Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i motionen anförs om att förebyggande socialt arbete behöver prioriteras högre i berörda verksamheter.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i motionen anförs om behovet av ett utökat samarbete mellan stat, kommun och landsting.
I konventionen om barnets rättigheter artikel 19 slås bland annat fast att konventionsstaterna har ett ansvar att upprätta sociala program i förebyggande syfte. Sverige har även reglerat detta i socialtjänstlagen. Där finns det uttryckt att socialnämnden ska verka för att barn och ungdomar växer upp under trygga förhållanden. Därmed åligger det starkt både staten och kommuner att verka för att barns uppväxtmiljö är trygg och stabil och helst fri från missförhållanden.
Det är svårare att bota i efterhand än att förebygga. Därför är det förebyggande arbetet av yttersta vikt, för individen i synnerhet, men även för samhället i stort. Trots att berörda beslutsfattare har kunskap om vikten av tidiga insatser, och att resurser satsade på barn och ungdomar lönar sig i längden, ser det alltför ofta annorlunda ut när budgetar antas och det är ofta den delen som skärs bort när resurserna krymper. Kunskapen finns men man agerar tyvärr inte alltid utifrån den.
I Barnpsykiatrikommitténs betänkande SOU 1998:31 (Det gäller livet) finns många bra exempel på hur man kan förebygga, t.ex. genom att bygga ut skolhälsovården, öka kunskaper om barn bl.a. via Sveriges ”flaggskepp” barnavårdscentralerna (som når nästan hundra procent av barnfamiljerna) m.m. Det får inte skäras ned på sådana självklara saker.
Förebyggande arbete tar tid och kostar pengar, men inte tillnärmelsevis lika mycket som att ställa tillrätta efteråt, när skadan är skedd och vuxit i omfång.
På flera håll i Sverige finns det bra förebyggande projekt som stöttar familjer i riskzonen, på individnivå och gruppnivå. Storstadssatsningen har varit ett sätt för staten att i samarbete med kommunerna stödja förebyggande arbete i storstadsregioner. Andra projekt har gjort storartade insatser i det långsiktiga förebyggande arbetet, men tyvärr är projektpengarna alltför kortsiktiga och därmed riskerar bra projekt och erfarenheter att försvinna. Arbete av detta slag måste innehålla en långsiktighet och pengar måste avsättas för att räcka i minst treårs perioder.
Förebyggande socialt arbete måste prioriteras högre i såväl budgetarbetet som i verksamhetsplaneringar inom staten, landstingen och kommunerna. Dessutom är det nödvändigt att samarbete sker mellan de olika nivåerna.
|
Stockholm den 1 oktober 2003 |
|
|
Kerstin-Maria Stalin (mp) |
|
|
Marita Aronson (fp) |
Gunilla Tjernberg (kd) |
|
Peter Pedersen (v) |
Birgitta Carlsson (c) |
|
Annika Qarlsson (c) |
Inger Davidson (kd) |