Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att inrätta ett register av komplementär/alternativmedicinska vårdutövare med yrkeskompetens.
Riksdagen begär att regeringen lägger fram förslag om att resurser avsätts för uppbyggnad av ett nationellt kompetenscentrum.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att förskrivningsrätt bör tilldelas auktoriserade och kvalitetssäkrade komplementär- och alternativmedicinare.
I vårt samhälle finns det ett stort intresse inom befolkningen att bibehålla en god hälsa, att förebygga ohälsa och kunskapen ökar ständigt. Många har förlitat sig på att fungerar inte kroppen uppsöker man läkare i tron att denne kan hjälpa. Läkemedelskostnaderna fortsätter att stiga, vilket ger stora minusposter i landstingens budgetar samtidigt som tillgängligheten inom vården har minskat.
Utvecklingen i samhället har gått emot att allt fler använder sig av alternativa metoder och medel med mindre biverkningar. Egenvården och ansvaret för den egna hälsan ökar och idag är diskussionen inom vårdprofessionen livlig om patienten ska erbjudas behandling om inte det egna ansvaret ökar, exempelvis att sluta röka. Det krävs mer av helhetssyn och starkare sammanhang av kropp och själ inom hälso- och sjukvården.
De enskilda medborgarna har idag önskemål och behov av att kunna välja vårdgivare inom hälso- och sjukvård. Hälsoklyftorna har ökat. Vi vet genom konsumentundersökningar inom olika landsting att konsumenterna alltmer använder sig av komplementär/alternativmedicin och att behovet av att kunna välja behandlingsmetod på lika villkor kraftigt ökar. Eftersom det är möjligt att etablera sig som utövare utan att kunna redovisa yrkeskunskaper eller resultat är det svårt för konsumenterna att kunna välja rätt.
Vi ska kunna ge hälso- och sjukvård på lika villkor med valfrihet i behandling men med kvalitet och det fodrar registrering av komplementär/alternativmedicinska vårdutövare med yrkeskompetens. Detta bör ges regeringen tillkänna.
I Danmark beslutade Folketinget under våren 2003 om ett registerförfarande för komplementär- och alternativmedicinare. Registreringsförfarandet kommer att formuleras i en lag för att bl.a. skydda titeln. Lagen är tänkt att träda i kraft 2004-07-01. Förslag till innehållet i lagen har tagits fram av branschen tillsammans med Sundhetsstyrelsen.
Landstingsförbundet gav ut en rapport 2001 ”Den komplementära medicinens utbredning och tillämpning inom landets landsting” och har nyligen gett i uppdrag åt Linköpings universitet att ta fram de forskningsrapporter som finns inom komplementär/alternativmedicin både nationellt och internationellt.
WHO presenterade i maj månad 2002 en global plan för samverkan mellan skolmedicin och komplementär- och alternativmedicin och uppmanar de olika medlemsländerna att koordinera de olika kulturerna i varje lands hälsosystem. Det finns ett stort intresse för alternativmedicinsk verksamhet i Sverige. Det är angeläget att samhället på olika sätt uppmärksammar detta. Samhället har ansvaret att tillgodose att berättigade medborgarintressen kring kvalitet och säkerhet också gäller det alternativmedicinska området. Jämfört med den etablerade medicinen har dock utvärderingsinsatserna beträffande de alternativa behandlingsformerna varit blygsamma.
WHO:s TM/CAM-strategi 2002–2005 har fungerat som en katalysator i många länder på detta område vilket gör att flera länder tillsatt råd för TM/CAM-frågor, startat forskningscenter, tagit fram nationell policy på området och börjat skapa ett registreringsförfarande för TM/CAM-yrkesutövare. Detta arbete kommer nu att fortgå genom det fortsatta stöd som WHO ger länderna genom sitt arbete på området. Strategin följdes upp på Världshälsokongressen i Genéve 2003 med resolution EB:111.R12.
Det behövs ett nationellt center för alternativ/komplementärmedicin i Sverige. Det skulle innefatta forskning och utbildning som ges på universitetsnivå. Riksdagen bör hos regeringen begära förslag om att särskilda resurser avsätts för uppbyggnad av kompetenscentrum och för att möjliggöra egna forskningsprojekt inom alternativmedicinen samt ge forskningsorienterande utbildning till yrkesutövarna. Detta bör ges regeringen tillkänna.
(Det finns en rad hinder förknippade med forskning och utveckling rörande alternativmedicinen. För att öka antalet forskare och forskarkompetens krävs att särskilda resurser avsätts för att bygga upp ett kompetenscentrum och för att möjliggöra egna forskningsprojekt och forskningsorienterande utbildning för yrkesutövarna.)
Kunskap kring alternativmedicinska behandlingsmetoder som bedöms uppfylla kvalitetskraven måste också komma hälso- och sjukvårdspersonalen till del så att de kan informera patienten om olika behandlingsalternativ. En öppenhet för alternativa behandlingsmetoder inom den ordinarie hälso- och sjukvården under kontrollerade former minskar även riskerna för att människor skadas av oseriösa och skadliga behandlingar. På ett antal universitet har 1–5-poängsutbildningar anordnats för att öka kunskapen om KAM. Detta bör givetvis fortsätta.
Ett av komplementär/alternativmedicinens ”verktyg” är möjligheten att rekommendera kosttillskott som t.ex. glukosamin. Nu har Sverige i detta fall anpassat sig till EU-bestämmelserna och Läkemedelsverket har beslutat att kosttillskott, när det konstaterats att detta har en botande verkan, ska klassas som läkemedel. Fr.o.m. den 1 oktober 2001 får dessa endast säljas på apotek efter receptförskrivning. Detta innebär att ett medel som bevisligen botar människor inte blir tillgängligt för den enskilde patienten. Det kräver ett läkarbesök i den redan svårtillgängliga vården och dessutom hos en läkare som inte är förtrogen med denna vårddisciplin. De komplementär/alternativmedicinare med auktorisation och kvalitetssäkring, som har kunskap om glukosamin, borde få förskriva detta läkemedel.
Genom att ge auktoriserade och kvalitetssäkrade komplementär- och alternativmedicinare rätten att förskriva höga doser av kosttillskott och vitaminer uppnås en maximal patienttrygghet på den svenska kosttillskottsmarknaden. Detsamma gäller andra komplementär- och alternativmedicinska områden som örter och homeopatika vilka även de står under begränsningsförslag. Detta borde vara viktigt att försöka uppnå för både patient, beslutsfattare och utövare, dessutom kan en god kunskapskvalitet på dem som förskriver mineraler, vitaminer, örter och homeopatika upprätthållas. Förskrivningsrätt bör alltså tilldelas auktoriserade och kvalitetssäkrade komplementär- och alternativmedicinare. Detta bör ges regeringen tillkänna.
De komplementära/alternativa medicinska företrädarna i KAM för idag en samlad policy för kvalitetsarbete och där har de även ett brett samarbete med de nordiska länderna och länderna inom EU.
I Danmark har man med anledning av patienträttigheter gett möjlighet till komplementär- och alternativmedicinsk behandling vid slutenvård. Inlagda patienter har nu möjlighet att låta sig behandlas av komplementär- och alternativmedicinare. På anmodan av Sundhetsministeriet har Sundhetsstyrelsen uppfordrat landets sjukhus att acceptera patienters önskan om att nyttja alternativmedicinsk behandling under slutenvårdtiden, så vida det inte innebär en fara för patienten och i övrigt kan föregå utan att störa avdelningens övriga arbete. Den ansvariga läkaren anmodas ta ställning till detta.
Man kan ej som ansvarig läkare kategoriskt neka patienterna denna möjlighet utan varje enskilt fall måste klart motiveras. Det är patienterna själva som står för kostnaderna. Lagen har gett upphov till vissa problem bl.a. gällande ansvar och försäkring men att mycket av detta kommer att underlättas med den registreringsordning för komplementär- och alternativmedicinare som nu skall införas. Motsvarande lag finns även i Norge sedan ca 1,5 år.
|
Stockholm den 2 oktober 2003 |
|
|
Birgitta Carlsson (c) |
Viviann Gerdin (c) |