1 Innehållsförteckning 1
2 Förslag till riksdagsbeslut 1
3 Inledning 3
4 En trygg äldreomsorg utifrån behov 4
5 Maxtaxa och nationellt förbehållsbelopp 8
6 Bra mat är hälsa 10
7 Äldre med annat modersmål än svenska 11
8 Lagen om anmälningsskyldighet 11
9 Rättssäkerhet för dementa 12
10 Anhörigstöd 12
11 Värdig vård för äldre – nu och i framtiden 13
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om uppföljning av besluten till särskilda boendeformer.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om nationella data över brukartillfredsställelse.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om kartläggning inom äldreomsorgen med syfte att fastställa en nationell norm.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om en kartläggning över sysselsättning och stimulans inom äldreomsorgen.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om äldres ökade möjligheter att styra över innehåll och utformning av beviljade insatser.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om minimikrav och kvalitetsindikatorer.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om åtgärder av brister i maxtaxan inom äldreomsorgen.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om riktlinjer för kosten inom äldreomsorgen.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om uppföljning av äldre invandrades och äldre tillhörande de nationella minoriteternas situation.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om lagen om anmälningsskyldighet.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om rättssäkerhet för dementa avseende fysiska begränsningsåtgärder.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om anhörigstöd.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om uppföljning av anhöriginsatser.
Kvinnor och män i Sverige blir allt äldre. Medellivslängden i Sverige är 82 år för kvinnor och 78 år för män. Under flera år har medellivslängden ökat för både kvinnor och män men ökningen har nu avtagit för kvinnor. Det är inte bara livslängden som ökat utan också liv har kunnat läggas till åren. Alltfler lever ett aktivt och friskt liv långt upp i åren. Det finns dock stora skillnader inom gruppen äldre vilka motsvarar de klass- och könsskillnader som finns i hela samhället. Dessa skillnader tenderar dessutom att öka med åldern. På vilket sätt vi har förmånen att få åldras är inte klass- och könsneutralt, vilket måste få påverka bl.a. äldreomsorgens utveckling och inriktning.
Välfärden i Sverige har byggts upp av kvinnor och män som i dag är pensionärer. Den har byggts på generella och individuella rättigheter och skyldigheter. Den har finansierats av skattemedel och syftat till att fördela resurserna rättvist och ge alla goda levnadsvillkor. En rättvis resursfördelning innebär också solidaritet mellan yrkesverksamma och icke yrkesverksamma. Åldrandet ska inte vara förenat med oro för hur den dagliga försörjningen och vardagen ska klaras av, något som förr var en realitet för de allra flesta. Den äldre ska inte behöva komma i en beroendeställning till sin partner eller sina barn. Det är därför viktigt att värna den generella välfärden med en god och trygg äldreomsorg utifrån behov. Vi kan dock konstatera att denna välfärd naggas i kanten då alltfler får sina behov tillgodosedda av anhöriga och andra närstående. Det gäller framför allt inom hemtjänsten. Det är självfallet positivt om detta bygger på en ömsesidig önskan, men alltför många vittnar om att detta snarare är resultatet av en alltför knapp äldreomsorg.
Ett demokratiskt samhälle bygger på att alla medborgare har samma rättigheter och möjligheter. Det ska inte vara åldersrelaterat. En människas kompetens, erfarenhet och värde ska respekteras och tillvaratas oavsett ålder.
Åldrandet innebär inte med automatik en försämrad hälsa, men med högre ålder ökar krämporna. Det betyder att en högkvalitativ äldreomsorg är betydelsefull för ett tryggt åldrande. Grunden för en trygg, jämlik och säker äldreomsorg är offentlig finansiering, och en äldreomsorg som i huvudsak bedrivs i offentlig regi. Äldreomsorgen är och ska vara samhällets gemensamma ansvar. Äldre kvinnor och män ska oavsett betalningsförmåga, kön eller ursprung kunna känna sig trygga med att de får den vård och omsorg hon eller han behöver.
Valfrihet, i betydelsen av ett konkret inflytande och självbestämmande över vardagen, är viktigt för den äldre. Den valfriheten behöver öka. För att möjliggöra detta för den äldre med omfattande hjälpbehov, behövs det både tillräckligt med personal och personal med kompetens att möta de äldres behov.
De flesta äldre vill, så långt det är möjligt, bo kvar i det egna hemmet. Det behov av äldreboende som ändå finns, kan bero på otrygghet snarare än ett konkret fysiskt behov. Kraven i dag för att bli beviljad särskilt boende är så höga att de äldre som har måttliga fysiska behov och där otryggheten dominerar inte beviljas plats på ett äldreboende.
Vänsterpartiet anser att den förebyggande aspekten och den enskildas upplevelse av otrygghet inte i tillräckligt hög grad uppmärksammas. Vi anser att Socialstyrelsen bör ges i uppdrag att följa upp besluten till särskilt boende nationellt. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
Kvalitet inom äldreomsorgen uppstår i mötet mellan den enskilda vårdaren och den äldre kvinnan eller mannen. Därigenom blir personalen inom äldreomsorgen den viktigaste resursen i skapandet av en god och säker äldreomsorg. Personalen har en viktig funktion också i att stödja anhöriga och närstående när den äldre har omfattande behov och kognitiva störningar. Det är därför viktigt att personalen ges möjlighet till kompetensutveckling och reflektion samt att det finns tillräckligt mycket vårdpersonal för att uppfylla dessa behov.
Det har gjorts ett flertal lokala och regionala studier av brukartillfredsställelsen inom äldreomsorgen, men det saknas nationella data om brukartillfredsställelse. Det saknas också data över brukartillfredsställelse i relation till beslutade insatser, dvs. om det är rätt insatser och tillräckliga insatser som ges.
Vänsterpartiet anser att det är en brist, trots att det förekommer lokala uppföljningar, att det inte finns nationella data om brukartillfredsställelsen inom äldreomsorgen, motsvarande vad som finns inom hälso- och sjukvården. Socialstyrelsen bör därför få i uppdrag att utveckla ett system för detta. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
Vården och omsorgen av de äldre har blivit alltmer sammansatt och kräver en hög kompetens hos personalen. Det krävs goda kunskaper såväl i hälso- och sjukvård som i allmän omvårdnad. Det ställs särskilt stora krav på den som ska arbeta inom demensvården. I skola och barnomsorg anses det självklart att ställa krav på personalens kompetens och lämplighet. I en del kommuner ställs, inom dessa sektorer, upp kriterier för vad som är en acceptabel arbetsbörda för de anställda i form av antal elever eller barn per anställd. Krav som inte bara handlar om personalens arbetsmiljö utan som i allra högsta grad handlar om att kunna uppfylla de kvalitativa behoven hos barn och elever.
Vänsterpartiet anser att ett motsvarande system bör vara en självklarhet även inom äldreomsorgen. Det finns därför enligt vår mening ett behov av kartläggning över personaltätheten och kompetensen inom äldreomsorgen på nationell nivå med syfte att utgöra underlag för fastställande av en norm för äldreomsorgen. Socialstyrelsen bör ges detta uppdrag. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
Oavsett ålder och hälsa är behovet av ett socialt och aktivt liv detsamma. Behovet av en meningsfull vardag, ett aktivt liv utifrån vilja, ork och förmåga har ofta ställts vid sidan av de fysiska behoven. Resurserna inom äldreomsorgen har inte dimensionerats efter de äldres behov av meningsfullhet. I januari 2001 kom den nya socialtjänstlagen där Vänsterpartiet, Miljöpartiet och Socialdemokraterna bl.a. införde rätten till ett aktivt och meningsfullt liv som äldre. Detta har följts upp av Socialstyrelsen. Enligt Socialstyrelsens kartläggning av hemtjänsten i 23 kommuner under 2002 är de flesta befattningshavare eniga om att den sociala dimensionen är ett stort ansvar för hemtjänsten. Trots det visar Socialstyrelsens kartläggning att detta inte återspeglas i besluten om insatser. Det som prioriteras är de livsnödvändiga insatserna såsom mat och hygien. Det är med all säkerhet en motsvarande situation inom de särskilda boendeformerna där många äldre fortfarande vittnar om att t.ex. utevistelse under långa perioder inte är möjlig.
Vänsterpartiet anser att det är en självklar rättighet för de äldre att ha möjlighet till social gemenskap, att vistas ute, att upprätthålla de vanor och intressen som den enskilda haft samt en trygg tillvaro utan stress och oro för om hjälp finns när behoven uppstår. Vi anser att Socialstyrelsen bör få i uppdrag att genomföra en motsvarande kartläggning som genomförts i hemtjänsten inom de särskilda boendeformerna, samt att därefter återkomma med förslag på åtgärder. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
Äldreomsorgen bör även analyseras ur ett köns- och klassperspektiv. De äldre har som grupp fått en förbättrad ekonomisk situation men det råder fortfarande stora skillnader mellan individer. Det går också en tydlig skiljelinje mellan kvinnor och män, där männen uppvisar en betydligt högre genomsnittlig taxerad inkomst. Fyra av fem låginkomsttagare bland äldre är kvinnor. Detta får direkta konsekvenser på omsorgsområdet. Det är t.ex. betydligt vanligare bland låginkomsttagare i äldregruppen att avstå från läkar- och tandläkarbesök, och motsvarande gäller även gruppen utrikesfödda äldre. Ojämlikheten mellan äldre kvinnor och män visar sig även när det gäller biståndsbeslut där män ges mer hjälp om den kvinnliga livskamraten är i behov av vård än om det omvända råder.
Vänsterpartiet anser att det är av yttersta vikt att såväl beslutsfattare som omvårdnadspersonal inom äldreomsorgen får kunskap och redskap för att kunna anlägga ett klass- och könsperspektiv vid fastställande av behov och vid utformandet av insatser.
Vänsterpartiet anser att det inom äldreomsorgen krävs en ökad och förstärkt möjlighet till inflytande från de äldre, anhöriga och personal, och att det är viktigt att olika former för inflytande utvecklas. De vanligast förekommande formerna är brukarråd och anhörigråd. Det är positiva och betydelsefulla former, men dessa råd är i sin sammansättning sällan representativa för t.ex. de faktiskt boende i en särskild boendeform. Vi anser att det är en genomgående brist att de som konkret berörs av äldreomsorgen sällan tillfrågas, och när undersökningar gjorts är det i mycket begränsad utsträckning som deras resultat leder till förändring. Trots avsaknaden av nationella studier är kunskapen hög om vad äldre prioriterar, men detta kommer sällan till uttryck i de prioriteringar och beslut som tas på tjänstemannanivå.
Vänsterpartiet anser att Socialstyrelsen bör få i uppdrag att initiera försöksverksamhet där de äldre ges ökad möjlighet att styra över innehåll och utformning av sina beviljade insatser. Det kan t.ex. vara att förfoga över ett antal hemtjänsttimmar som tillsammans med vårdgivaren kan användas flexibelt. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
Vänsterpartiet anser vidare att det bör övervägas om det genom lagstiftning eller förordning kan säkerställas en lägsta acceptabel nivå för kvaliteten i vård och omsorg om de äldre. I ”Hur står det till med hälso- och sjukvården och äldreomsorgen?” (Ds 2002:23) konstateras det att när det gäller äldreomsorgen saknas det tyvärr nationellt jämförbara kvalitetsindikatorer. Även i Riksdagens revisorers granskning av de nationella målen i kommunernas äldreomsorg konstateras det att samhällets åtagande för de äldre behöver tydliggöras och följas upp bättre.
Vänsterpartiet anser att det behövs en lägsta acceptabel norm i form av minimikrav för kvalitet och tydliggörande av kvalitetsindikatorer som inte bara ska omfatta hälso- och sjukvården utan också omvårdnad, service och sociala behov. En sådan struktur ger ökade möjligheter att bedöma personella och ekonomiska behov och synliggör brister. Det ger också en ökad trygghet för äldre och deras anhöriga som då vet vad de har rätt att kräva och förvänta sig av äldreomsorgen. Socialstyrelsen bör därför ges i uppdrag att utforma minimikrav och kvalitetsindikatorer för äldreomsorgen. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
Den 1 juli 2002 infördes nya bestämmelser i socialtjänstlagen om avgifter för äldre- och handikappomsorg. Bland annat infördes en lägsta nivå, ett s.k. förbehållsbelopp, som den enskilda ska ha rätt att ha kvar efter det att hyra och avgift är betalda. Vidare infördes ett högkostnadsskydd. Socialstyrelsen har under perioden november–december 2002 genomfört en rikstäckande studie av effekterna av de nya avgiftsbestämmelserna. Resultatet visar på att fler är avgiftsbefriade, det är minskade variationer i avgifter, särskilda avgifter är mindre vanliga samt att fler kommuner tar hänsyn till yngre funktionshindrade personers högre omkostnader. Men resultatet visar också att det inom vissa område kvarstår problem.
Sedan de nya bestämmelserna infördes är det betydligt färre kommuner som jämkar kostnaderna för maten. Det är ca 10 000 personer som berörts av detta och företrädesvis personer som har kapital, vilket lett till lägre bostadstillägg. Avgiften för kost har också haft olika effekt i ordinärt och särskilt boende. Vårdtagarna i ordinärt boende har fått höjt minimibelopp på grund av de merkostnader det innebär att få färdiglagad mat, vilket inte görs för dem i särskilt boende.
För makar har den nya lagen inneburit både förbättringar och försämringar. Det har framför allt gynnat dem där den part som behöver hjälp samtidigt har den högsta inkomsten. I de flesta fall har män den högsta inkomsten. Kommunerna har inte uppmärksammat att lagen anger att kommunen kan välja de alternativ för avgiftssättning som är mest gynnsamma för den enskilda.
Därutöver kan det konstateras att det fortfarande råder stora olikheter mellan kommunerna vad gäller avgiftssystem och vad som ska ingå i vårdavgiften. Marginaleffekten har inte heller reducerats genom den ändrade lagstiftningen.
Vänsterpartiet förutsätter att Socialstyrelsens rapport bereds i Regeringskansliet och att regeringen skyndsamt tar fram för förslag som åtgärdar de brister som kvarstår inom avgiftssystemet för äldre och funktionshindrade. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
Mat och dryck är en av de viktigaste, kanske den viktigaste, faktorn för att behålla hälsa och motverka uppkomst av ohälsa och sjukdom. Det är ett väl känt faktum att en bra kost är av avgörande betydelse för bl.a. sårläkning. Kosten är både förebyggande och behandlande vid flera av våra stora folksjukdomar som t.ex. diabetes och hjärt/kärlsjukdomar. Kosthållningen inom äldreomsorgen är viktig dels ur de aspekter som nämns ovan, dels då den i allra högsta också har en social funktion. Inom demensvården är den mycket betydelsefull eftersom många demenssjuka, beroende på sjukdomen, har ett större behov av kalorier än genomsnittet.
Maten inom äldreomsorgen har uppmärksammats av forskare som påvisat en rad brister som bl.a. uppkommit av organisatoriska skäl. I de flesta äldreboenden serveras mat som tillagats i centralkök, som inte är kopplat till boendet, och som ofta upphandlas separat från vården och omsorgen. Transporterna sköts inte sällan av ytterligare en entreprenör. Det leder till att minst tre aktörer oberoende av varandra är ansvariga för de äldres kost utan att någon har ett helhetsansvar. I en avhandling av Ylva Mattson Sydner vid Uppsala universitet finns det bland de berörda parterna en uppgivenhet och maktlöshet som samtidigt gett en upplevd frihet från ansvar.
Vänsterpartiet har tidigare lyft fram frågan om kosten inom äldreomsorgen och kan konstatera att visserligen ligger det operationella ansvaret i kommunerna, men det normerande ansvaret ligger nationellt.
Kosten inom äldreomsorgen är av sådan betydelse att det kan likställas med andra vårdinsatser, t.ex. läkemedel, vilka kräver riktlinjer för att säkerställa säkerheten och kvaliteten i alla utförarled. Socialstyrelsen har följt upp hur kommunerna arbetat med bl.a. kompetenshöjande insatser vad gäller kosten. Den har konstaterat att många kommuner aktivt arbetat med detta.
Vänsterpartiet anser dock att Socialstyrelsen bör ges i uppdrag att ta fram riktlinjer för kosten inom äldreomsorgen. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
Det finns två grupper av äldre med annat modersmål än svenska: de som talar något av minoritetsspråken – meänkieli, romani shib, finska och samiska – och de som talar något av de språk som finns bland dem som invandrat till Sverige. Med stigande ålder upplever många det som viktigt att få återta sitt modersmål som det primära språket, och för den med kognitiva besvär kan förmågan att tala och förstå svenska försvinna på grund av sjukdomen. Inom äldreomsorgen och hälso- och sjukvården finns det en stor resurs av språk- och kulturkompetens bland de medarbetare som invandrat till Sverige eller som tillhör något av minoritetsspråken. Det är tyvärr en outnyttjad resurs. Det handlar i första hand om en brist på medvetande och organisation. På sikt är det hälsofrämjande att särskilt uppmärksamma människor genom att möta dem på deras modersmål då det är förutsättning för att skapa en relation. En relation krävs för att kunna bedöma behov och vilka insatser som krävs.
Vänsterpartiet anser att Socialstyrelsen bör ges i uppdrag att särskilt följa upp situationen inom äldreomsorgen för invandrade och äldre som tillhör någon av de nationella minoriteterna, samt följa upp hur äldreomsorgen uppfyller sitt åtagande vad gäller minoritetsspråken. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
I enlighet med SOSFS 2000:5, anmälan om missförhållanden i omsorg om äldre och funktionshindrade enligt 71 § socialtjänstlagen, är vårdpersonal skyldig att anmäla allvarliga missförhållanden. Anmälan bör göras redan när det finns en grundad anledning att anta att det föreligger allvarliga missförhållanden. Detta är en mycket viktig men svår uppgift för vårdpersonalen. Den försvåras genom att rekommendationen i första hand vänder sig till den som förestår verksamheten. Försvårandet beror på att när missförhållanden av allmän karaktär föreligger är det den ansvariga för verksamheten som själv berörs av anmälan.
Vänsterpartiet har vid ett flertal tillfällen försökt vinna gehör för denna problematik som vi anser drabbar både de äldre och vårdpersonalen. Hittills har vi inte fått stöd för detta. Vårt förslag för att minska nämnda problematik är att de äldreskyddsombud som inrättats på länsstyrelserna, som ska vara fristående och verka utifrån ett brukarperspektiv, ges i uppdrag att hantera anmälningar enligt ”lex Sarah”. Det skulle innebära att det är en utomstående handläggare som är ansvarig för att utreda anmälan. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
En av de mest utsatta grupperna inom äldreomsorgen är de demenssjuka. Det gäller inte minst rättsskyddet. Regeringen har tillsatt två olika utredningar som på olika sätt har fått i uppdrag att belysa frågor om bl.a. företrädarrollen och vård och behandling.
Vänsterpartiet avvaktar fortsatt beredning och utgår ifrån att regeringen bereder frågan skyndsamt.
Vad som inte tycks beredas av dessa utredningar är användandet av fysiska begränsningsåtgärder såsom bälten, skyddsselar och brickbord vilka i dag endast regeleras via en förordning. Både forskning och uppföljning från Socialstyrelsen har påpekat att detta är en brist som hotar rättssäkerheten för den demenssjuke. Det leder även till en otrygghet i handhavandet och minskar möjligheterna till en metodutveckling.
Vänsterpartiet anser därför att regeringen bör tar initiativ till lagstiftning för användandet av fysiska begränsningsåtgärder inom äldreomsorgen. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
Det finns en tydlig koppling mellan ökningen av anhörigvårdare och resurserna inom äldreomsorgen. Tydligast är detta inom hemtjänsten. Närstående och anhörigvårdares situation har uppmärksammats och särskilt stöd har utgått genom Anhörig 300-projekten och genom den nationella handlingsplanen för hälso- och sjukvård. Socialstyrelsen har i två rikstäckande studier visat att mellan 1994 och 2000 har andelen ensamboende kvinnor som endast får anhörigomsorg ökat avsevärt. När det gäller anhörigstödets utveckling inom kommunerna visar Socialstyrelsens uppföljning av Anhörig 300 att nio av tio kommuner fortsätter att utveckla stödet till anhöriga.
Detta är en positiv utveckling, men samtidigt konstateras det i samma utvärdering att utifrån anhörigas ökade ansvar för de äldre är det långt kvar innan kommunernas stöd motsvarar de anhörigas behov. Vid en uppföljning av biståndsbeslut har man konstaterat en ökad restriktivitet inom hemtjänsten för hjälp med grundläggande insatser som städning och inköp av dagligvaror. Prövningen av om anhöriga eller närstående kan gå in och utföra dessa insatser har skärpts.
Vänsterpartiet konstaterar att det är positivt med den utveckling som pågår med stöd till anhöriga, och att de flesta kommuner har någon form av anhörigstöd att erbjuda. Samtidigt är det viktigt att notera att alla kommuner inte har stöd och att stödet inte är i relation till behoven samtidigt som kraven på anhöriga ökar. Vi anser därför att regeringen bör överväga att tillföra medel för fortsatt utveckling av anhörigstödet under mandatperioden. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
Vänsterpartiet anser vidare att Socialstyrelsen samtidigt bör ges i uppdrag att följa utvecklingen och ge förslag på åtgärder så att det säkerställs att anhöriginsatserna utförs utifrån den enskildas önskemål, anhörig såväl som brukare, och inte som ett led i samhällets besparingar. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
Vänsterpartiet anser att alla kvinnor och män har en rätt till en trygg och säker ålderdom. Alla ska kunna känna trygghet och förvissning om att äldreomsorg ges när behov uppstår och inte utifrån ekonomiska förutsättningar, etnicitet eller kön. Att möjligheten finns att som anhörig eller närstående vårda sina äldre utifrån ett ömsesidigt beslut och att stöd ges i detta åtagande.
Äldreomsorgen ska präglas av ett reellt inflytande för äldre och anhöriga. Den som är i behov av äldreomsorg ska tillsammans med personalen fatta de avgörande besluten om vardagens och vårdens innehåll. Så långt det är möjligt ska prioriteringen av beslutade insatser göras av den äldre. Det kan handla om att välja utevistelse istället för städning, att få hjälp på sitt eget modersmål osv. Äldre är ingen homogen grupp och ålder ska inte påverka rättigheter och skyldigheter som varje medborgare har. Äldre är i kraft av sin erfarenhet och kunskap en resurs med en viktig uppgift och självklar plats i samhället.
Arbetet för ökad jämställdhet och jämlikhet omfattar äldre likväl som yngre. Det är lika viktigt för den äldre kvinnan som den yngre kvinnan att uppmärksamma den struktur i samhället som tenderar underordna kvinnor i förhållande till män.
På samma sätt är det viktigt att se de olikheter mellan människor som bygger på sociala, ekonomiska och etniska förhållanden och aktivt motverka dessa.
|
Stockholm den 29 september 2003 |
|
|
Ulla Hoffmann (v) |
|
|
Lars Bäckström (v) |
Rossana Dinamarca (v) |
|
Mats Einarsson (v) |
Marie Engström (v) |
|
Owe Hellberg (v) |
Berit Jóhannesson (v) |
|
Sten Lundström (v) |
Alice Åström (v) |
|
Ingrid Burman (v) |