Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om stopplag mot utförsäljning av sjukhus.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om privatisering och patientjournaler.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om konsekvenserna av den genomförda konkurrensutsättningen inom hälso- och sjukvården.
Grunden för en gemensam vård- och omsorgssektor är principen att alla ska ha rätt till hälso- och sjukvård utifrån behov. Fördelningen av hälso- och sjukvårdens insatser sker genom solidaritet mellan grupper och över livscykeln.
Utvecklingen under 90-talet, som kan sägas ha varit marknadens decennium inom välfärdstjänsternas område, har inneburit en början till ett systemskifte där lönsamheten, inte solidariteten, utgör vårdens och omsorgens grund. De konkreta uttrycken för detta är köp- och säljsystem, bolagisering, konkurrensutsättning och utförsäljning. Patienten ses allt mindre som en människa och alltmer som en kostnad.
Inom vården och omsorgen finns det allvarliga strukturella problem som vi inte kan bortse från. En stor del av dessa problem hänger samman med de stora nedskärningarna som gjordes under 90-talet. Nedskärningarna har framför allt visat sig i neddragningar av antalet anställda, inte minst omvårdnadspersonal som vårdbiträden och undersköterskor. Samtidigt har behoven ökat, ny teknik som gett ökade möjligheter till behandling har utvecklats, vilket bidragit till långa vårdköer. Under perioden 1993–2000 minskade antalet anställda i hälso- och sjukvården från 323 700 till 247 400 eller med 76 300 anställda (källa: Svensk hälso- och sjukvård under 1990-talet. Utvecklingstendenser 1992–2000. Landstingsförbundet). Det har dock påbörjats ett återställande under förra mandatperioden genom ökade resurser till kommuner och landsting. Behoven av vård kommer inte att minska, vårdpersonalens medelålder är hög och många kommer snart att gå i pension, vilket betyder att utvecklingen av vården och omsorgen inför framtiden kommer att vara beroende av hur personalförsörjningen kan klaras.
Vid ett överlämnande av vården och omsorgen till privata aktörer och marknadskrafter förlorar medborgarna det demokratiska inflytandet. Besluten kommer att tas i slutna styrelserum dit varken personal eller patienter har tillträde. Den ekonomiska ersättningen till privata aktörer är skattemedel, som också ska räcka till en vinst för aktieägare. Det är ett överskott som inte kommer vården till del i form av t.ex. förbättringar. Detta leder till en samhällsekonomisk påverkan eftersom det privata företaget har den egna vinsten som primärt syfte, i stället för vad som kan anses vara samhällsekonomiskt mest gynnsamt. Vården kommer ur det perspektivet troligen inte att gynna de äldre, psykiskt funktionshindrade, hemlösa och andra utsatta grupper som i en marknadsorienterad värld inte betraktas som lönsamma. Det räcker inte att hävda att så länge vården är offentligt finansierad har den demokratiskt valda församlingen tillräckliga styrmedel. En privat vårdgivare har möjlighet att sälja sina tjänster till vem han eller hon vill, oftast till den som kan betala mest och ge fördelaktigast villkor. Det är ett förhållande som ger undanträngningseffekter och som allvarligt urholkar den av riksdagen beslutade prioriteringsordningen. I utredningen ”Vårda vården” (SOU 2003:23) belyses dessa frågor om privatiseringens konsekvenser för olika patientgrupper och vad bristen i kontinuitet kommer att få för effekter.
Den utlovade mångfalden med hjälp av konkurrensutsättning har blivit ett fåvälde. Äldreomsorgen är den sektor där konkurrensutsättningen accelererat snabbast. Utvecklingen av detta ger en god bild av vad vi kan vänta oss av en fortsatt privatisering inom sjukvården. I dag är det i princip tre stora börsnoterade företag som dominerar. Ett av företagen har de senaste åren köpt ett stort antal mindre vårdgivare och dessutom gått in på flera marknader inom vårdsektorn. Den senaste tiden har utvecklingen gått mot att två av de dominerande företagen antingen sålt ut eller avser att sälja ut äldreomsorgsverksamheten på grund av bristande lönsamhet. Det är därför med tillfredsställelse som vi noterar att regeringen hörsammat Vänsterpartiets krav på en utvärdering av privatiseringens effekter inom äldreomsorgen.
Valfriheten har uteblivit och vårdbolagen kan nu i allt högre utsträckning styra prisutvecklingen med allt högre kostnader för äldreomsorgen som resultat. Privatiseringsivrarna har för att komma undan misslyckandet med den uteblivna mångfalden börjat införa s.k. pengsystem. Det är ett system som kommer att ytterligare öka klyftorna mellan ekonomiskt starka och ekonomiskt utsatta grupper. Vårdbolagen har nu sett sin möjlighet att sälja tilläggstjänster såsom promenader, bättre mat och extra rehabilitering. Vad hände med valfriheten? Den enskilda är inte den som väljer, utan vårdbolagen väljer den som kan betala.
Vänsterpartiet anser att detta är en skrämmande utveckling som är långt ifrån den vård våra äldre var med och byggde upp och som står för principen ”god vård på lika villkor”. Vänsterpartiet anser att det är oerhört viktigt med mångfald och valfrihet men då ska den vara verklig och inte bygga på ekonomiska förutsättningar. Den enskilda vill i de allra flesta fall att valfriheten ska handla om när en insats ska ske, på vilket sätt den ska ske, och att möjlighet ges att få leva sitt liv på sina egna villkor samt att vård och omsorg ges efter behov.
Utvecklingen inom hälso- och sjukvården har bidragit till den snabba ökningen av privata sjukvårdsförsäkringar. Det har redan tidigare funnits ett antal privata försäkringsbolag som försökt att komma in på marknaden med privata sjukvårdsförsäkringar. Omfattningen är fortfarande begränsad, men ökningen har de senaste åren varit mycket stor – från 40 000 försäkringstagare 1996 till ca 115 000 försäkringstagare 2000. De som främst har efterfrågat dessa försäkringar är verkställande ledningspersonal eller andra nyckelpersoner i företag. En inte oviktig aktör på marknaden är Försäkringsförbundet, som enligt ”Välfärdens finansiering och fördelning” (SOU 2001:57) förespråkar utökning av marknaden för vårdförsäkringar. Försäkringsförbundet anser att det skulle öka valfriheten, och framför allt ge snabbare vård. De anser vidare att utvecklingen går mot att vårdförsäkringar blir ett allt viktigare inslag i löne- och anställningsförhållandena.
Många av de aktörer som erbjuder privata vårdförsäkringar äger också vårdföretag. Detta förstärker ytterligare risken för att det inte längre är de demokratiska krafterna som kommer att styra vårdutbudet och vem som ska få ta del av det. I en försäkringsfinansierad vård styr ”beställaren” var och för hur mycket den enskilda ska få vård. De privata vårdförsäkringarna kan mer korrekt sägas vara ”tillgänglighetsförsäkringar” som utlovar att kösystemet och den behovsprövade prioriteringen inte ska vara giltiga. Det betyder att den medicinska professionens bedömningar ska styras av vilket avtal som den privat försäkrade patienten har, och inte av vad som medicinskt är mest lämpligt. I en försäkringsfinansierad vård ingår det att några ställs utanför för att systemet ska fungera. Det anser vi vara helt oacceptabelt och etiskt förkastligt.
I takt med att vi lever allt längre, får fler och bättre läkemedel och andra behandlingsmetoder, har mer kunskap och därmed kan bota fler, ökar kraven på prioriteringar. Vänsterpartiet vill hävda att den av riksdagen tagna prioriteringsordningen blir än mer betydelsefull. Det blir också än mer angeläget att kunna styra de resurser som finns utifrån dessa prioriteringar. Med den ökade privatiseringen och införandet av ett strikt prestationsersättningssystem finns det risk för att enheterna producerar ”övervård”. Det finns därmed starka ekonomiska incitament för att öka sjukvårdskonsumtionen. Genom den konkurrens som uppstår kan det också bli högre kostnader, eftersom samarbete som skulle kunnat bidra till en mindre totalkostnad för samhället då undviks.
Om vi ställer frågan på sin spets kan vi säga att vården egentligen inte har något pris, utan är något som vi bestämt oss för att ha. Det betyder inte att det finns aldrig sinande resurser, men utifrån gemensamma värderingar, solidaritet och gemensamma resurser kan vi tillsammans diskutera hur dessa ska användas för allas hälsa. Vänsterpartiet anser att denna möjlighet nu undergrävs av den ökade marknadsorienteringen inom vård och omsorg.
Utredningen ”Vårda vården” (SOU 2003:23) har lagt ett betänkande med förslag till reglering och villkor för privata vårdgivares medverkan i den offentliga vården. Utredningen bereds för närvarande i Regeringskansliet. Kortfattat föreslår utvärderingen att det ska införas ett förbud mot utförsäljning av sjukhus motsvarande universitetssjukhusen, t.ex. Sahlgrenska i Göteborg och Karolinska sjukhuset i Stockholm.
Vänsterpartiet anser att det är en alltför snäv lagstiftning som endast tar hänsyn till att skydda ekonomiska värden. Universitetssjukhusen står för en högspecialiserad vård som är mycket viktig och värdefull, men som ansvarar för patienter som kan värna sin rätt i högre utsträckning än många andra. Vi anser att förbudet ska omfatta all sjukhusvård ur perspektivet att dessa har att ansvara för stora patientgrupper med omfattande behov, men med större svårigheter att skydda sig mot ett lönsamhetstänkande. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
I vård och omsorg arbetar huvudsakligen kvinnor, ca 87 % av alla anställda är kvinnor. Den offentliga sektorn har varit kvinnors möjlighet att förvärvsarbeta och en väg till egen försörjning. Offentlig sektor och generell välfärd har gett arbetstillfällen men också konkret stöd genom barnomsorg och äldreomsorg. Dessa arbeten har kvinnorna tidigare utfört oavlönat och de har bundit dem till hemmet. I dag ser vi en oroande utveckling där äldreomsorgen inte längre tillhandahåller serviceinsatser i samma utsträckning som tidigare, eller, vid kraftigt höjda taxor, så överförs dessa insatser till ”arbetets döttrar”. Det blir de med låga inkomster, både den äldre och anhöriga, som återigen får ta över ansvaret. För många blir detta en fortsatt ofrihet för båda parter och ökad risk för negativ stress med allvarlig ohälsa som följd.
Jämställdhet mellan könen är viktig oavsett ålder och kanske rentav viktigare för de äldre. De äldre har på grund av sjukdom och ekonomi än mindre förmåga att påverka sin situation. Förslag om privata sjukvårdsförsäkringar och äldreförsäkringar är inte könsneutrala. De flesta män har en bättre ekonomi under sina yrkesverksamma år, och därmed även högre pension. De har därför större möjlighet att betala dessa försäkringar. Kvinnor får oftast betala en högre premie eftersom de bedöms ha längre livslängd och större behov av vård. Kvinnor vårdar oftare sina män och dessutom utan hjälp från samhället. Det kan därför konstateras att privat vård och privata sjukvårdsförsäkringar hotar att öka ojämlikheten mellan kvinnor och män.
En konkurrensutsättning innebär att upphandling ska genomföras vart tredje eller fjärde år, vilket innebär att byte av utförare kan ske med samma intervall. I praktiken innebär det att den funktionshindrade, eller den äldre, utan möjlighet till egen påverkan får nya människor in i sina hem. Det kan inte anses som tillräckligt inflytande att pensionärsråd och handikappråd ges möjlighet att utgöra referensgrupper vid upphandling. Genom ädelreformen och handikappreformen har det betonats att särskilt boende är att betrakta som ett eget boende och att integriteten ska värnas. Vänsterpartiet anser därför att konkurrensutsättningen står i motsatt förhållande till dessa principer.
I sjukvården bygger resultatet i hög grad på att det upprättas ett förtroendefullt förhållande mellan klient och personal. Det måste vara helt klart för den enskilda att de behandlingar som presenteras bygger på ett oegennyttigt förhållande från vårdgivarens sida. En ökad ekonomism i vården bidrar till att detta förtroende undergrävs. Vi kan se detta uttryckas i alltfler undersökningar, där allt färre människor tror att de kommer att få den vård de behöver, inkluderat framtida behov av äldreomsorg.
Vid konkurrensutsättning av primärvård och äldrevård finns det även en praktisk fråga som alltför begränsat belysts och där klara regler saknas. Det gäller överföringen av journaler. Om lagen ska efterlevas måste den enskilda ge sitt tillstånd till att journalen övertas av den nya vårdgivaren. Det kan ordnas på ett enkelt och praktiskt sätt men praktiseras sällan. Även Socialstyrelsen anser att det inte är helt klarlagt hur detta ska ske. Vänsterpartiet anser därför att regeringen bör beakta detta vid beredningen av den nya patientjournallagen. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
I samband med privatiseringsvågen har även känsliga uppgifter inom socialtjänsten privatiserats och privatiseringsförespråkarna pläderar för att ytterligare uppgifter är möjliga att konkurrensutsätta.
Vänsterpartiet anser att detta strider mot den enskildas rättssäkerhet och att gränsdragningen mellan vad som är myndighetsutövning eller ej är marginell. Även justitieombudsmannen har ställt sig kritisk till denna privatisering av exempelvis utredningar inom socialtjänsten.
Vänsterpartiet anser att vård och omsorg ska vara offentligt finansierad, ges utifrån behov och i huvudsak drivas i offentlig regi. Vården och omsorgen ska inriktas mot ett ökat patient- och personalinflytande i form av korta beslutsvägar, långtgående och tydliga delegeringar och former för reell patientpåverkan. All vård och omsorg ska ha en helhetssyn på människan som utgångspunkt för insatsen. Med det menas att patientens fysiska, psykiska och sociala behov ska beaktas och vägas samman.
Alternativa driftsformer till den offentliga kan utgöra goda komplement och ge ökad demokrati, under förutsättning att vinstintresset inte är det primära syftet. Exempel på detta kan vara brukarägda verksamheter, ideella stiftelser och kooperativ. Vård- och omsorgspersonalens kreativitet och kompetens måste ges möjlighet att utvecklas. Det kan bara ske om förutsättningarna är stabila över tid.
Vänsterpartiet anser därför att konsekvenserna av den redan genomförda konkurrensutsättningen nu bör utvärderas ur ett ekonomiskt och kvalitativt perspektiv utifrån klienter och personal. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
Vården och omsorgen är en av de viktigaste aspekterna, kanske den viktigaste, på den generella välfärden. Den måste skyddas från vinstintresse och profitering till förmån för en god vård för alla efter behov och på lika villkor.
|
Stockholm den 30 september 2003 |
|
|
Ulla Hoffmann (v) |
|
|
Lars Bäckström (v) |
Rossana Dinamarca (v) |
|
Mats Einarsson (v) |
Marie Engström (v) |
|
Owe Hellberg (v) |
Berit Jóhannesson (v) |
|
Sten Lundström (v) |
Alice Åström (v) |
|
Ingrid Burman (v) |