Riksdagen begär att regeringen utarbetar en ny behovsstyrd tandvårdsreform och att man därmed avskaffar den nuvarande åldersstyrda reformen i enlighet med vad som anförs i motionen.
Det senaste regeringen infört inom tandvårdspolitiken är ett särskilt högkostnadsskydd för äldre över 65 år. För det första är själva idén om ett högkostnadsskydd för en avgränsad åldersgrupp märklig eftersom många med stora behov utelämnas. För det andra är regeringens förslag vilseledande. Det ger intryck av att kostnaden begränsas till 7.700 kronor, vilket är oriktigt då vissa material och nödvändiga förberedande behandlingar inom den s.k. bastandvården för att kunna utföra protetikarbeten inte ingår. Regeringen har valt att istället för att rikta det offentliga stödet till dem som har höga tandvårdskostnader, sprida ut det offentligas begränsade resurser för tandvård på ett stort antal människor. Samtidigt blir tandvårdskostnaderna orimliga för personer med låga eller måttliga inkomster, men med stort behov av tandvårdsinsatser.
Nu har detta prövats i verkligheten en tid och visat sig fungera mycket dåligt. Det har skett en patienttillströmning av äldre som behöver tandvård i en mängd mycket större än väntat. Vidare är det beslutat att endast en försäkringskassa, den i Skåne, ska ta hand om alla förhandsprövningar. Detta har gjort att försäkringskassan är extremt överbelastad och inte hinner med den enorma mängden ärenden inom rimlig tid (just nu är väntetiden ca 9 månader). Försäkringskassan hinner inte med uppdraget att pröva skäligheten inför behandling eller att utbetala ersättning till tandläkarna för fullgjort arbete inom anständig tidsram. Både patienter och tandläkare drabbas hårt.
De kostnader som är beräknade för +65-reformen kommer att kosta mycket mer är budgeterat och man har därför börjat begränsa utbetalningen till privattandläkare. Nu jämförs kostnaden för folktandvårdsarbeten och en gräns beslutas därefter. Om då inte privattandläkaren är nöjd med beslutet har han/hon två möjligheter. Antingen säga nej till patienten över 65 år och därmed tala om att man inte har råd att subventionera behandlingen från det egna företaget, eller att överklaga till försäkringskassan. Det första alternativet begränsar starkt patientens egen valfrihet, och det senare alternativet medför sällan något konkret resultat.
Flertalet privatpraktiserande tandläkare är verksamma i småskaliga företag med verksamhet endast på ett ställe; verksamheter som ägs och drivs av en eller flera tandläkare som själva arbetar i verksamheten. Den landstingsdrivna folktandvården har däremot omkring 4.200 tandläkare anställda. Folktandvårdens andel av patienterna varierar kraftigt mellan olika delar av landet. På många håll är folktandvården fortfarande helt dominerande och driver på de flesta håll mottagningar som är större än de privata konkurrenternas. I praktiken förekommer fortfarande kraftiga subventioner till folktandvården. Subventionerna snedvrider konkurrensen och håller tillbaka privattandvårdens möjligheter att verka och utvecklas.
Den prioritering som regeringen har gjort, att subventionera tandvård för alla över 65 år samtidigt som skyddet för personer med stora tandvårdskostnader urgröps, är inte acceptabel. Vad är det som säger att en pensionerad höginkomsttagare har större behov av ett högkostnadsskydd jämfört med en lågavlönad ensamstående tvåbarnsmamma?
Istället borde man konstruera ett förslag till högkostnadsskydd som styrs helt av vårdbehovets omfattning, inte av patientens ålder. Det inbegriper alla med ett omfattande behov av kostsam tandvård som inte har egna resurser. Det är både enkelt och lättförståeligt. En självrisk för enkla och vanliga tandvårdsarbeten gör att de disponibla medlen kan användas effektivt till dem med stora behov. Vidare bör man inte göra någon uppdelning mellan bastandvård och protetiska arbeten, utan se till kostnaden för patienten som helhet.
|
Stockholm den 1 oktober 2003 |
|
|
Ewa Björling (m) |