Riksdagen tillkännager för regeringen vikten av att uppmärksamma problemen hos barn- och ungdomspsykiatrin samt att vidta nödvändiga åtgärder för att minska patientköerna.
På tio är har antalet hjälpsökande till landets barn- och ungdomspsykiatriska mottagningar fördubblats. Väntetiderna är ofta alldeles för långa, ibland upp till två år. Barnpsykiatrikommitténs slutbetänkande (SOU 1998:31) visar på ett ökat behov av barnpsykiatriska åtgärder. Regeringen har avsatt 3,75 miljarder under tre år (2002–2004) för att förbättra tillgängligheten till vården. Målet är att ingen ska behöva vänta på behandling i mer än tre månader. Landstingen har presenterat planer för detta till Socialdepartementet. Femton landsting har i dessa planer tagit upp barn- och ungdomspsykiatrin, vanligen mycket kortfattat. I Socialdepartementets rapport (2002-09) För ett barnvänligt samhälle konstaterar departementet att ”situationen på området generellt tycks vara bristfällig”.
En statistisk kartläggning av SCB och Barnombudsmannen, visar att barn- och ungdomspsykiatrin inte har fått de resurser som motsvaras av behoven hos barn och ungdomar. I en undersökning har Barnombudsmannen funnit att väntetiderna till barn- och ungdomspsykiatrin varierar i olika delar av landet, i vissa fall upp till två år. Det råder dessutom olika kö-principer beroende på vilket sjukvårdsdistrikt man tillhör. Barnombudsmannen ser att fler barn söker för ångestsymtom och depression än tidigare och att alltfler flickor söker hjälp för depression, ångest, ätstörningar och oro.
Dessa långa väntetider resulterar i att Sverige inte kan anses tillhandahålla varje barn nödvändig sjuk- och hälsovård enligt artikel 24:2. Sverige kan inte heller anses leva upp till barnets rätt till bästa uppnåeliga hälsa utan åtskillnad enligt artikel 2 i FN:s barnkonvention eller till det yttersta av tillgängliga resurser enligt artikel 4 i barnkonventionen.
Att behöva vänta upp till två år för att få stöd och hjälp vid psykisk ohälsa är ohållbart. Möjligheten för barn och ungdomar att söka hjälp vid annat landsting är satt ur spel eftersom kösituationen är ansträngd vid de flesta BUP-mottagningarna. Ett alternativ som står till buds för att få hjälp i öppenvård är att söka privatpraktiserande barnpsykologer och barnpsykoterapeuter, men detta innebär en kostnad som inte alla barnfamiljer klarar av.
|
Stockholm den 2 oktober 2003 |
|
|
Birgitta Carlsson (c) |
|
|
Hillevi Engström (m) |
Marita Aronson (fp) |
|
Annika Qarlsson (c) |
Gunilla Tjernberg (kd) |
|
Inger Davidson (kd) |
Johan Pehrson (fp) |
|
Cristina Husmark Pehrsson (m) |
Peter Pedersen (v) |
|
Kerstin-Maria Stalin (mp) |