunna bota och lindra psykisk sjukdom. Det finns en brist på möjlighet till långtidsterapier inom ramen för högkostnadsskyddet, vilket gjort att dessa terapiformer utvecklats till en klassfråga. I vissa områden kan det även gälla korttidsterapier.
Vänsterpartiet anser att psykisk sjukdom och ohälsa ska ses som en specialitet inom sjukvården, som vilken annan, och att riksdagens prioriteringsordning även ska omfatta dessa diagnosgrupper. Psykiatrin behöver utvecklas och arbetet med att bekämpa fördomar och tabun kring detta område måste intensifieras.
Sverige har intagit en ledande position när det gäller medicinsk spetsforskning, exempelvis stamcellsforskning och bioteknik. Utvecklingen har gått mycket snabbt och det som för några år sedan tycktes omöjligt är i dag en självklarhet. Med en sådan utvecklingstakt och hög komplexitet är risken stor att den vanliga människan har svårt att följa med i utvecklingen. Det kan väcka rädsla och oro.
Det är viktigt med en forskningsmiljö som är kreativ, men det är lika viktigt att det finns utrymme för reflektioner och konsekvensanalyser. Ett forskningsresultat kan på alla sätt bli en kunskap på gott och ont.
I en nyligen gjord undersökning i Dagens Medicin där börsanalytiker fick värdera forskningslaboratorier används uttryck som ”att det finns stora kommersiella möjligheter gömda i labben” och att det finns ”guldägg”. Börsanalytikerna värderar laboratoriet högt när de har omfattande avtal med de stora läkemedelsföretagen. De anser att det bevisar kvaliteten och potentialen i bolagen.
Vänsterpartiet ifrågasätter en utveckling där medicinska framsteg och upptäckter kommersialiseras och knyts till enskilda företag. Det innebär en risk att forskning på vissa sjukdomar som bedöms vinstmaximerande kommer att ha företräde framför mindre lönsamma projekt. Vi har redan skrämmande exempel på detta som, t.ex. hiv/aids-läkemedel som är så dyra att människor i fattiga länder inte har råd med dem. Samtidigt hindrar patentlagarna att billigare synonympreparat får tillverkas. Efter en kraftfull internationell påverkan släppte läkemedelsföretagen på patentkraven på vissa hiv/aids-läkemedel.
Stamcellsforskningen har blivit ett högaktuellt ämne som debatterats intensivt det senaste halvåret. Diskussionen har fokuserats på om det är etiskt rätt att forska på embryon och om terapeutisk kloning borde tillåtas.
Vad som inte diskuterats, och som Vänsterpartiet anser är en oroande utveckling, är att forskningslaboratorierna tillåtits bilda bolag. Dessa bolag får i sin tur sponsorpengar från diverse företag. Vänsterpartiet anser att en sådan väsentlig forskning som stamcellsforskningen är viktig att behålla inom den offentliga finansieringen och insynen. Därför bör en reglering av sponsring och bolagsbildning övervägas när det gäller avancerad medicinsk forskning. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
Vänsterpartiet ser positivt på att den specialiserade forskningen utvecklas. Samtidigt finns det risk för att grundforskning inom andra, mindre lönsamma och glamorösa områden, kan trängas undan. Det är betydelsefullt att vid prövning av forskningsanslag inom området hälso- och sjukvård, och till detta närliggande områden, anlägga ett köns- och klassperspektiv samt göra en avvägning i förhållande till den prioriteringsordning som riksdagen fastställt. I oktober 2002 pågick en infekterad debatt om de forskningsanslag som Vetenskapsrådet tilldelat stamcellsforskare. Debatten visade på behovet av en tydlig reglering av och insyn i hur forskningsmedlen fördelas och utifrån vilka kriterier projekten bedöms.
Vänsterpartiet kan konstatera att forskning om och med kvinnor är eftersatt, trots att både sjukdomar och behandling berör båda könen. Det gäller även forskningsområden som domineras av kvinnor, exempelvis omvårdnadsforskningen. Mot den bakgrunden anser Vänsterpartiet att forskningspolitiken inom ovan nämnda områden bör belysas ur ett klass- och könsperspektiv. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
Sjukvårdens svårigheter att få sina resurser att täcka behoven har öppnat upp för företagssponsring. Barnkliniker har utrustats med lekrum, leksaker och annan utrustning av företag, exempelvis McDonald’s.
Det finns självklart en positiv sida av att människor vill dela med sig och ge gåvor till utsatta människor och områden. Vänsterpartiet anser dock att det finns risker förknippade med en renodlad företagssponsring. I synnerhet som det i dag saknas enhetliga regler och policy kring sponsring i vården.
Behoven av utrustning till exempelvis barnkliniker är lika stort oavsett var sjukhuset är beläget. Sponsringen visar på tydliga regionala skillnader som inte kan betraktas som acceptabla. Det finns även en klar koppling mellan sponsring och s.k. glamorösa verksamheter. Vi har inte kunnat iaktta några sponsorsobjekt inom områden som psykiatri eller äldreomsorg.
Socialminister Lars Engqvist har uttalat att sponsring i vården är en fråga för varje enskilt landsting och att det inte finns behov av ett enhetligt regelsystem.
Hur går det ihop med grunderna i hälso‑ och sjukvårdslagstiftningen om en god vård på lika villkor för hela befolkningen? Den frågan blir alltmer aktuell ju mer omfattande sponsorsverksamheten blir. Vänsterpartiet delar inte socialministerns uppfattning.
Anmärkningsvärt i det här sammanhanget är att helt privata sjukhus, t.ex. Sophiahemmet, inte tillåter sponsorer för att värna sin frihet. Det är något som Vänsterpartiet anser att landstingen också ska eftersträva. Vänsterpartiet är inte negativt till gåvor, men vi anser att en reglering är nödvändig. Regleringen bör vara nationell mot den bakgrunden att utgångspunkten i vården är en god vård på lika villkor för alla.
Vänsterpartiet anser därför att riksdagen bör begära att regeringen tillsätter en utredning för att fastställa nationella regler för sponsring i sjukvården.
Vänsterpartiet anser att det är viktigt att fortsätta stödja utvecklingen av telemedicin och annan teknisk forskning som bidrar till en säkrare och mer tillgänglig sjukvård. I sin optimala användning överbryggar telemedicinen regionala skillnader och patienten kan få en specialistbedömning enkelt och med kort varsel. Telemedicinen ökar därmed tillgängligheten till specialistvård och konsultationer för både patienten och personalen. Ett positivt exempel är försöket med uppkoppling via dator mellan anhörigvårdare och primärvård. Det ger en ökad trygghet och möjlighet till rådfrågning. Personalen har också möjlighet att ha kontakt på ett smidigt sätt utan långa resvägar som tar tid från det direkta patientarbetet. Det är dock viktigt att poängtera att det enskilda och personliga mötet aldrig kan ersättas av tekniken. Utvecklingen av tekniken i vården öppnar många nya möjligheter. Det är viktigt att dessa inte blir en exklusivitet för de resursstarka.
I Norge har telemedicinsk utveckling inneburit att dialyspatienter och diabetespatienter som är i behov av ögonbottenundersökningar sluppit tröttande flygresor. Det har också inneburit minskade kostnader för sjukvården genom färre vårdresor. En utveckling som också är på gång i Sverige, t.ex. i Hagfors i Värmland.
En viktig aspekt i utvecklingen av telemedicin är att det sker en samordning av operativsystemen så att det är möjligt att ha den kommunikation som man eftersträvar. I dag ansvarar varje landsting för utveckling och upphandling av sitt system, vilket gör att de inte alltid är kompatibla med varandra. Det krävs även kontinuitet när det gäller operatör, vilket erfarenheter från Norge visat där den privata teleoperatör som ansvarade för systemet gick i konkurs vilket skapade en mycket osäker situation för de befintliga systemen.
Vänsterpartiet anser att Socialstyrelsen bör få i uppdrag att utreda möjligheterna till en samordning och en utveckling av ett gemensamt system som omfattar hela sjukvården. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
Det finns stor erfarenhet av telemedicin i de övriga nordiska länderna som, tillsammans med de svenska erfarenheterna, skulle kunna utgöra en grund för ett samnordiskt telemedicinskt nät. Vänsterpartiet anser att inom ramen för samarbetet i Nordiska rådet bör Sverige ta initiativ till ett nordiskt telemedicinskt nätverk. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
Det finns tydliga skillnader i sjukvården i behandlingen av kvinnor och män. Detta går igen när det gäller förskrivning av läkemedel, tolkning av symtom och vilka prioriteringar som görs. Det finns en tydlig hälsoparadox mellan kvinnor och män: kvinnor söker oftare hjälp hos sjukvården och har högre grad av ohälsa, medan männen besöker sjukvården mer sällan men dör tidigare. Män får oftare dyrare och nyare läkemedel än kvinnor. Enligt bl.a. Gunilla Krantz, Nationellt nätverkscentrum för forskning om ojämlikhet i hälsa (CHESS), finns det både biologiska och sociokulturella förklaringar till skillnaderna i hälsa mellan könen, där frågan om makt att styra sitt liv har stor betydelse.
Könsmaktsordningen där män överordnas kvinnor slår igenom i sjukvården. Det finns en avsaknad av medvetenhet om att behandlingsval och diagnostisering görs utifrån värderingar om kvinnor och män. Vänsterpartiet välkomnar det uppdrag Socialstyrelsen fått att kartlägga könsskillnaderna inom sjukvården och ge förslag till åtgärder, och avvaktar därför att lägga ytterligare förslag. Det är dock viktigt att poängtera att vi redan i dag vet mycket om dessa skillnader, och att åtgärder för att motverka denna ojämställdhet måste påskyndas.
Utvecklingen inom hälso- och sjukvården går snabbt. Samtidigt sker det också en ökad kommersialisering av både tjänster och produkter. Det blir därför allt viktigare att stärka patienternas rätt i vården. Flera steg har redan tagits i rätt riktning genom s.k. second opinion, patientnämnder och förstärkning av patientens val av behandling. Det har också påbörjats en utvärdering av patientskadelagen. Vi ser att fler steg måste tas; bl.a. är en utökning av patientutbildningen en möjlighet.
För att patienten ska kunna ha ett reellt inflytande och kunna fatta egna beslut krävs det i dag alltmer kunskap. Både om sjukdomen och om hur sjukvården är uppbyggd och om vilka rättigheter man har som patient. En välinformerad och kunnig patient bidrar också till en mer lyckad behandling och trygghet även för behandlaren. Goda exempel finns redan, bl.a. hjärtskola för patienter som haft en infarkt.
Vänsterpartiet anser att Socialstyrelsen bör ges i uppdrag att utforma förslag till program för patientutbildning i de stora folksjukdomarna som t.ex. kärlsjukdomar, diabetes, astma, psykossjukdomar och ryggbesvär. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
|
Stockholm den 2 oktober 2003 |
|
|
Ulla Hoffmann (v) |
|
|
Lars Bäckström (v) |
Rossana Dinamarca (v) |
|
Mats Einarsson (v) |
Marie Engström (v) |
|
Owe Hellberg (v) |
Berit Jóhannesson (v) |
|
Sten Lundström (v) |
Alice Åström (v) |
|
Elina Linna (v) |