1 Innehållsförteckning 1
2 Förslag till riksdagsbeslut 3
3 Motivering 5
3.1 En socialliberal politik 5
3.2 Folkhälsan 5
4 Narkotikafrågor 5
4.1 Etappmål för den svenska narkotikapolitiken 6
4.2 Narkotikafrågor inom EU 7
4.3 Narkotikafria fängelser 7
4.4 Rohypnol 8
4.5 Droger och ungdomar 8
4.6 Sekundärprevention 8
4.7 Kräkmedel 10
5 Alkoholfrågor 10
5.1 Handeln med alkoholprodukter 11
5.2 Alkoholbeskattningen 11
5.3 Sponsring och reklam 12
5.4 Alkoläsk 12
6 Tobaken som sjukdomsorsak 13
7 Upprustning av missbrukarvården 14
7.1 Missbrukarvårdens inriktning 14
7.2 Missbrukarvårdens ekonomiska villkor 15
7.3 Sprutbyten inom narkomanvård 16
7.4 Dubbeldiagnos 17
7.5 Missbrukarvård i kriminalvården 17
7.6 Könsskillnader i alkoholistvården 17
8 Allmänna missbruksfrågor 18
8.1 Anhörigombudsman 18
8.2 Polisens arbetsmöjligheter 18
8.3 Nolltolerans för onykterhet i trafiken 19
8.4 Skolan och det förebyggande arbetet 19
8.5 Anslagsfrågor beträffande folkhälsa och alkohol- och narkotikapolitiska åtgärder 20
8.6 Fosterskador till följd av alkohol och narkotika 21
9 Internationellt samarbete 23
9.1 WHO-Europa 23
9.2 OECD 24
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om ett etappmål för den svenska narkotikapolitiken.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om hur den svenska narkotikapolitiken bör föras fram i EU.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om insatser för narkotikafria fängelser.1
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om internationellt samarbete mot Rohypnolsmuggling.1
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om drogpolicy i skolan.2
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om drogtester av barn under 15 år.1
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om vikten av sekundärprevention.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om användning av kräkmedel vid misstänkt langning.1
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om alkoholbeskattning och ändrade införselregler i EU.3
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att endast jästa äppel- och pärondrycker skall få saluföras som cider.4
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att alkoläsk skall beskattas på ett enhetligt sätt.3
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om svensk tobakspolitik och internationellt arbete mot tobak.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om mångfald, frivilligorganisationer, utvärdering och kvalitetskontroll av missbrukarvården.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om skärpt tillsyn av missbrukarärenden i kommunerna.
Riksdagen begär att regeringen återkommer med förslag till sådana lagändringar som innebär att staten tar på sig det finansiella ansvaret för all missbrukarvård på institution, under förutsättning att kommunerna redovisar att de åtgärder de utfört och planerat för de berörda missbrukarna uppfyller vissa krav enligt vad som anförs i motionen.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om tillgången till missbrukarvård i kriminalvården.1
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om könsskillnader som bör uppmärksammas i riktlinjer och utbildning i alkoholistvården.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om hur den statliga narkotikasamordnaren bör arbeta för införandet av anhörigombudsmän.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om särskilda polisenheter mot narkotika och illegal alkoholhantering.
Riksdagen begär att regeringen återkommer med förslag till lagändring om straffsatsen och beviskraven för drograttfylleri enligt vad som anförs i motionen.1
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om användningen av medel från anslaget 14:8 Alkohol- och narkotikapolitiska åtgärder för viss verksamhet avseende förbättrat alkohol- och narkotikaförebyggande arbete i skolor.
Riksdagen anvisar, med följande ändringar i förhållande till regeringens förslag, anslagen under utgiftsområde 9 Hälso- och sjukvård och social omsorg enligt uppställning:
|
Anslag (tusental kronor) |
Regeringens |
Anslagsförändringar |
|
|
14:7 |
Folkhälsopolitiska åtgärder |
96 554 |
+100 000 |
|
14:8 |
Alkohol- och narkotikapolitiska åtgärder |
153 250 |
+100 000 |
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om ett nationellt kunskapscentrum för alkohol- och narkotikarelaterade fosterskador.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om användning av delar av anslaget 14:8 till ett bidrag till WHO-Europas arbete.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att verka för att OECD utreder samhällsekonomiska kostnader som orsakas av alkoholmissbruk.
1Yrkandena 3, 4, 6, 8, 16, 19 och 20 hänvisade till JuU.
2Yrkande 5 hänvisat till UbU.
3Yrkandena 9 och 11 hänvisade till SkU.
4Yrkande 10 hänvisat till MJU.
Kampen mot missbruk står vid ett vägskäl. En tillåtande attityd till droger sprider sig bland ungdomar. Alkohol- och narkotikakonsumtionen ökar. Våra grannländer sänker sina alkoholskatter. Höjda införselkvoter för alkohol och tobak krymper våra möjligheter att föra en självständig politik.
Det vore bekvämt att låta sig svepas med av en utveckling mot ett samhälle där vi accepterar ett ökat missbruk och bara försöker minimera skadeverkningarna. Men Folkpartiet vet att missbruk ofta drabbar dem som redan har det svårast. Vi står fast vid en restriktiv alkohol-, narkotika- och tobakspolitik. Växande hinder på vägen mot det samhälle vi vill ha är inte en anledning att ge upp ansträngningarna, utan att stärka dem.
Missbrukaren upphäver sin egen frihet. Han eller hon skadar även andra människor, främst sin familj eller andra anhöriga. Alkohol- och narkotikamissbruk undergräver vidare förutsättningarna för att ta självständiga och välgrundade beslut. Det är viktigt att människor inte får sin personliga frihet inskränkt eller upphävd av droger. I ett liberalt samhälle ska staten i denna fråga, såväl som i andra, aktivt verka för att skapa förutsättningar för alla individer, inte endast de gynnade, att forma ett självständigt liv.
Den enskildes ansvar, kunskap och önskan att förebygga ohälsa är den bästa grunden för en god folkhälsa. Men politiken kan främja hälsoupplysning och minska eller undanröja många orsaker till olyckor och sjukdomar. Det är särskilt viktigt att minska bruket av alkohol, narkotika och tobak. Inom några områden ska nolltolerans gälla – gravida, minderåriga, trafiken och arbetslivet. Ungdomars konsumtion av alkohol ökar, och missbruk av alkohol i tonåren fortsätter ofta med narkotikamissbruk. Därför är det synnerligen viktigt att betona det alkoholförebyggande arbetet bland yngre.
I Sverige lade riksdagen redan 1978 fast att målet för narkotikapolitiken är ett narkotikafritt samhälle. Efter en lovande utveckling under 80-talet förvärras nu utvecklingen alltmer för att i flera avseenden vara tillbaka på de högsta nivåerna på 70-talet. I början av 90-talet uppgav endast 3–4 % av eleverna i årskurs 9 att de prövat narkotika.
Därefter ökade andelen för att 1999 uppgå till 10 % av pojkarna och 7 % av flickorna (källa: Drogutvecklingen i Sverige – Rapport 2000, CAN). På samma sätt ökade från 1992 till 1999 andelen värnpliktiga som i samband med mönstringen uppgav att de prövat narkotika från 6 till 17 %. Även om den senaste skolundersökningen visar att andelen 16-åringar som har prövat narkotika har minskat något är det för tidigt att säga att utvecklingen har vänt.
Tillgången till narkotika har blivit större. I flera europeiska länder har myndigheterna kapitulerat och valt att satsa framför allt på s.k. skadebegränsning, ”harm reduction”, som ofta bara syftar till att det omgivande samhället och dess medborgare ska slippa undan konsekvenserna av drogmissbruk och därmed förknippad kriminalitet. Däremot har man i praktiken givit upp ansträngningarna att minska missbruket och förhindra att nya människor dras in i ett ofta livslångt drogberoende. I takt med att alltfler ungdomar prövar narkotika kan också en mer tillåtande attityd noteras hos alltfler ungdomar. Till det kommer förekomsten av s.k. ”partydroger” som t.ex. den centralstimulerande kemikalien 3,4-metylendioximetamfetamin (MDMA, marknadsförd som ”ecstasy”). Langningen av dessa droger har gått ut på att förknippa dem med musik och modern livsstil.
Samtidigt som utvecklingen har gått i fel riktning vad gäller omfattningen av narkotikamissbruk har 90-talet präglats av en minskad uppmärksamhet från samhällets sida och alltmer begränsade resurser i kampen mot narkotika och narkotikamissbruk. Det gäller såväl inom socialtjänst, skola, och vård som hos tull och polis. Som ett exempel har antalet platser inom LVM-vården (tvångsvård enligt lagen om vård av missbrukare från 1982) skurits ned från ca 1 300 år 1993 till 343 år 2001. Samtidigt har antalet tunga narkotikamissbrukare ökat från cirka 19 000 år 1992 till 26 000 år 1998.
År 1998 tillsatte regeringen en narkotikakommission som avlämnade sitt slutbetänkande (SOU 2000:126) i slutet av år 2000. Kommissionen gör samma dystra beskrivning som vi av den rådande situationen: ”Svensk narkotikapolitik står inför ett avgörande vägval. Den ena vägen kräver betydande tillskott av resurser i form av engagemang, ledning, kompetens och ekonomi. Den andra vägen innebär sänkta ambitioner och betydande acceptans av narkotikamissbruk.”
Kritiken är också hård från de frivilligorganisationer som arbetar mot narkotikamissbruk och till stöd för missbrukarnas anhöriga. Samhällets engagemang brister och de känner ofta att de arbetar i motvind när de starka internationella krafterna för ett accepterande av narkotikan sprider sitt budskap.
De politiska partierna i Sveriges riksdag är överens om att sträva mot ett narkotikafritt samhälle. Samtidigt står det klart att trots enigheten, trots att delar av politiken mot missbruk är ändamålsenliga, så går utvecklingen i fel riktning.
Att enbart slå fast att Sverige eftersträvar ett narkotikafritt samhälle är inte tillräckligt om man vill kunna avläsa om vidtagna åtgärder varit tillräckliga. Inom ramen för det övergripande målet om ett narkotikafritt samhälle, bör därför ett etappmål ställas upp. Som utgångspunkt för en diskussion i socialutskottet om ett sådant beslut för vi fram förslaget, att narkotikamissbruket inom fem år ska minska till en tredjedel av vad det är i dag.
Sverige hör till de länder inom EU som verkar mot att legaliseringskrav ska få inflytande på EU-beslut av olika slag. Det är mycket besvärande inom EU-samarbetet att vissa medlemsländer i praktiken saboterar andra medlemmars arbete med att hålla narkotikan borta.
Då narkotikapolitiken är en stridsfråga i Europa blir både Europaparlamentet och EU:s ministerråd slagfält i den kampen. Den striden får Sverige inte förlora och det finns heller ingen anledning att vi ska göra det.
Det krävs dock att politiker, opinionsbildare, polis, tjänstemän, folkbildningsorganisationer med flera är beredda att samla krafterna till gemensamma insatser. För trovärdighetens skull är det också viktigt att de svenska Europaparlamentarikernas enighet i narkotikapolitikens huvudfrågor bevaras.
Regeringens profil på narkotikaområdet var under några år oroväckande låg, vilket vi påtalat i en tidigare motion. Det krävs ett betydligt mer intensivt arbete för att föra ut Sveriges narkotikastrategi i Europa. Om Sverige misslyckas med det finns det risk för att den ”holländska” modellen kommer att prövas istället.
Sverige måste därför visa upp sig inom EU, föra ut korrekt information om sin narkotikapolitik och om de resultat den gett. Det svenska budskapet måste vara klart och konsekvent och övertyga om att all icke-medicinsk användning av narkotika är och förblir förkastlig.
Det är viktigt att Sverige gör sin röst hörd på den politiska arenan. Svensk restriktiv narkotikapolitik har gett vårt land bättre sociala förhållanden, den gör stor nytta och det finns ingen anledning för oss att överge vår politik. Det är viktigt att de som representerar Sverige i olika sammanhang har så goda kunskaper att de med kraft kan argumentera för den svenska synen. Sverige bör också kräva en internationell statistik där utgångspunkterna är gemensamma och ger möjlighet till rättvisande jämförelser mellan olika länder.
Vad som här anförts om EU-samarbetet bör ges regeringen till känna.
Många av de intagna på landets fängelser är narkotikamissbrukare. Det är viktigt att fängelsetiden inte är en period av fortsatt knarkande utan kan användas för att avstå från droger och helst uppnå varaktig befrielse från missbruket. Det är ett rimligt krav att den intagne som vill bli fri från narkotika kan tillförsäkras vistelse på en narkotikafri anstalt. Det är också ett rimligt samhällskrav att de intagna som vill fortsätta att missbruka alkohol eller narkotika inte ska ha möjlighet till det när de är intagna i fängelse.
Narkotikasmugglingen in i fängelserna är ett utbrett problem, och det som har gjorts hittills för att hålla fängelser narkotikafria har uppenbarligen inte varit tillräckligt. Såväl besökande som personal ska kunna kroppsvisiteras vid inpassering på en anstalt. Vidare bör narkotikahundar finnas på varje anstalt. Reglerna för permission och besök måste också ses över.
Det som här anförts om narkotikafria fängelser bör ges regeringen till känna.
De senaste åren har läkemedlet Rohypnol allt oftare förknippats med våldsbrott i tidningsartiklar. Rohypnol tillsammans med alkohol gör användaren avtrubbad och känslokall. I Finland säljs inte Rohypnol längre som läkemedel. Det finns en opinion för att gå samma väg i Sverige.
Folkpartiet menar att det vore en meningslös åtgärd. Dels för att missbruket mer beror på en trend än på någon unik egenskap hos Rohypnol och det finns andra lugnande medel som skulle kunna ta dess plats i missbrukarkretsar, dels för att en mycket stor del av den Rohypnol som missbrukas inte kommer från legal försäljning, utan från smuggling. Det finns uppenbart en rad oseriösa grossister och återförsäljare i några av våra grannländer. Regeringen bör därför samarbeta med dessa länder för att få stopp på smugglingen.
Alla skolor bör åläggas att införa en drogpolicy i syfte att upptäcka och åtgärda narkotikamissbruk. Det ska ske i samarbete med föräldrar, socialtjänst och polis.
Regeringen har ställt sig avvisande till idén om att det ska bli tillåtet att drogtesta barn under 15 år. Mot bakgrund av att narkotikamissbruket ökar och går allt längre ned i åldrarna finner vi det befogat att det, när stark misstanke förekommer om drogbruk bland barn under 15 år, ska vara tillåtet att med målsmans tillstånd genomföra drogtest. Varje elev har rätt att gå i en drogfri skola. Detta bör ges regeringen till känna.
Under lång tid har ganska stora resurser satsats på två olika delar i preventionskedjan, primärprevention och tertiärprevention, medan sekundärprevention fått betydligt mindre resurser.
Med primärprevention menas förebyggande arbete, som riktar sig till alla. Mycket av det förebyggande arbete som skett har saknat en grundläggande metodik och har i vissa fall varit bristfälligt vad gäller inriktning och kunskaper. På längre sikt krävs en mer samordnad och metodisk förebyggande verksamhet. I Stockholms stad har man tagit initiativ till ett sådant arbete då man etablerade Precens, vilket synes lovande för den förebyggande verksamheten i staden.
Med tertiärprevention menas att man gör insatser mot dem som redan är inne i ett missbruk. Socialtjänsten har t.ex. länge satsat mycket stora resurser på att vårda och behandla tunga narkomaner, medan polisen har ägnat mycket möda åt att gripa storlangare och smugglare.
Självklart bör resurser satsas på dessa områden. Men den andra länken i kedjan, sekundärprevention, har tyvärr ofta hamnat i skymundan för de två andra sorternas insatser. Med sekundärprevention menas att man ingriper mot personer som bedöms ha särskild risk. Enkelt uttryckt: det är viktigt att ingripa tidigt. Främst rör det sig om ungdomar som experimenterar med narkotika, men ännu inte hunnit utveckla något mer avancerat beroende. Detta ger positiva resultat på många områden:
Att ingripa tidigt medför att den unge inte hinner utveckla ett destruktivt narkotikaberoende, vilket besparar individen och hans eller hennes anhöriga mycket lidande. Prognosen för att bli drogfri när man väl har etablerat ett drogberoende är tyvärr inte så god. Det är därför av allra största vikt att man ingriper så fort som möjligt.
Att ingripa tidigt medför att missbrukaren inte kan sprida sitt missbruk vidare. En missbrukare sprider sitt missbruk vidare till andra personer; man vill ”dela med sig” av sina positiva erfarenheter och introducerar därför andra till narkotikan. Spridningen sker främst under den s.k. smekmånadsfasen, den inledande perioden av missbruket.
Att ingripa tidigt får spridningseffekter. Unga människor är fortfarande relativt etablerade i samhället och vill inte riskera att ”åka fast” för polisen eller socialtjänsten. Ett ingripande får därför preventiva spridningseffekter då kamratkretsen ser att det får tydliga konsekvenser om man bryter mot lagen.
Att ingripa tidigt är ekonomiskt. Det är extremt dyrt att försöka få en avancerad narkoman att bli drogfri. Behandlingskostnaderna kan uppgå till miljonbelopp. Insatser riktade mot unga i riskzonen är däremot billiga i jämförelse, eftersom man oftast inte hunnit utveckla ett beroende och det är lättare att få en människa att sluta med drogerna i det stadiet. Det är också ekonomiskt eftersom avancerade missbrukare orsakar samhället stora kostnader i form av bl.a. tillgreppsbrott för att finansiera missbruket.
Att ingripa tidigt minskar missbruket. Forskning visar att ingripanden från myndigheterna inte bara verkar på de individer som grips, utan också ger en effekt på hela samhällets missbrukarutveckling. Erfarenheterna från bl.a. ”polisoffensiven” i Sverige 1969, och polisens insatser mot narkotikamissbruket under början av 1980-talet, visar att om myndigheterna bedriver en offensiv narkotikapolitik så minskar missbruket.
Att ingripa tidigt ger ”bonuseffekter”. Att ingripa mot de små narkotikabrotten ger ofta ”bonuseffekter” genom att man lyckas nysta upp större narkotikabrott, t.ex. då polisen på så sätt kan komma större langare och/eller smugglare på spåren. Erfarenheterna från den s.k. Ravekommissionen i Stockholm visar att man lyckas göra stora beslag genom t.ex. tips som kommer fram på det här viset.
Det finns alltså ett flertal skäl till att ingripa tidigt mot narkotikamissbruk. Det är främst unga människor (under 25 år) som prövar narkotika; det är ovanligt att en person som har passerat den åldern börjar använda narkotika om hon eller han aldrig gjort det förut. Att ingripa tidigt innebär därför att inrikta sitt arbete mot ungdomars missbruk, på de platser och vid de tillfällen då missbruket sker (t.ex. fester, diskotek).
Här har polisen en viktig uppgift. Den är att upptäcka brott och ingripa mot dem. När det gäller narkotikamissbruk finns det två sidor av detta – dels att ingripa mot utbudet av narkotika, i form av narkotikasmuggling, narkotikalangning etc., dels att ingripa mot efterfrågan i form av innehav för personligt bruk och narkotikaanvändning.
Det som anförts om vikten av sekundärprevention bör tillkännages för regeringen.
Narkotikalangare har visat sig ofta förvara narkotikakapslar i munnen, så att de vid risk för upptäckt lätt kan svälja dessa. Det gäller särskilt vid heroinlangning. Vi anser det rimligt att efter åklagarbeslut kunna använda sig av kräkmedel för att få misstänkta langare att kräkas upp svalda narkotikakapslar. Narkotikakommissionen är också inne på denna linje och föreslår att en sådan åtgärd ska få utföras av läkare. Riksdagen bör uttala sitt stöd för det förslaget.
Alkoholförbrukningen i Sverige har de två senaste årtiondena ökat mindre än som kunnat befaras, delvis som en följd av lågkonjunkturer och ekonomiska kriser som har bromsat inköpen av varor där efterfrågan, som för alkohol, är både pris- och inkomstkänslig. De allra senaste åren har däremot en påfallande snabb acceleration av den totala alkoholförbrukningen skett.
Tecken på ökade skadeverkningar av alkohol börjar redan synas i samhället, men eftersom alkoholberoende utvecklas under en följd av år och de flesta medicinska och sociala skador uppträder under lång tid efter en konsumtionsökning har ganska lite av effekterna hunnit sätta avtryck i statistiken. Effekten på hälsa och samhällsekonomi kommer att läggas ovanpå den negativa utveckling som redan skett av andra skäl. Att det här innebär stora risker för ännu mer av ohälsa, social utslagning och annat som undergräver välfärd och statsfinanser är uppenbart.
I ekonomiska termer är skadorna av alkoholkonsumtionen enorma. Den liberale skriftställaren och ekonomen Anders Johnson har beräknat att alkoholen med nuvarande konsumtionsnivå långsiktigt ger samhällsekonomiska kostnader (däribland produktionsbortfall och vårdkostnader m.m.) på omkring 150 miljarder per år.
Det finns ett starkt samband mellan den totala alkoholkonsumtionen och alkoholmissbruket. Den totala alkoholkonsumtionen måste minska om de sociala och medicinska skadeverkningarna ska kunna trängas tillbaka.
Det finns övertygande belägg för att en politik som begränsar tillgängligheten av alkohol också minskar alkoholkonsumtion och alkoholskador. Huvuddragen i den svenska alkoholpolitiken bör därför ligga fast.
Detaljhandel med alkoholdrycker ska, bortsett från de allra svagaste dryckerna, inte ske i företag som har intresse av ökad försäljning och ökat alkoholdrickande. Systembolaget ska ha sina nuvarande uppgifter. I dessa ingår också – som hittills – att med ett brett sortiment ge god service.
Alkohol i vanlig detaljhandel skulle däremot kunna öka alkoholskadorna betydligt. Detaljhandelns ofta bristfälliga upprätthållande av åldersgränsen vad gäller folköl tyder också på att den skulle ha stora svårigheter att ta ansvar för åldersgränserna för starkare drycker.
För att begränsa folkhälsoskadorna av alkoholkonsumtionen är det viktigaste som kan göras, vid sidan av detaljhandelsmonopolet, att sträva efter att upprätthålla den aktiva prispolitiken så långt det är möjligt.
Hittillsvarande alkoholskatter är i de nordiska länderna och i Storbritannien och Irland högre än i flertalet andra EU-länder. Men de har ändå bara motsvarat en del av alkoholens belastning på till exempel svensk samhällsekonomi.
Att regeringen så fullständigt gav efter för EU-kommissionen vad gäller införselreglerna kan väntas göra det svårare att långsiktigt ha kvar alkoholskatterna på nuvarande nivå. I händelse av stora sänkningar måste vi räkna med medicinska och samhällsekonomiska skador.
Från den 1 januari 2004 kommer EU:s miniminivåer för vad som räknas som privatinförsel att gälla även för Sverige, Danmark och Finland. Då får man ta in 10 liter sprit, 20 liter mellanklassprodukter (det vill säga starkvin), 90 liter vin och 110 liter öl. Danmark och Finland har reagerat på förändringen med att avisera radikala sänkningar av sina alkoholskatter. Den 1 maj 2004 blir Polen och de baltiska staterna medlemmar i EU, och samma gränser för införsel gäller då från dessa länder. Som ett exempel kan nämnas att alkoholskatten i Estland är 85 kronor per liter ren alkohol, att jämföra med 500 kronor i Sverige. För närvarande stiger Systembolagets försäljning. Frågan om att ändra skattenivåerna är inte aktuell.
Grundregeln i EU är att varor ska beskattas i det land de konsumeras, med undantag för varor som förs över gränsen för personligt bruk. För alkohol är de tillåtna kvoterna ”för personligt bruk” så stora att de är meningsfulla endast vid en så stor förbrukning att den leder till eller redan har medfört alkoholberoende. Så stora införselmöjligheter främjar langning och lagstridiga inköp till restaurangrörelser. De nuvarande införselreglerna strider alltså mot grundprincipen för handel i unionen, och behövs på intet sätt för att den inre marknaden ska fungera.
Sverige och andra länder som har samma intressen bör därför gå in för att få införselreglerna ändrade så att de återspeglar vad som kan vara måttlighetskonsumenters normala inköp vid semester- och tjänsteresor. Man kan tycka att EU inte borde lägga sig i medlemsländernas alkoholbeskattning. Vi tvingas dock idag konstatera, dels att EU har regler för beskattningens principer, som Sverige måste följa, dels att gränshandeln utövar ett marknadstryck som försvårar för Sverige att ta ut de alkoholskatter som vore motiverade från folkhälsosynpunkt. Det är därför ett svenskt intresse att verka för att miniminivåerna för alkoholbeskattningen inom EU höjs. Dessa är idag löjligt låga, från folkhälsosynpunkt. För vin är minimiskatten fortfarande noll!
Det som här anförts om alkoholbeskattning och ändrade införselregler i EU bör ges regeringen till känna.
Domen i det s.k. Gourmetmålet innebar att en svensk domstol – Marknadsdomstolen – satte svensk lagstiftning ur spel. Det bör observeras att EG-domstolens yttrande innebar att den svenska reklamlagstiftningen visserligen utgjorde ett handelshinder, men att detta kunde accepteras om det fanns tillräckligt starka folkhälsoskäl. Man överlät åt den svenska domstolen att bedöma denna fråga. Vi har alltså nu ett läge, där en rent politisk bedömning i en svensk domstol tar över den folkvalda riksdagens bedömning av samma fråga.
Under vårriksdagen antogs, med bred politisk förankring, en lagändring som något mildrade skadeverkningarna av Gourmetdomen. Därefter har en särskild utredning övervägt hur alkoholreklamen ytterligare kan begränsas, inom ramen för EG-rätten. Vi utgår från att regeringen så snart som möjligt framlägger en proposition med utredningens arbete som underlag, och då återkommer med de konkreta förslag som eventuellt kan erfordras.
I det bekymmersamma läge som råder, med kraftigt ökande alkoholkonsumtion, måste alla tillgängliga medel för att begränsa konsumtion och skador prövas. Även den nyligen framlagda utredningen om alkoholföretagens sponsring m.m. bör föranleda förslag till riksdagen.
Alkoläsk är sprit eller vin som spätts ut med söt läskedryck eller liknande. Dryckerna är ofta mycket lättdruckna och försäljningen riktas framför allt till ungdomar. Vissa typer av alkoläsk kallas för cider eftersom skatten på cider är lägre än skatten på sprit. För att hindra att alkoläsk beskattas lägre än den råvara drycken egentligen består av bör ordet cider enbart få användas om jästa äppel- eller pärondrycker. Motsvarande regler finns i flera andra EU-länder.
Det finns också alkoläsk som kallas för maltdryck så att den beskattas som öl och får säljas i livsmedelsbutik, så länge alkoholstyrkan är under 3,5 procent.
Alkoholen i alkoläsk kan komma från vin eller sprit, som beskattas olika. Det är svårt och resurskrävande att hålla reda på råvaran som ingår i olika typer av alkoläsk. Därför bör en tydlig definition på vad som ska kallas alkoläsk utarbetas, så att all alkoläsk kan beskattas enligt en gemensam skattesats.
En EFTA-dom har tvingat Norge att acceptera alla alkoholhaltiga drycker som håller sig under den alkoholgräns som är tillåten för öl i livsmedelsbutikerna. Därför har man nu ett stort problem med alkoläsk, så kallad ”rusbrus”, i livsmedelshandeln. Motsvarande utveckling kan inte uteslutas i Sverige.
Riksdagen bör tillkännage för regeringen det som anförts om att endast jästa äppel- och pärondrycker ska få saluföras som cider och att alkoläsk ska beskattas på ett enhetligt sätt.
Nikotinberoende är också ett allvarligt hälsoproblem. Ungefär 8 000 människor dör varje år i förtid på grund av rökningen. Lungcancern bland kvinnor ökar.
Särskilt utmanande är de sociala skillnaderna när det gäller bruket av tobak. För några årtionden sedan var rökningen en överklassvana medan arbetarklassens kvinnor var i det närmaste helt rökfria. Ojämlikheten i hälsa är nu till stor del ett resultat av att rökningen fortsätter att vara utbredd i mindre gynnade grupper, av att de barn och ungdomar som går vidare till högre utbildningar börjar röka i mindre utsträckning än andra osv.
Här finns behov av och utrymme för kraftigt förstärkta insatser. Det är dags att det senaste halvseklets forskningsrön om tobakens skadeverkningar tydligt slår igenom i den officiella synen på tobaken. Det handlar inte om konsumentpolitik, ett harmlöst njutningsmedel eller individens fria val. Det handlar i stället om ett beroende med enorma hälsorisker. Cigaretterna dödar, när de används på avsett sätt, i genomsnitt varannan cigarettkonsument.
Ändå är cigaretter en av de mest lättillgängliga varorna i vårt samhälle – mer lättillgängliga än både livs- och läkemedel. Det svenska arbetet mot tobak har från början byggt på information, utbildning och opinionsbildning. Staten kan inte frånsäga sig ansvaret för dessa insatser. De kan inte överlåtas enbart på frivilliga organisationer och än mindre på tobaksindustrin. Staten måste ta ett fortsatt ansvar för denna verksamhet som är en hörnsten i svensk tobakspolitik, tillsammans med beskattning och andra restriktioner. Vi återkommer i dessa frågor då riksdagen behandlar den kommande propositionen om folkhälsofrågor.
Arbetet mot tobaken intensifieras nu internationellt, såväl inom WHO som i t.ex. Storbritannien och USA. Det är angeläget att Sverige fortsätter att ge aktivt stöd till det internationella arbetet mot tobak, inte minst som medlem i EU. Det är samtidigt viktigt att vår trovärdighet i den internationella tobakspolitiken inte urholkas genom att nationella krafttag uteblir eller skjuts på en obestämd framtid.
Riksdagen bör tillkännage för regeringen det som anförts om svensk tobakspolitik och internationellt arbete mot tobak.
Den svenska politiken för att bekämpa missbruk har länge vilat på tre grundpelare: information, restriktiv lagstiftning och vård för dem som hamnat i missbruk. Men vården har sedan 80-talet och framåt skurits ned kraftigt, samtidigt som behoven på grund av ökad alkohol- och narkotikaanvändning har ökat.
Nedskärningen av missbrukarvården har varit mer drastisk än kanske någon annan förändring i välfärdspolitiken. Många andra områden har berörts av besparingar, men knappast på något annat område har ett markant ökat vårdbehov åtföljts av så långtgående nedläggningar och ambitionssänkningar som inom missbrukarvården.
Den statliga narkotikakommissionen pekade på de stora bristerna i narkomanvården, där man ofta står handfallen när det gäller att hejda ett begynnande missbruk. Det tunga narkotikamissbruket ökade under 90-talet, och missbrukarnas genomsnittsålder sjönk.
Förklaringen är dock inte bara nedskärningar av kostnadsskäl. En del av de vårdmetoder som tidigare användes höll inte måttet. Vård som inte var meningsfull har dock i många fall ersatts av ingen vård alls. Alla typer av insatser mot missbruk – från förebyggande arbete till vård och behandling – har minskat. Öppenvård, med eller utan nämnvärt vårdinnehåll, har av kommunalekonomiska skäl ersatt institutionsvård. Men utbyggnaden av öppenvården motsvarar på intet sätt den minskning som skett av antalet missbrukare som tvångsomhändertas. Det har inte varit en genomtänkt utgallring av sämre behandlingsmetoder till förmån för bättre, utan även framgångsrik vård har försvunnit.
Den här utvecklingen är ohållbar, inte minst med tanke på de senaste årens nya narkotikavåg och risken för förvärrade alkoholskador i takt med att de nya reglerna för gränshandel gör alkoholen billigare.
Missbrukarvården måste förstärkas. Det är inte detsamma som krav på ett visst antal vårdplatser. Det som behövs är vårdinsatser som fokuserar på själva missbruket och hjälper människor att komma loss ur detta. Ska missbrukarvården kunna förbättras måste man ta vara på de resultat som senare års grundliga utvärderingsarbete givit. Både socialtjänst och sjukvård måste delta och förbättra sina samverkansformer. Öppen vård kan ofta användas, men måste då ha ett gediget innehåll. Det krävs även en mångfald, både av metoder och av vårdgivare.
Socialtjänsten kan inte ensam stå för stöd i närmiljön. Här finns en viktig uppgift för ideella krafter. Frivilligorganisationerna gör inom missbruksområdet mycket viktiga insatser. Det gäller både det förebyggande arbetet, vården och kamratstödjande insatser. Det är viktigt att stödet till organisationerna fortsätter.
Ett problem för kommunerna är dock att resultaten av missbrukarvården är så dåligt utvärderade. Det finns få undersökningar som visar om individen blir fri från missbruk och det är inte alltid så att ett projekts kostnader har ett övertygande samband med den behandlingseffekt som uppnås. Placeringen av missbrukaren sker ofta utan att de ansvariga har kunskap om behandlingsmetoden är lämplig eller inte.
Det krävs med andra ord kommunalt samarbete i syfte att bättre utvärdera och mäta resultaten i missbrukarvården. Kommunerna ska, när de upphandlar tjänsterna, alltid kvalitetsgranska de tjänster som erbjuds. Precis som i frågan om offentlig upphandling av äldreomsorg måste det finnas en fungerande kvalitetskontroll av den verksamhet som upphandlas för att få kontroll över kostnaderna samtidigt som vårdkvaliteten kan förbättras. Med ökad visshet om vilka resultat som uppnås blir förutsättningarna också större att kommunpolitikerna är villiga att satsa de resurser som krävs för att missbrukare ska få den behandling de behöver. Då kan trenden att kommunerna köper allt färre vårdplatser samtidigt som antalet missbrukare ökar brytas.
Vad som här anförts om missbrukarvårdens inriktning bör ges regeringen till känna.
En stor del av såväl alkoholist- som narkomanvårdens avveckling, liksom av problemen för kvalificerad social ungdomsvård, har sin förklaring i att huvudmannaskapsfördelning och ekonomiskt ansvar inte fungerar bra på detta område.
När det gäller ungdomar med långtgående missbruks- och andra sociala problem ställs ofta kommuner – även stadsdelsnämnder och liknande – inför den stora kostnaden vid tidigt ingripande med placering i kvalificerad institutionsvård. Ett lyckat behandlingsresultat kan spara väldiga belopp jämfört med vad en ”karriär” av avancerat missbruk och kriminalitet drar med sig. Men kostnaden är ofta sådan att några få placeringar kan rubba budgeten för en liten förvaltning. Det blir då lätt att kortsiktigt undvika kostnaden, uppskjuta problemet och i praktiken låta andra instanser i kommuner, landsting och stat, däribland kriminalvården – samt många brottsoffer – bära en långt större börda längre fram.
Det framstår som allt mer uppenbart att insatser enligt lagen (1988:870) om vård av missbrukare i vissa fall (LVM) inte används i den utsträckning som det var tänkt. Det finns flera tusen människor i Sverige som välfärdsstaten har svikit. De uppvisar ofta en kombination av problem med missbruk, psykisk sjukdom, hemlöshet och kriminalitet. De är farliga för sig själva och ibland även för andra.
Regeringen har tillsatt en utredning om LVM som ska leverera en redovisning den 1 december 2003. Redan nu anser Folkpartiet att det står klart att länsstyrelserna måste skärpa sin tillsyn av kommunernas handläggning av missbruksärenden.
Att de ekonomiska incitamenten så kraftigt stimulerar kommuner att handla så att betydande merkostnader till följd av förvärrat missbruk och andra sociala problem uppstår både hos staten och i kommunsektorn är inte hållbart. Det är svårt att komma åt detta problem på annat sätt än genom att ändra de ekonomiska förutsättningarna för missbrukarvård och kvalificerad social ungdomsvård, inte minst då det gäller tidiga ingripanden.
Staten bör garantera de huvudsakliga kostnaderna för tvångsvård och annan missbrukarvård som kräver institutionsplacering. Statens kostnad ska sedan enligt finansieringsprincipen neutraliseras genom en ändring av de allmänna statsbidragen till kommunerna. En sådan modell kan vara utgångspunkten för även annan missbrukar- och ungdomsvård där statens och kommunernas ekonomiska ansvar ska förändras.
Med statens finansiering bör följa vissa krav på kommunerna. Kommunen ska visa att man har följt alla tillämpliga bestämmelser i socialtjänstlagen, SoL. Vidare måste kommunen ha en plan för hela vårdkedjan, från akut avgiftning till en integrering i samhället. I dag är det tyvärr vanligt att missbrukare efter en kort tids behandling lämnas att återuppta destruktiva livsmönster.
Riksdagen bör tillkännage för regeringen det som anförts om skärpt tillsyn av missbrukarärenden i kommunerna. Regeringen bör återkomma med förslag till lagändringar så att staten tar på sig det finansiella ansvaret för all missbrukarvård på institution, under förutsättning att kommunerna redovisar att de åtgärder de utfört och planerat för de berörda missbrukarna uppfyller vissa krav.
Utbyte av narkomaners sprutor på en sjukvårdsklinik kan ha en plats i narkomanvården, men är då inte avsedd som ersättning för vård utan som ett sätt att dels hindra spridning av bland annat hiv och gulsot, dels ge kontakter som motiverar till och leder vidare till vårdinsatser som kan bryta missbruket.
Varje sjukvårdshuvudman bör kunna besluta om sprutbytesverksamhet ska förekomma. Verksamheten bör dock bara vara tillåten om två krav uppfylls. Dels måste verksamheten utformas så att den kan utvärderas vetenskapligt, dels måste verksamheten ha tydlig koppling till vård och erbjudanden om avgiftning och behandling.
Förslag till beslut om sprutbyte ligger vilande från förra riksmötet, därför väcker vi inget nytt förslag.
Samtidig förekomst av psykiatrisk problematik hos alkoholmissbrukare är ca 40 %, hos narkotikamissbrukare ca 60 %. Bland tunga missbrukare finns också en hög förekomst av neuropsykiatrisk problematik som DAMP och ADHD.
Här ser vi samarbete, bildandet av olika vårdteam med flera kompetenser och fortbildning av personalen som viktiga förbättringar. Utöver sjuksköterskor och läkare avses här till exempel även psykologer, sjukgymnaster och arbetsterapeuter. Utbildning om beroende måste bli ett obligatoriskt kursmoment inom olika vårdyrkens grundutbildning.
Patienter med kombinerade problem med missbruk och psykisk störning faller mycket ofta mellan stolarna. De är svåra att behandla både för psykiatri och missbrukarvård. Därför bör varje sjukvårdshuvudman i samarbete med berörda kommuner se till att det finns specialiserad vård och omsorg för patienter med dessa kombinerade problem. Samarbetet kan med fördel organiseras med gemensamma nämnder. Detta utvecklas i årets riksdagsmotion från Folkpartiet om den psykiatriska vården.
Som nämnts under rubriken Narkotikafria fängelser har många fångar beroendeproblem. I dag får dessa intagna ofta lugnande medel för att inte bli för svårhanterliga för kriminalvården. Detta innebär att ett missbruk byts mot ett annat under fängelsetiden. Detta är naturligtvis inte acceptabelt. En god missbrukarvård måste finnas tillgänglig även i fängelserna. Detta bör riksdagen tillkännage för regeringen.
Under 80- och 90-talen har mycken forskning ägnats åt kvinnor och alkohol. Vi vet nu att det finns skillnader mellan manliga och kvinnliga alkoholister psykologiskt, medicinskt och socialt. Det är därför viktigt att man i vården och rehabiliteringen har kunskap om dessa skillnader och att vård och behandling anpassas till kvinnors specifika behov.
Doktor Lena Dahlgren, som forskat mycket kring kvinnor och alkohol, har framfört en rad punkter att tänka på i arbetet. Kvinnors alkoholproblem är inte sällan kopplade till svårhanterliga ätstörningar samt komplicerade relationer. De kan ha en partner som inte alltid är en resurs i rehabiliteringen. De kan bli gravida, de kan ha huvudansvaret för barnen och är tyngda av skuld och skam. Många har utsatts för övergrepp.
Med tanke på detta finns stort behov av att man inom hälso- och sjukvården lägger upp ett särskilt program för hur man kan hjälpa kvinnliga alkoholister. Detta bör vara en prioriterad uppgift för Socialstyrelsen i arbetet med riktlinjer och utbildning, och för Folkhälsoinstitutet.
Anhöriga är en viktig men alltför lite utnyttjad kraft i kampen mot alla slags missbruk. Men samtidigt är det en tragisk realitet att missbruket ofta varit starkare och gjort att den missbrukande utnyttjat och misshandlat sina närmaste, så att anhöriga fått ge upp. Missbrukaren har därmed i praktiken förlorat barn, makar eller andra närstående. Få människor är så direkt utsatta för konsekvenserna av narkotikan – liksom alkoholen – som de missbrukandes anhöriga.
Ideella föreningar har här varit till stor hjälp, och sådan verksamhet är värd stöd. Men anhöriga behöver också stöd i sina kontakter med myndigheter och vårdapparat. För detta bör finnas en ombudsmannafunktion, befattningshavare som har till uppgift att hjälpa de anhöriga att få vård och behandling för barn eller andra närstående, så att inte de kortsiktiga budgetskälens passivitet ännu en gång låter missbruket fortsätta utan åtgärd.
Den narkotikasamordnare som numera finns på statlig nivå bör få uppdrag att överlägga med Landstings- och Kommunförbunden om hur sådana anhörigombudsmän kan införas på lokal och regional nivå. Detta bör ges regeringen till känna.
Avvecklingen av narkotikaenheter och annan specialkompetens hos polisen runt om i landet kan ha medverkat till att utvecklingen under 90-talet vände åt fel håll. Det hör då också till bilden att både för internationell organiserad brottslighet och för andra personer som försörjer sig på brott kan smuggling av tobaksvaror, alkohol och narkotika vara grenar av samma kriminalitet och försvagade polisinsatser underlättar alla slag av sådan olaglig verksamhet.
Det är hög tid att se till att polisens resurser prioriteras och organiseras så att de blir mer effektiva mot detta slags brottslighet och därmed får större verkan inte minst i kampen mot narkotikan och den illegala alkoholhanteringen. Till en sådan bättre prioritering hör att särskilda polisenheter bildas över hela landet i detta syfte för att tillförsäkra resurser och kompetens till insatserna mot langning och annan illegal droghantering.
Polis och tull bör särskilt uppmärksamma dem som reser fram och tillbaka till ett lågskatteland och kanske flera gånger i veckan köper en full ranson av alkohol. Det är uppenbart att sådana inköp inte kan vara för personligt bruk. Utan alltför mycket ansträngning borde det gå att bevisa att varorna säljs vidare. Ett antal framgångsrika åtal skulle troligen få avsevärd avskräckande effekt.
Det som anförts om särskilda polisenheter mot narkotika och illegal alkoholhantering bör ges regeringen till känna.
All trafik på land, till sjöss och i luften ska hållas fri från alkohol och narkotika. Nolltolerans för att förare är påverkade av berusningsmedel är också sedan länge en hörnpelare i det svenska arbetet för trafiksäkerhet. Meningen med gränserna för alkohol i blodet vid bilkörning är att de ska vara så låga att de inte lämnar utrymme för att köra påverkad.
De senaste årens förvärrade narkotikasituation ökar risken för att narkomaner ställer till med trafikolyckor. 1999 kompletterades tidigare lagstiftning med att det även ska vara nolltolerans för narkotika i trafiken. Det har dock visat sig svårt att leva upp till syftet med den nya lagstiftningen. 2001 upptäckte polisen 4 600 drogpåverkade personer i trafiken. År 2000 var antalet 3 800, och år 1999 endast 1 700. Av dem har antalet rattfyllerister legat ungefär stilla under dessa år, medan antalet narkotikapåverkade stadigt har ökat. Trots skärpt lag, ökar alltså antalet narkotikapåverkade bilförare.
Ett problem är att lagen nu har olika beviskrav för alkohol- respektive narkotikapåverkan. Bevisföringen vid narkotikapåverkan bygger till stora delar på subjektiv bedömning av polisen vid ingripandet. Vid alkoholpåverkan är lagen avsevärt tydligare, blodprov räcker för dom för grovt rattfylleri. Däremot räcker inte blodprov för att en narkotikapåverkad förare ska dömas för grovt rattfylleri. Straffet för grovt rattfylleri med alkohol är skarpare än för grovt drograttfylleri, fängelse i högst två år respektive fängelse i sex månader.
Det leder till att endast ungefär hälften av de narkotikapåverkade som upptäcks döms till fängelse. Straffet stannar oftast vid böter. Det är tydligt att nuvarande regler inte uppfyller syftet att upprätthålla nolltolerans för berusningsmedel i trafiken. Tvärtom tycks reglerna innebära att de förvärrade narkotikaproblemen möts med signalen att fylleri på narkotika vid bilkörning är en förhållandevis mindre allvarlig sak än fylleri på öl, vin eller sprit. Att ge det intrycket kan inte ha varit meningen, behovet av en lagändring är tydligt.
Regeringen bör låta utreda frågan och sedan återkomma till riksdagen med lagförslag. Utredningen bör omfatta såväl straffsatsen som beviskraven för drograttfylleri. De senare bör harmoniseras för alkohol- och narkotikapåverkade bilförare, vilket innebär att kemisk analys som påvisar narkotiska medel i kroppen ska vara tillräcklig för fällande dom, inte bara för narkotikabruket som sådant utan även för rattfylleribrottet.
Skolan har en viktig roll i att förmedla kunskap och värderingar som gör att unga människor både själva kan undvika missbruk och skapa de attityder som gör att missbruket inte fäller allt fler av deras jämnåriga. Skolans roll är här svår om inte vuxna genom att vara goda förebilder i handling och i värderingar ger skolan stöd. Det fordras föräldrainsatser och samarbete mellan föreningsliv och myndigheter för att begränsa tillgången på alkohol och narkotika bland ungdomar.
Skolans information om alkohol, narkotika och tobak måste göras mer effektiv. Skolans betydelse har ökat när både rök- och alkoholdebut sker allt längre ner i åldrarna, och när den negativa attityden mot narkotika dessutom luckrats upp hos en del ungdomar. Alla elever ska tidigt i grundskolan få förebyggande alkohol- och narkotikainformation.
Alla skolor bör dessutom åläggas att införa en ”drogpolicy” i syfte att upptäcka och åtgärda missbruk. Det ska ske i samarbete med föräldrar, socialtjänst och polis, och det kan dessutom ha stor betydelse att ungdomar själva engagerar sig i information och opinionsbildning kring alkohol, narkotika och tobak. I en fp-motion om skolfrågor finns yrkande om en nationell handlingsplan mot skolungdomars missbruk av alkohol, narkotika och tobak.
Våren 2002 presenterade Folkhälsoinstitutet på regeringens uppdrag ett underlag för det alkoholförebyggande arbetet i skolan. I september i år har även narkotikafrågorna inarbetats i en gemensam rapport från Folkhälsoinstitutet och Myndigheten för skolutveckling. Även Svenska Kommunförbundet, Alkoholkommittén och den nationelle narkotikasamordnaren med ”Mobilisering mot narkotika” har deltagit i det arbetet.
Efter denna fördröjning är det nu angeläget att det praktiska arbetet med att föra ut dessa riktlinjer i skolans vardag kommer i gång. I rapporten ingår en s.k. implementeringsplan, som beräknas kosta 10–17 miljoner på tre år, beroende på vilken ambitionsnivå som väljs. I budgetpropositionen heter det att ”ett antal av de föreslagna åtgärderna kommer att helt eller delvis genomföras” under 2004. Några medel för ändamålet tycks dock inte ha anvisats. Tvärtom minskas insatserna för förebyggande alkohol- och narkotikapolitisk verksamhet från 2005, och det med i det sammanhanget betydande belopp.
Riksdagen bör, för att intensifiera det förebyggande arbetet i skolan och ge detta en flygande start, besluta att 10 miljoner skall anvisas särskilt för detta under 2004. För detta bör användas medel från anslaget 14:8 Alkoholpolitiska åtgärder, som vi även tar upp nedan. Vad som här anförts om användningen av detta anslag för alkohol- och narkotikaförebyggande verksamhet i skolan bör ges regeringen till känna.
Helt i strid med det som i budgetpropositionen skrivs om frågornas allvar och vikt föreslås från regeringens sida en kraftig minskning av det förebyggande arbetet vad gäller narkotika och alkohol. Det sker genom en föreslagen minskning 2005 med 40 miljoner på anslaget 14:7 Folkhälsopolitiska åtgärder, och med 75 miljoner på anslaget 14:8 Alkohol- och narkotikapolitiska åtgärder.
Vi förordar tvärtom, liksom vi gjort tidigare, en ökning av anslag på detta område. Denna ökning bör, jämfört med regeringens förslag, från 2005 ske med 150 miljoner vardera på anslagen 14:7 och 14:8, vilket beaktats i förslaget till budgetramar i vårt partis ekonomisk-politiska motion.
För 2004 föreslår vi en ökning jämfört med regeringens förslag med 100 miljoner på vardera anslaget.
Med dessa förslag kan bland annat den av regeringen föreslagna minskningen av ambitionerna från 2005 undvikas. I stället ges utrymme för förstärkt verksamhet, såväl när det gäller frivilligorganisationers insatser som i andra projekt. Som nämns i andra avsnitt i denna motion skall medel från anslaget 14:8 användas för att få fart på verksamhet i skolorna samt för visst bidrag till WHO-Europa.
Forskningen har klarlagt att foster som utsätts för alkohol och narkotika kan få omfattande hjärnskador. De skadade kan få olika grader av utvecklingsstörningar, beteendestörningar och psykiska besvär. Dessa kan visa sig som koncentrationsstörningar, impulsstördhet, perceptionsstörningar m.m. Skadade barn kan visa tillväxthämning redan som foster, och växer också dåligt efter födelsen.
Konsumtionen av alkohol och narkotika har särskilt ökat bland unga kvinnor i Sverige. Resultatet blir en ökad risk för att barn drabbas av fetalt alkoholsyndrom, FAS, och fetala alkoholeffekter, FAE, respektive skador av narkotiska medel.
Då konsumtionen av alkohol och narkotika ökar, som nu är fallet, tycks också fler gravida kvinnor ha en högre konsumtion än tidigare enligt en pågående studie på Familjesociala avdelningen på Huddinge sjukhus. Studien visar att var tredje kvinna dricker alkohol under graviditeten och var tionde dricker en gång i veckan. Trots information konsumerar således många kvinnor alkohol och narkotika under graviditeten.
Det väntade barnet riskerar vid moderns missbruk under graviditeten att få allvarliga skador, och möjligheten måste finnas att stoppa den gravida kvinnans missbruk genom att tvångsomhänderta henne.
I Sverige har riksdagen i tidigare beslut avsett att LVM ska ha denna funktion. Som bland annat framhölls i proposition 1987/88:147 föreligger inget hinder att vid ett omfattande missbruk under graviditeten tillämpa LVM om indikationerna för vård är uppfyllda.
En gravid kvinna som inte förmår upphöra med sitt missbruk utsätter fostret för fara. Vid behandlingen av prop. 1981/82:8 skrev socialutskottet i sitt betänkande (1981/82: SoU 22):
Att trots erhållen fullständig information om de risker för barnet som en omfattande alkoholkonsumtion innebär inte bry sig om konsekvenserna av ett fortsatt missbruk är knappast ett normalt beteende hos en gravid kvinna. Om inte hennes vägran att medverka kan tillskrivas annan psykisk störning, är det rimligt att anta att den beror på att missbruket och beroendet tagit en så allvarlig vändning att hon är i trängande behov av vård för att komma ifrån detta. Utskottet vill dessutom framhålla att det ofta måste anses föreligga en fara för att kvinnans egen psykiska hälsa kan skadas om hon genom att inte kunna hejda sitt missbruk själv blir orsak till att hennes barn föds med allvarliga och oåterkalleliga skador.
Trots detta tycks praxis bli att LVM knappast används vid missbruk under graviditeten. I ett fall nyligen med missbruk under graviditeten där socialtjänsten ansökt om tvångsvård – mot moderns vilja – enligt LVM sade förvaltningsdomstolen nej. Det är kvinnans vårdbehov rätten har att ta hänsyn till, och hon ansågs trots det destruktiva beteendet med missbruk under graviditeten inte uppfylla kriterierna för tvångsvård.
Det verkar som om rättsutvecklingen när det gäller LVM har tagit vägar som inte ligger i linje med vad riksdagen har avsett att uppnå med gällande lagstiftning. Om inte den kommande LVM-utredningen täcker området bör regeringen utreda vilken ändring av LVM som kan behövas för att tvångsvård av missbrukande gravida kvinnor ska kunna ske där så är nödvändigt för att bland annat förebygga fosterskador.
Nyligen har en ideell organisation, FAS-föreningen, bildats för att stödja familjer, informera om alkoholrelaterade fosterskador och förebygga att flera barn drabbas. Föreningen uppger att behovet av kunskap är stort.
Kunskapen om dessa barngrupper är mycket begränsad på alla nivåer. Bland forskare finns några med specialkunskaper, men det är svårt att få ut deras arbete utanför institutionerna. Bland läkare i allmänhet är kunskapen inom området allmänt sett bristfällig. Tyvärr gäller detsamma även många barnläkare och personal på barnavårdscentraler. Flertalet skadade barn får inte korrekt diagnos.
Inte heller bland personal inom socialtjänst, förskola och skola finns tillräcklig kunskap eller kompetens att hantera problematiken kring barn med skador av alkohol och narkotika. Till följd av denna brist på kunskap får flera föräldrar, både biologiska och fosterföräldrar, bristfällig eller felaktig information om barnens funktionshinder.
Den vetenskapliga och medicinska kunskapen finns för svensk del idag hos ett fåtal personer, i huvudsak i Göteborgs- och Stockholmsregionerna. Men även där är det svårt för berörda familjer att få tillgång till stöd och hjälp.
I dag slussas de flesta barn runt till olika vårdinrättningar, där oftast kunskapen om denna grupp av barn är mycket begränsad. För att råda bot på detta behövs ett nationellt kunskapscentrum med bred kompetens som bör innehålla följande verksamheter:
Diagnostisering av fetala skador av alkohol och narkotika hos barn och vuxna.
Bedömning av mindre uttalade fall av alkohol- och narkotikarelaterade fosterskador.
Psykologisk och psykiatrisk kompetens för såväl barn och vuxna med de aktuella skadorna som deras familjenätverk.
Syftet bör vara att barn med alkohol- och narkotikarelaterade fosterskador tidigt ska placeras i trygga stabila familjeförhållanden och att dessa barn identifieras och diagnostiseras så tidigt som möjligt, detta för att förebygga de många negativa konsekvenser i form av asocialt beteende, missbruk, kriminalitet m.m. som annars ofta blir följden av barnens funktionshinder.
Vad som här anförts om ett nationellt kunskapscentrum för alkohol- och narkotikarelaterade fosterskador bör ges regeringen till känna.
Världshälsoorganisationens (WHO) Europaregion är den internationella organisation som mest aktivt tagit upp alkoholfrågan. WHO har antagit flera viktiga dokument: Den europeiska handlingsplanen för alkohol (European Alcohol Action Plan) antogs i sin första version 1992 och i en andra version 1999. Vid ministerkonferensen 1995 i Paris antogs en alkoholpolitisk ”rättighetsförklaring” (The European Charter on Alcohol) och vid ministerkonferensen i Stockholm 2001 antogs en gemensam deklaration om ungdom och alkohol. Alla 51 medlemsstaterna i WHO:s Europaregion har ställt sig bakom dessa dokument, som baseras på aktuell forskning. De ger sammantaget ett gott stöd för den svenska alkoholpolitiken.
Av flera skäl är det viktigt att WHO-Europas arbete med alkoholfrågorna kan fortsätta och intensifieras. De krafter som arbetar för minskade alkoholskador i högkonsumentländerna, både i Sydeuropa och i Öst- och Centraleuropa, behöver stöd av ett expertorgan och en informationsbank, som kan tillhandahålla både statistik och aktuell forskning, och – framför allt när det gäller de forna kommuniststaterna – hjälpa till att ordna konferenser och utbildning och att utarbeta nationella handlingsplaner.
Det är i hög grad ett intresse för de länder som har övergivit planekonomin och infört marknadsekonomi, att detta inte leder till ökad alkoholkonsumtion, fritt spelrum för hänsynslösa, ofta illegala ekonomiska aktörer och kraftigt ökade alkoholskador. Stora förändringar i denna riktning har tyvärr redan inträffat. Det är också ett intresse för Sverige att medverka till att vända denna utveckling, dels för att några av dessa länder är våra nära grannländer på andra sidan Östersjön, dels för att ytterligare ett antal av dem som nya medlemmar i EU kommer att påverka våra möjligheter att i framtiden föra en framgångsrik alkoholpolitik.
Det är också ett intresse för Sverige att WHO-Europa kan medverka med sin sakkunskap i EU-kommissionens arbete med att utforma en alkoholpolitisk strategi för EU, ett uppdrag som kommissionen fick av ministerrådet på svenskt initiativ under det svenska ordförandeskapet 2001. Vissa tecken tyder tyvärr på att detta arbete inte bedrivs med den energi som vore önskvärd. En alkoholpolitisk strategi för EU, baserad på modern forskning, skulle kunna öka förståelsen inom hela EU för Sveriges krav på att EU:s regelverk ska utformas så att de länder som så önskar kan föra en aktiv alkoholpolitik.
Det tycks också som om WHO-Europa efter den kraftinsats som gjordes våren 2001 med ungdomskonferensen, med betydande och värdefullt svenskt stöd, nu kommer att avsätta avsevärt mindre resurser för arbetet med att föra ut den alkoholpolitiska handlingsplanen, om inte särskilda insatser görs från intresserade medlemsstater.
Mot den bakgrunden har Folkpartiet tidigare framfört att Sverige bör ge stöd till WHO som riktas speciellt till arbetet med att föra ut den alkoholpolitiska handlingsplanen och andra alkoholpolitiska dokument. Denna fråga är fortfarande olöst och då det gäller något som är ett starkt intresse för de nordiska staterna har en framställning till regeringarna i Danmark, Finland, Norge och Sverige gjorts av det Nordiska alkohol- och narkotikapolitiska samarbetet (NordAN) – ett nordiskt nätverk av folkrörelser engagerade för en restriktiv politik i narkotika- och alkoholfrågor.
I framställningen föreslås att de nordiska regeringarna ger ett ökat stöd till WHO-Europas arbete med att föra ut den alkoholpolitiska handlingsplanen. Detta är ett område där en begränsad ekonomisk insats kan få stor betydelse för Sveriges möjlighet att fortsatt föra en effektiv alkoholpolitik, samtidigt som vi bidrar till att tränga tillbaka ett av de problem som idag utgör ett starkt hot mot social stabilitet och folkhälsa i de forna kommuniststaterna.
Ett totalt bidrag om 300 000 USD, dvs. cirka 2,7 miljoner kronor, skulle kunna ha avgörande betydelse för organisationens möjlighet att arbeta aktivt med alkoholfrågan. Sverige bör förklara sig berett att bidra med upp till tre miljoner svenska kronor per år under de närmaste tre åren till WHO-Europas arbete med att föra ut den alkoholpolitiska planen. Summan bör utan större olägenhet kunna tas ur anslaget 14:8 för alkohol- och narkotikapolitiska åtgärder. Det finns förmodligen få åtgärder inom detta konto som skulle kunna betyda mer än ett bidrag till WHO-Europa, för att på sikt begränsa de svenska alkoholskadorna.
Självklart är det önskvärt att även de andra nordiska länderna lämnar extra bidrag till WHO-Europas arbete med alkoholfrågan. Det är dock ett så starkt svenskt intresse att snabbt förstärka detta arbete, att det inte bör vara ett villkor för en svensk insats. Vad som här anförts om användningen av anslaget 14:8 bör ges regeringen till känna.
OECD gör många och kraftfulla analyser av olika problem i medlemsländernas ekonomier och arbetar aktivt för att genom jämförelser mellan medlemsländerna ge underlag för reformarbete. OECD:s insatser har med åren kommit att omfatta många politikområden, men de ekonomiska aspekterna på folkhälsofrågorna har bara delvis behandlats. Här finns mer att göra.
Det skulle exempelvis vara av stort värde om OECD kunde ta på sig att beräkna de samhällsekonomiska kostnader som alkoholen vållar i medlemsländerna genom sjuklighet, annat bortfall av arbetskraft, sjukvårdskostnader med mera. Detta är ekonomiska förhållanden som det i många länder anses politiskt inopportunt att ta upp, men som samtidigt har stor betydelse för möjligheterna att upprätthålla stabila välfärdssystem inom EU-området. Regeringen bör arbeta för att OECD ska arbeta med dessa frågor. Det bör riksdagen ge regeringen till känna.
|
Stockholm den 1 oktober 2003 |
|
|
Kerstin Heinemann (fp) |
|
|
Gabriel Romanus (fp) |
Marita Aronson (fp) |
|
Linnéa Darell (fp) |
Christer Winbäck (fp) |