Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om kvaliteten på hemutredningar i samband med adoption.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om utbildning för och krav på utbildning hos dem som gör hemutredningar för adoption.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om stödet till adopterade.
Beslut i adoptionsfrågor får en genomgripande betydelse för de individer som berörs av beslutet. Det är därför av största vikt att alla beslut som rör adoption – liksom övriga frågor som rör barn – fattas baserade på bästa tillgängliga kunskap och forskning. Detta perspektiv är en konsekvens av FN:s barnkonvention och resonemangen om att barnets bästa skall vara styrande vid alla beslut om adoption.
Vid alla beslut och alla åtgärder som rör barn, vare sig de vidtas av offentliga eller privata sociala välfärdsinstitutioner, domstolar, administrativa myndigheter eller lagstiftande organ som rör barn, skall barnets bästa komma i främsta rummet, vilket stadgas i artikel 3 barnkonventionen. Att barnets bästa skall komma i främsta rummet innebär inte att det alltid är styrande. Andra hänsyn, t.ex. samhällsekonomiska faktorer, kan vägas in och väga tyngre.
Beträffande adoptioner skyddas emellertid barnets intressen ytterligare genom att det i artikel 21 barnkonventionen stadgas att konventionsstater som erkänner och/eller tillåter adoption skall säkerställa att barnets bästa främst beaktas.
Hur den svenska adoptionslagstiftningen ser ut utvecklas i en särskild motion, som också tar upp forskningsfrågor. Här skall i stället andra aspekter, såsom formerna för prövning av blivande adoptivföräldrar, lyftas fram.
Barnets bästa skall beaktas vid framtagande av lagar och regler, men konkret blir det först vid prövningen av adoptivföräldrar som bedömningen sker i praktiken. Därför måste hemutredningarna hålla en hög och jämn kvalitet. De som gör utredningarna måste vara väl utbildade och använda kvalitetssäkrade metoder.
Enligt uppgift från adoptionsorganisationerna är kvaliteten på dagens hemutredningar, som ligger till grund för de kommunala socialnämndernas beslut om medgivande av adoption, mycket varierande mellan landets kommuner.
Det saknas tydliga riktlinjer för hur en hemutredning skall gå till vad gäller vilka metoder som skall användas. Det saknas vidare forskning om och etablerade metoder för hemutredningarna, samt skrivningar om vilka faktorer som är viktigare än andra att beakta vid bedömningen av föräldrars lämplighet för adoption. Det saknas också en relevant utbildning för hemutredare och faktiskt också krav på vilken bakgrund dessa skall ha.
De som gör hemutredningar i dag är oftast socionomer, med olika bakgrund inom socialtjänsten. Det är vanligt att hemutredningarna för adoption hanteras tillsammans med familjerättsliga ärenden, som exempelvis när socialnämnden har att fastställa faderskap. Frågan kan också hanteras av kommuners barn- och familjegrupper, som också sköter omhändertaganden och familjehemsplaceringar.
I små kommuner görs mycket få hemutredningar för adoption, varför nödvändig kompetens kan vara svår att bygga upp.
Den utredning som nyligen sett över adoptionsfrågor (SOU 2003:49), vill vidta åtgärder för att stärka den beslutande funktionen, genom att flytta beslutet om medgivande av adoption till länsstyrelserna. Men viktigare vore att stärka kvaliteten på hemutredningarna.
Att flytta besluten om medgivande av adoption till Länsstyrelserna och eventuellt också inrätta speciella adoptionsnämnder där rättar inte till dagens huvudsakliga problem, att hemutredningarna håller en alltför ojämn kvalitet. Det förekommer dock idag att socialnämnder beslutar annorlunda än utredaren föreslår.
Kvaliteten på hemutredningarna skulle kunna säkras genom att krav införs på certifiering av socialtjänstens hemutredare. I detta ligger ett krav på att utredaren genomgått relevant utbildning och eller vidareutbildning i adoptionsfrågor och bedömning av barns bästa. I dag saknas adoptionsfrågor som tungt delmoment i socialsekreterares utbildning. Det saknas även som särskilt ämne och det finns heller inga anpassade kurser för blivande adoptionsutredare, som redogör för forskning och etablerad kunskap kring adoptivbarns behov. Att tillse att detta kommer till är av central vikt för framtida hemutredningars kvalitet och är ett statligt ansvar att tillse genom t.ex. upphandling av utbildning från universitetsvärlden.
Det är inte givet att varje kommun själv måste besitta kompetensen att göra hemutredningar.
Mindre kommuner kan i stället samverka kring detta för att säkerställa nödvändig kvalitet på utredningarna. Själva beslutet kan efter hemutredning fattas i den lokala socialnämnden.
Adoptionsutredningen berör behovet av samverkan och föreslår lokala/regionala resurscentrum i samverkan kommun och landsting.
Utredningen föreslår dock att dessa resurscenter skall ha i uppgift att ge hemutredare fortbildning. Det är tveksamt om kompetens finns tillgänglig finns för detta, eftersom den knappt finns tillgänglig på nationell nivå. Utbildning och vidareutbildning för adoptionsutredare bör för att säkra kvaliteten hanteras som ett nationellt uppdrag, som läggs på NIA eller ett nationellt kunskapscenter.
Redan under utredningen om barn i homosexuella familjer stod det klart att det finns för lite kunskap och forskning kring adopterades behov och utveckling. Ansvar för detta och utbildning av adoptionsutredare bör också ligga på ett nationellt forsknings- och kunskapscenter.
När staten genom adoption gripit in i ett barns liv och avgjort vilken livssituation som är den bästa tänkbara för barnet har staten också ett ansvar att följa upp hur det går.
Enligt Socialtjänstlagen har adoptivfamiljer rätt till stöd. Det är socialtjänsten som svarar för att tillgodose de hjälpbehov som kan uppkomma i familjer efter att en adoption har genomförts.
”I socialnämndens stöd och hjälp kan ligga att en socialsekreterare med goda kunskaper om adopterades och adoptivfamiljens särskilda förutsättningar kan ge tips om olika förhållningssätt och lämplig litteratur och socialsekreteraren skall också kunna vara en samtalspart” (SOU 2003:49, s. 33).
I praktiken innebär detta idag att socialtjänsten gör minst ett hembesök och en rapport om barnets situation till ursprungslandet. En del givarländer kräver fler rapporter – Kina tex. kräver två och Thailand tre.
Dessa rapporter görs när barnen är små och för att tillse att anknytningen mellan barn och föräldrar fungerar. I de fall där problem finns saknas ofta tillräcklig kunskap lokalt för att hjälpa till.
Däremot har kommunen inget ansvar för adopterade som uppnått 18 års ålder. Detta faller inom ramen för kommunens allmänna stöd till invånarna.
De senaste årens forskning har dock visat att en grupp adopterade har särskilda stödbehov också efter 18-årsdagen. Behovet har bedömts vara högre än för andra grupper och ter sig konstant fram till 30-årsåldern. Detta stöd är dock mycket svagt idag, trots att identitetsproblematiken kan vara mycket svår och speciell. Forskningen – som beskrivs mer utförligt i annan motion – visar också att identitetsproblematiken för berörda tvärtom accentueras i samband med familjebildning och föräldraskap.
Det nationella forsknings- och kunskapscenter som skisserades ovan bör ges i uppgift att även utveckla de stödformer som de unga och vuxna adopterade behöver, t.ex. genom de regionala center som adoptionsutredningen föreslår.
|
Stockholm den 1 oktober 2003 |
|
|
Sten Tolgfors (m) |