Riksdagen begär att regeringen som tillsätter en utredning för att kartlägga SBS-problematikens omfång och de samhällskostnader som följer.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att ge MIO-gruppen de resurser den behöver för att bygga upp en nationell kunskapsbank om SBS.
Riksdagen begär att regeringen ger Socialstyrelsen i uppdrag att säkerställa att alla blivande föräldrar får information om SBS på mödravårds- och barnavårdscentraler på samma sätt som man informerar om alkohol och rökning.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att se till att alla inom hälso- och sjukvården som kommer i kontakt med barn utbildas i frågan.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att göra en film om SBS och dess biverkningar för obligatorisk visning för alla i årskurs nio (barnvakter och framtidens föräldrar) samt för personal inom barnomsorgen.
De flesta människor i Sverige känner till att tobaks- och alkoholbruk vid graviditeten medför risker för fostret. Få vet däremot vad ”Shaken Baby Syndrome” (SBS) är. Enligt Socialstyrelsen föds cirka 100 barn per år med svåra fosterskador på grund av moderns alkoholmissbruk under graviditeten. Ytterligare 200–300 barn föds med mer eller mindre allvarliga skador.
På Astrid Lindgrens barnsjukhus upptäcks varje år ungefär 12 fall av barn som fallit offer för så kallat Shaken-Baby-Syndrome (SBS). SBS är skador som uppstår när ett barn med en ännu outvecklad hjärna utsätts för kraftiga skakningar. Det leder inledningsvis till illamående, kräkningar, yrsel och apati och så småningom till allvarliga hjärnskador, blindhet och förlamning. I de svåraste fallen leder det till döden.
Ingen vet idag exakt hur många barn totalt som drabbas av denna typ av barnmisshandel i Sverige varje år, men i USA, där forskningen om SBS kommit längst registreras varje år omkring 3 000 fall av SBS och man beräknar att det finns ett mörkertal på kanske ytterligare 1 000 barn. Skulle dessa siffror överföras till svenska förhållanden innebär det att varje år drabbas minst 90 barn i Sverige, varav de flesta är under 1,5 år.
Bristen på kunskap gör det svårt för sjukvårdspersonalen att upptäcka den här formen av barnmisshandel. Det faktum att misshandeln oftast utförs av den person som står barnet närmast, den person som borde fungera som barnets främsta beskyddare, gör att sjukvårdspersonalen gärna blundar för fakta och istället väljer att lyssna till föräldrarnas ihopdiktade förklaringar till hur de synliga skadorna uppstått. På det sättet missar man de allvarliga inre skadorna som kan leda till döden eller till att barnet blir ett vårdpaket för resten av livet. En annan förklaring till sjukvårdens flathet kan också vara att den på det sättet slipper tidsödande och kostnadskrävande utredningar.
Inte ens i USA finns det konkreta siffror för hur mycket SBS kostar samhället om man bortser från det mänskliga lidandet som det innebär för varje drabbad familj och för de utsatta barnen i synnerhet. Man beräknar dock att staten för varje satsad dollar på förebyggande arbete sparar 1,70 dollar i form av minskade kostnader för sjukvård, rehabilitering, lässvårigheter, utredningar och rättsprocesser, samt skatter på förlorade arbetsinkomster.
Efter ett antal tragiska fall av barnmisshandel bildades 1999 en arbetsgrupp på Astrid Lindgrens barnsjukhus. Gruppen består av experter med intresse för och kunskap om barnmisshandel. Deras mål är att förbättra möjligheterna till snabb diagnostik och optimalt omhändertagande av misstänkta fall samt att fungera som sambandscentral och kunskapsbank för personal som möter det misshandlade barnet. MIO-gruppen, som de heter, arbetar ideellt med att sammanställa de fall som de möter på sin arbetsplats. Dess högsta önskan är att liknande arbete bedrivs på nationell nivå. Det har dock visat sig vara ganska svårt då ingen är villig att betala för detta arbete. Stockholms läns landsting anser sig inte ha råd och regeringen anser att de generella åtgärder man föreslagit för barnmisshandel i stort är tillräckliga.
Då SBS-offren saknar en intresseorganisation så finns det inte heller pengar till att köpa lobbyisttjänster för att göra frågan till en prioritet på regeringens dagordning. Jag har tidigare i år ställt en fråga till den berörda ministern Morgan Johansson huruvida han planerar att komma tillrätta med detta samhällsproblem och fick tyvärr inget konkret svar, förutom att ministern anser att MIO-gruppen gör ett bra arbete och att han hoppas att dess erfarenheter kommer att spridas till andra verksamheter inom hälso- och sjukvården. Vad ministern missar är att MIO-gruppens arbete och erfarenheter visserligen är bra men att det är undermåligt då arbetet inte sker systematiskt och organiserat.
|
Stockholm den 30 september 2003 |
|
|
Nyamko Sabuni (fp) |