Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om behovet av att utarbeta ett program för uppföljning av vårdmålen på behandlingshem för unga.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om behovet av program för vårdinriktning vid behandlingshem innefattande s.k. §12-hem.
I dagens samhälle hamnar många ungdomar snett. Orsaken till detta finns att söka i en mängd olika faktorer. Några av dem är våldsutbudet via TV och Internet, minskade vuxenkontakter i uppväxten, en allt mer produktionsinriktad skola tillsammans med en oförmåga att skilja på mitt och ditt som en följd av brister i uppfostran. Dessa ungdomar kommer ofta i kontakt med droger och hamnar därmed i gäng som allt för ofta ägnar sig åt våld och andra kriminella handlingar. Situationen resulterar allt för ofta i kontakter med socialtjänsten och rättvisan och då börjar, allt för sent, en samhällsinsats som ibland kan ifrågasättas. Är det vård eller straff som är lösningen på problemet?
Socialtjänsten är idag överhopad av ärenden. Socialarbetarens kontakt med unga som hamnat snett är ofta schablonmässig. Den ”vård” som ofta den unge kommer i kontakt med vid ”lindrigare” förseelser är behandlingshem som av kommunen anses som mycket dyra. Dessa behandlingshem ligger ofta avsides i lantlig miljö. Där erbjuds de boende miljöterapi i form av att de lagar sin egen mat och sköter sina egna kläder. Men det saknas i övrigt individinriktad vård. Samhällets oförmåga att utvärdera vårdens effektivitet är dessutom påtaglig. I stället är kommentaren att ”det går ju bra ibland”. Socialstyrelsens förmåga att utvärdera vården utifrån begreppet ”vetenskap och beprövad erfarenhet” kan också ifrågasättas. Ett program för utvärdering av vårdens effektivitet på behandlingshem för ungdomar bör därför utarbetas. Detta bör ges regeringen till känna.
Ungdomar med kriminell belastning sänds till §12-hem antingen enligt LVU (Lagen om vård av unga) eller LSU (Lagen om sluten ungdomsvård). Förekomsten av LSU-domar har blivit allt vanligare. Tidigare, när fängelse var det enda tidsbestämda alternativet, valde domare ofta att inte döma till fängelse trots att brottet var allvarligt. Detta har medfört att även socialtjänsten allt mer ser till straffvärdet och därmed bortser från vilken behandling som passar den unge bäst. Placeringen på behandlingshem blir därmed en förvaringsplats.
Frågan är då om målet med dessa hem skall vara en form av straff eller vård. Ofta är målet med ”förvaringen” att de intagna skall finnas där så pass länge att de inte utgör någon fara för sig själva eller andra innan de släpps. Den s.k. vård som eventuellt bedrivs är någon form av institutionell ”uppfostran”. Vård som är individinriktad saknas. Den unges vårdbehov underordnas därmed brottets straffvärde. Frågan är då vilka förutsättningar som samhället ger ungdomar, som hamnat snett i ungdomsåren, att klara ett värdigt liv efter vistelsen på dessa ”hem”.
De behandlingshem som nyttjas i sådana här sammanhang bör ha ett flexibelt vårdutbud där ungdomar placeras utifrån de specifika problem som han/hon har. Dessa hem bör underställas en systematisk tillsyn för att fungera så att institutioner som bedriver en undermålig verksamhet försvinner. Statens institutionsstyrelse SiS driver och ansvarar för §12-hemmen. Tyvärr kan vi konstatera att brister i såväl vårdkvalitet som tillsyn finns inom SiS. Detta är besvärande då staten bör vara en föregångare i vården på det här området. Uppenbart är att brister finns i vårdens utformning, varför ett program bör utarbetas i syfte att ge riktlinjer för vården där individens behov skall vara normerande. Detta bör ges regeringen till känna.
|
Stockholm den 1 oktober 2003 |
|
|
Jörgen Johansson (c) |