Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vikten av att införa statlig socionomlegitimation i syfte att kvalitetssäkra det psykosociala arbetet.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att aktivt motverka de skillnader i krav på vårdkvalitet och säkerhet som råder mellan sjukvårdens patienter och socialtjänstens klienter.
Hälso- och sjukvården är en av de viktigaste politiska frågorna. Tillgänglighet, kvalitet och prioriteringar diskuteras och patientsäkerheten står med nödvändighet i fokus. Principer om väntetider, möjlighet att välja vårdgivande landsting, rätten att få så kallad second opinion vid svåra sjukdomstillstånd och självklarheten att få information om olika behandlingsalternativ och att själv i allra högsta grad ta ansvar för den egna behandlingens innehåll – är fastslagna i politiska mål.
Av någon anledning har aldrig socialtjänsten och dess klienter haft samma betydelse i debatten. Också inom detta område finns givetvis lagstiftning och politiska mål uppsatta men uppföljningen av dessa och debatten kring klienternas behov, säkerhet och integritet är oftast lågmäld där enskilda kommuners bedömningar och ekonomiska resurser går före individperspektivet. Detta förhållande är givetvis orimligt.
Socialtjänstens insatser riktas till de allra mest utsatta i vårt samhälle. Mål och ambitionsnivåer borde formuleras utifrån ett klientperspektiv på samma sätt som det är så självklart att göra kring resultat, kvalitet, säkerhet och tillgänglighet inom sjukvården.
Med patientsäkerhet som centralt begrepp är det självklart att den sjukvårdande personalens kompetens garanteras genom statlig reglering (legitimation). Att på motsvarande sätt garantera socialtjänstens klienters säkerhet genom att reglera socionomyrket har inte ansetts nödvändigt.
Ur kvalitets- och säkerhetssynpunkt är den statliga regleringen en bas och en måttstock. Behovet av att öka klientsäkerheten har otvivelaktigt stärkts i takt med att samhället och människors villkor förändrats. Viktiga uppgifter för socialtjänsten läggs numera ut på entreprenad och socionomer ”öppnar eget” inom samma verksamhetsområden som psykologer. Om krav ställdes på att dessa befattningshavare måste ha statligt reglerad kompetens skulle klienttryggheten otvivelaktigt öka. Det är inte tillräckligt att hänvisa till de enskilda kommunernas ansvar. Utvecklingen har tyvärr visat att detta inte har garanterat socialtjänstens klienter tillräckligt skydd. Klientsäkerheten måste likställas med de krav vi ställer på patientsäkerhet.
Klientsäkerhet och jämlikhetsaspekter är således de viktigaste argumenten för införande av legitimation. Det finns dock ytterligare skäl. Socionomyrket är av tradition ett kvinnoyrke med allt vad det innebär av låg lön och låg status. Psykosocialt arbete handlar många gånger om enskilda människors hela existens och borde därför få en stärkt ställning och locka till ytterligare forskning och metodutveckling. En statlig reglering skulle medföra en statushöjning för hela socionomkollektivet och arbetsfältet. Att statligt reglera socionomernas kompetens vore ett stort steg på vägen i likställandet av sjukvårdens patienter och socialtjänstens klienter.
|
Stockholm den 30 september 2003 |
|
|
Ulla Wester (s) |