Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om en försöksverksamhet för finsktalande inom äldrevården i Olofström.
En stor grupp invandrare som kom till Sverige för 30–50 år sedan, när vi i detta land aktivt rekryterade personer utomlands till den svenska arbetsmarknaden, har nu börjat komma i pensionsåldern. De är i behov av vård och omsorg som alla andra jämngamla i samhället. Den största gruppen bland dessa är de finsktalande.
Antalet personer med finsk bakgrund som är 60 år eller äldre är idag
ca 70 000, ett antal som förstås kommer att öka samtidigt med att andelen äldre i befolkningen ökar. Om man räknar med en frekvens av 4–5 procent med demenssjukdom hos äldre över 65 år, innebär detta att det om några år kommer att finnas ca 3 000 dementa finska invandrare i Sverige.
Det är alltså en stor grupp människor inom äldrevården som ställer stora men berättigade krav på att vården kan ske i en språksituation som gör livet och vården begriplig, till gagn för såväl vårdtagaren som vårdpersonalens arbetssituation.
Dr Sirkka-Liisa Ekman, idag professor vid Blekinge Tekniska Högskola med forskning vid Centrum för Äldrevårdsforskning vid Karolinska Institutet, har särskilt studerat språkets betydelse för samspelet mellan vårdtagare och vårdare i den enskilda vårdsituationen.
Att en bra relation mellan vårdtagare och vårdare är en förutsättning för en god omvårdnad är en självklarhet. I denna relation spelar språket en central roll.
Personer som drabbas av demenssjukdom, exempelvis Alzheimers sjukdom, får svårigheter att kommunicera språkligt i varierande grad. Problemen börjar smygande för att i allmänhet efterhand bli allt svårare och mer ensidiga, där mekaniska beteenden och tomt tal också blir en del av sjukdomsbilden.
Dr Ekman har särskilt studerat vad som händer med äldre finska invandrare och vad som händer när dessa, ofta tvåspråkiga personer, insjuknar i demens. Forskningen på området är visserligen fortfarande mycket liten men dr Ekman menar ändå att vissa generella slutsatser kan dras av vad man vet idag.
En generell tendens är att äldre människor efterhand allt mer går över till sitt modersmål, även de som inte har använt detta språk på länge, samtidigt som deras andraspråk blir sämre och brytningen ökar. En manifesterad demenssjukdom ökar problemets omfattning.
Studier visar att det finns stora kommunikationsproblem med demensdrabbade personer. Vårdtagaren kan mycket väl förstå det andra språket men har svårt att hålla isär språken och talar ofta endast det ursprungliga modersmålet.
När vårdpersonalen inte behärskar patientens modersmål innebär detta ofta stora problem i vårdsituationen. Förvirring och ibland också aggressivitet präglar vårduppgiften vilket naturligtvis är mycket negativt för såväl vårdtagaren som personalen. Att kunna skapa en bra omvårdnadsrelation med dementa patienter är en mycket svår och komplicerad uppgift för vårdaren. Att den språkliga kommunikationen har en mycket stor betydelse i denna situation är en självklarhet. Att ge större möjligheter till äldrevård där den språkliga situationen tas på allvar är inte bara en viktig trygghetsfaktor för vårdtagaren utan också en viktig kvalitetsfråga för personalen.
Att genomföra en kvalitetshöjning för äldrevården inom detta område är inte primärt en resursfråga, utan kan till stor del lösas genom en ökad medvetenhet och bättre planering. Även om personal med kunskaper i det finska språket inte är svår att hitta på många håll i landet inom äldrevården idag, så måste också beaktas att allt fler endast svensktalande personal möter dementa invandrade äldre som endast har sitt modersmål kvar. Denna personal måste utbildas på ett relevant sätt för att kunna agera korrekt när problem uppkommer och upprätthålla kvalitén i vården. Kunskap och utarbetade vårdmetoder saknas i stor utsträckning idag som kan möta dessa vårdbehov.
Det finns idag bra exempel på hur det borde vara överallt, ofta är detta baserat på frivilliga insatser. Ett exempel är det arbete som Svenska kyrkan har bedrivit i Olofström. Även för de äldre som inte har ett stort akut vårdbehov kan tillgång till finskspråkig personal och information inom exempelvis hemtjänsten vara mycket betydelsefull. Det arbete som olika frivilligorganisationer gör är värt all uppmuntran och respekt, men får inte bli ett alibi för samhället att vidta de åtgärder som behövs för att människor skall kunna kommunicera på ett språk som ger dem möjlighet att förstå och uttrycka de behov som ligger människan närmast.
Med utgångspunkt från vad som har sagts om den stora gruppen äldre med finska som modersmål samt den särskilda kompetens inom området som finns i Blekinge, föreslås att en försöksverksamhet initieras inom äldrevården i Olofström i samarbete med Blekinge Tekniska högskola, med syfte att öka kunskapen om de särskilda problem som möter vårdpersonalen med icke svensktalande äldre samt att utveckla lämpliga metoder och utbildningsprogram för såväl helt svensktalande som finsktalande personal.
Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
|
Stockholm den 1 oktober 2003 |
|
|
Heli Berg (fp) |