Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om information om dopningens skadeverkningar och risker.
Ett av delmålen för den svenska folkhälsopolitiken är ett Sverige fritt ifrån dopning. Det är mycket glädjande att det är ett av delmålen eftersom det är ett underskattat samhällsproblem.
Dopning är oftast förknippat med elitidrott. Svensk idrott har under många år bedrivit ett intensivt arbete mot dopning både nationellt och internationellt. Det arbetet måste anses vara mycket framgångsrikt. Antalet svenska dopningsfall är inte många i förhållande till det antal tester som görs. De som avslöjas får dock ofta stor medial uppmärksamhet. Det är viktigt att svensk idrott ges resurser att fortsätta sin kamp mot dopningen.
Tyvärr förekommer även dopning utanför idrotten. Det gäller i första hand missbruk av anabola androgena steroider, kallade AAS. AAS används för att få en snabbare muskeltillväxt och används därför av personer som tränar styrketräning och så kallade kroppsbyggare. Medlen är lätta att få tag på framför allt via Internet. I vissa länder, till exempel Thailand, kan man köpa AAS på apotek utan recept.
Biverkningarna av AAS är allvarliga. Forskningsläget är ännu inte helt klart, men mycket tyder på att psykiska bieffekter, till exempel depression och framför allt ökad aggresivitet, är biverkningar av missbruk av AAS. Något som talar för det, är att vid ett antal av de mycket uppmärksammade ”övervåldsbrotten” som begåtts de senaste åren har gärningsmannen missbrukat AAS. Det är också klarlagt att AAS används i kriminella kretsar för att ”tagga upp” sig inför brott där våld kan tänkas förekomma.
Dopningen är ett samhällsproblem, vilket den så kallade Dopningsutredningen konstaterade redan 1996. Mycket talar för att problemen är större nu än då. Missbruket av dopningspreparat bör jämställas med narkotikamissbruk och informationsinsatserna från samhällets sida bör kraftigt ökas.
|
Stockholm den 2 oktober 2003 |
|
|
Lars Lilja (s) |
Britta Rådström (s) |