Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om behovet av att betrakta Hjälplinjen som en del av det förebyggande psykiatriarbetet.
Föreningen Nationella hjälplinjen bildades 2001 på initiativ av fem patientorganisationer. Verksamheten består, kortfattat uttryckt, i att anonymt på jourtelefon ge stödsamtal och rådgivning till människor i akut psykisk kris och deras närstående. En viktig del av verksamheten är också att ge information om var de kan få det ytterligare stöd och den hjälp som de behöver.
Jourmedarbetarna har utbildning och erfarenhet från människovårdande yrken som psykolog, sjuksköterska, socionom och mentalskötare. Hjälplinjen är i stort sett den enda telefonrådgivning av liknande slag som genomgående ges av professionella rådgivare. Den är också den enda professionella jourtelefon som leds av handikappföreningar i samverkan.
På grund av de begränsade resurserna har Nationella hjälplinjen hittills endast kunna hålla jourverksamheten i gång under en viss del av dygnet. Öppettiderna i dag är måndag – torsdag 17–22 samt fredag – söndag 17–02. Under de första tolv månaderna som jourverksamheten var i gång (8 april 2002–7 april 2003) registrerades 43 585 samtal. Av dessa besvarades 7 429, vilket innebär att Hjälplinjen endast kunde ta emot ca 17 procent. Åtskilliga av de uppringningar som inte ledde till samtal kom från personer som nådde fram vid förnyade uppringningar. Man kan dock konstatera att behovet av stödsamtal har varit och är mycket stort och långt större än Hjälplinjen kunnat och kan tillgodose.
Statistik för perioden 8/4–31/12 2002 visar att genomsnittsåldern för de uppringande var 45 år (kvinnor 48 och män 42 år). Den yngsta som ringde var tolv år och den äldste 86 år. Fördelningen mellan kvinnor och män var jämn, 53 procent för kvinnor och 47 procent för män.
De vanligaste kontaktorsakerna har varit ”utbrändhet”, relationsproblem i familjen och självmordstankar. Under våren och sommaren 2003 har kontaktorsakerna ändrats något. Ångestproblematik ligger högst följt av psykos, relations- och förstämningsproblematik.
Detta kan bero på att Tv, radioprogram och tidningar berört dessa ämnen i större utsträckning än tidigare och att Nationella hjälplinjens 020-nummer varit med i reportagen.
I dag är följande medlemmar i föreningen: Riksförbundet Social och Mental Hälsa (RSMH), Svenska OCD-förbundet Ananke, Svenska Ångestsyndromsällskapet, Föreningen Balans. SPES – Riksorganisationen För Suicidprevention och Efterlevandes Stöd, riksföreningen Autism, RFA, och Riksförbundet ungdom för social hälsa, RUS.
Nationella hjälplinjens verksamhet har brett stöd inte bara från de närmast berörda patientorganisationerna utan från hela handikapprörelsen. Handikappförbundens samarbetsorgan har också i en skrivelse till Allmänna arvsfonden i augusti 2003 framhållit att man bedömer att Hjälplinjen kan fylla ett stort och hittills i stor utsträckning förbisett behov för handikappförbundens medlemmar. ”Att råka i psykisk kris är något som medlemmar i många handikappförbund (och deras anhöriga) har erfarenhet av, liksom av svårigheten att få någon hjälp i dessa krissituationer. Den som drabbas av en allvarlig sjukdom eller olyckshändelse som innebär svåra men för resten av livet hamnar lätt i den situationen att livet känns hopplöst och hela framtiden ser mörk och dyster ut. Depression och ångest följer lätt av detta. Det är då värdefullt att det finns något som Nationella hjälplinjen att vända sig till och där man snabbt kan få ett samtal med en kvalificerad person.”
Statistik och en delrapport, gjord av Institutet för kvalitets- och utvecklingsarbete (institutionen för samhällsvetenskap vid Karlstads universitet), visar att Nationella hjälplinjens verksamhet fyller ett stort behov och att de som har fått stöd och rådgivning i denna form är nöjda med den hjälp de fått via jourtelefonen. Samtidigt visar statistiken att behovet av hjälp är långt större än vad Hjälplinjen för närvarande har resurser att tillfredsställa.
Det terapeutiska värdet med Hjälplinjens verksamhet är tämligen självklart. Att verksamheten medför en avlastning för hälso- och sjukvården i allmänhet och den psykiatriska vården i synnerhet är också uppenbart, även om detta inte går att visa med någon statistik. Det är väl heller inte för djärvt att utgå från att verksamheten i många fall bidrar till att minska antalet sjukskrivningar i landet.
Den utvärdering som utförs av Karlstads universitet har mötts av stort intresse och uppskattning. Reportage i radio och tidningar visar att Hjälplinjens verksamhet uppfattas som mycket seriös.
Reformeringen av den psykiatriska vården i landet fortsätter. Den innebär på sina håll – som i Stockholms landsting – ytterligare bantningar av vårdresurserna. Utvecklingen kommer sannolikt att öka behovet av en sådan öppenvårdsresurs som Hjälplinjen utgör.
I Projektet för nationellt samordnad sjukvårdsupplysning, som är resultatet av en gemensam satsning av staten och Landstingsförbundet, föreligger en rapport Vårdråd direkt, Sjukvårdsrådgivningar i samverkan.
I rapporten behandlas Nationella hjälplinjen tämligen utförligt.Under rubriken Förutsättningar för ett successivt breddat innehåll sägs i rapporten att Nationella hjälplinjen intar en särställning. ”Samtal från personer i psykisk kris är tämligen frekventa på landstingens/regionernas sjukvårdsrådgivningar och är ofta mycket tidskrävande. Telefonsjuksköterskorna saknar dessutom i regel speciell psykiatrisk kompetens. Om Nationella hjälplinjen, som för närvarande är ett tidsbegränsat projekt, skulle läggas ned kommer antalet krissamtal till sjukvårdsrådgivningarna att öka. Det är därför av värde – både för de hjälpsökande och för vårdhuvudmännen – att Nationella hjälplinjens verksamhet permanentas och att någon form av samverkan utvecklas med det nationella nätverket av sjukvårdsrådgivningar. Projektet Vårdråd per telefon utreder för närvarande hur en sådan samverkan bäst bör kunna utformas.”
Nationella hjälplinjens verksamhet bedrivs nu i projektform med ekonomiskt stöd från Allmänna arvsfonden, som har beviljat medel för projektår ett med tre milj. kr., för projektår tvåp med 3, 8 milj. kr. och för projektår tre med 6,5 milj. kr. Projekttiden går ut den 31 augusti 2004.
I regeringens beslut om stöd för andra projektåret förutsattes att det skulle vara möjligt att få delar av projektet finansierade från annat håll. Hjälplinjen undersökte möjligheterna att finna kompletterande ekonomiskt stöd från t.ex. försäkringsbolag och läkemedelsindustrin. Resultatet var negativt. För föreningen och de organisationer som står bakom denna står det klart att kostnaden för den kontinuerliga driften efter projekttidens slut sannolikt – och liksom motsvarande verksamhet i Norge – måste finansieras med anslag från statsbudgeten.
Självfallet behövs det kontinuitet i en verksamhet som Hjälplinjen och innan projekttiden löper ut måste finansieringsfrågan lösas. Det vore naturligt, enligt oss, att se Hjälplinjen som en del av det förebyggande arbetet inom psykiatrin, som regeringen nu avser att satsa på.
|
Stockholm den 29 september 2003 |
|
|
Marietta de Pourbaix-Lundin (m) |
|
|
Sonja Fransson (s) |
Kerstin Heinemann (fp) |
|
Chatrine Pålsson (kd) |
Elina Linna (v) |
|
Lars-Ivar Ericson (c) |
Kerstin-Maria Stalin (mp) |