Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening att en utredning behöver tillsättas för att utreda konsekvenserna, både för vården och för de anställda, av att anställda följer sin lagstadgade skyldighet och anmäler missförhållanden inom omsorgen av äldre och funktionshindrade.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening att ovan nämnda utredning även bör komma med förslag om skydd för anställda som gör anmälan enligt lex Sarah.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening att lämplig myndighet bör ges i uppgift att kontinuerligt följa upp hur det gått för anställda som gjort lex Sarah-anmälan.
Lex Sarah kallas det tillägg i socialtjänstlagen som nu finns i 14 kap 2 § och som innebär en skyldighet för personal att anmäla missförhållanden i omsorgen om äldre och funktionshindrade.
Sköts omsorgen av kommunen ska anmälan göras till den tjänsteman som kommunen utsett. Drivs verksamheten privat ska anmälan göras till den verksamhetsansvarige. Anmälan kan också göras till socialnämnd eller länsstyrelse.
En fråga som uppkom i samband med paragrafen lex Sarahs införande var om det skulle vara möjligt att göra en anonym anmälan. Socialstyrelsen har emellertid klarlagt att lagen inte medger anonyma anmälningar. Detta är ett problem. Lagen i sig är bra men anställda som anmäler kan råka illa ut.
I ett allt hårdare arbetsklimat, som delvis är en följd av nedskärningar, kan det vara problematiskt att kritisera den egna verksamheten. Det har också visat sig att anställda som gjort lex Sarah-anmälan i flera fall har fått problem. Hur många anställda som drabbats på det sättet är oklart. Det kan finnas ett stort mörkertal.
Socialstyrelsen och länsstyrelserna har påpekat att det måste finnas en öppenhet på arbetsplatserna om Lex Sarah ska fylla sin funktion. Det måste också finnas någon form av löpande avvikelserapportering även för mindre allvarliga förseelser, vilket i praktiken bör tas upp varje vecka på ett arbetsplatsmöte. Detta arbetssätt förebygger risken för allvarligare händelser. Men så fungerar det inte alltid i praktiken. Många arbetsplatser har glest mellan arbetsplatsmötena, eller får kanske bara en kort information från verksamhetschefen.
Problemet drabbar ytterst vårdtagarna. Vem ska föra de utsattas talan om inte personalen vågar?
Naturligtvis är det önskvärt att personalen i första hand, om de törs, tar upp problemen med den ansvarige för den aktuella verksamheten. Det är idag dock inte riskfritt.
Det har funnits flera exempel i media där människor beskriver hur de upplevt att lex Sarah-anmälan givit upphov till att de blivit utfrusna eller i förlängningen blivit av med sina jobb även om lex Sarah-anmälan naturligtvis aldrig varit den uttalade anledningen. En del har också beskrivit sig vara ”stämplade” och outtalat fått ett yrkesförbud inom samma kommun.
Av dessa skäl är det viktigt att utforma ett system som så väl det går skyddar de anställda som vågar ha det civilkurage som trots allt krävs för att anmäla missförhållanden i den verksamhet där man själv är anställd.
En utredning bör därför tillsättas för att se över konsekvenserna av lex Sarah. Dels när det gäller huruvida anmälningarna lett till de förbättringar man önskat, dels vilka konsekvenser de fått för personal och relation mellan personal och arbetsledning.
Samma utredning bör föreslå hur ett lämpligt skydd för de anställda kan utformas. Slutligen bör regeringen ge lämplig instans uppdraget att kontinuerligt följa upp hur det går för de som anmäler, dvs om man uppfattar att anmälan haft en inverkan på fortsatt arbetssituation m.m. En sådan uppföljning kan givetvis bara ske under frivilliga former.
För Miljöpartiet har denna fråga en viktig innebörd som handlar om civilkurage, att vilja och våga ta ansvar, men också att synliggöra det beroendeförhållande som trots allt finns på en arbetsplats och starkast upplevs av den anställde.
|
Stockholm den 2 oktober 2003 |
|
|
Kerstin-Maria Stalin (mp) |
|
|
Mikaela Valtersson (mp) |
Ulf Holm (mp) |
|
Helena Hillar Rosenqvist (mp) |
Mona Jönsson (mp) |