Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om ett sprutbytesprogram.
För att kunna verka mot målet Ett Narkotikafritt Samhälle krävs att alla olika funktioner i samhället har ett gemensamt ansvar att samverka inom narkotikaområdet. Sveriges lagstiftning och olika myndigheters beslut måste verka i samma riktning för att få maximalt genomslag. Med ett tydligt samfällt agerande från samhället och i samverkan med frivilligorganisationerna kan målet uppnås.
Jag ställer mig dock tveksam till att ett sprutbytesprogram är ett verksamt medel att nå målet. Det riskerar i stället att skapa en polarisering mellan socialtjänsten och sprutbytesprogrammen. Det riskerar även att flytta fokus från motivering, avgiftning och behandling till sprutbyte som stödjer ett fortsatt missbruk.
Narkotikastrafflagen 6 § tredje stycket lyder:
Påträffas injektionssprutor eller kanyler, som kan användas för insprutning i människokroppen, eller andra föremål som är särskilt ägnade att användas för missbruk av eller annan befattning med narkotika, hos någon som har begått brott enligt denna lag eller i ett utrymme som disponeras av honom i förbindelse med narkotika som varit föremål för brott enligt denna lag, skall föremålen oavsett vem de tillhör, förklaras förverkade, om det ej är uppenbart obilligt.
I debatten kring införande av sprutbytesprogram har det inte klargjorts om narkotikalagens regler om injektionssprutor och andra föremål som är ägnade att användas för missbruk ska utgå för partiellt område eller i sin helhet. Enligt min mening skulle ett geografiskt partiellt undantag från narkotikalagen ge besvärande gränsdragningsproblem. Vidare visar en pilotstudie i Malmö på att kanyler som delas ut återanvänds upp till fem gånger. Och Folkhälsoinstitutet poängterar att programmet ”inte haft någon effekt på smittspridningen av HIV eller hepatit B och C”.
Sverige behöver utveckla missbruksvården på ett aktivt sätt, fler behöver hjälp att lämna sitt missbruk. Arbetet med att stärka såväl tillgången till kvalificerad vård som att få vårdkedjan för missbrukare att hålla är viktigt. Motivationsarbete, avgiftning samt behandling och uppföljning ska kunna erbjudas. Likaså bör vårdpersonal få tillgång till utbildning som är anpassad till det vårdbehov de möter under i sitt arbete.
|
Stockholm den 24 september 2003 |
|
|
Carina Hägg (s) |