Riksdagen beslutar att ur lagen om fastställande av könstillhörighet i vissa fall (1972:119) ta bort kravet på att den ansökande är ogift för att ny könstillhörighet skall kunna meddelas.
Riksdagen beslutar att ur lagen om fastställande av könstillhörighet i vissa fall (1972:119) ta bort kravet på att den ansökande är svensk medborgare för att ny könstillhörighet skall kunna meddelas.
Riksdagen beslutar att ur lagen om fastställande av könstillhörighet i vissa fall (1972:119) ta bort kravet på att den ansökande undergått sterilisering eller på andra sätt saknar fortplantningsförmåga för att ny könstillhörighet skall kunna meddelas.
Riksdagen beslutar att ur lagen om fastställande av könstillhörighet i vissa fall (1972:119) ta bort kravet på att den ansökande har uppnått myndighetsålder för att ny könstillhörighet skall kunna meddelas.
Frågan om ändring av lagen om fastställande av könstillhörighet i vissa fall (1972:119) har tagits upp många gånger förr. Sedan 1999 har sammanlagt sju motioner, från olika partier och olika ledamöter, pekat på nödvändigheten av en ändring av lagen. Man har särskilt pekat på det inhumana i att transsexuella tvingas till skilsmässa och att lagen är otidsenlig och bör moderniseras.
Socialutskottet ansåg 1999, i SoU7, ” inte att riksdagen nu bör initiera någon ändring av gällande lagstiftning om fastställelse av könstillhörighet i vissa fall”. Utskottet angav ingen motivering till sitt yttrande. Socialutskottets samtliga betänkanden i frågan under 2000–2003 har baserat sig på betänkandet från 1999. Någon motivering har alltså aldrig getts.
I dagsläget har många lagar som har diskriminerande formuleringar eller utesluter vissa grupper omarbetats eller är under översyn. Riksdagen har visat en ambition att inte ha särlagstiftningar som bara gäller för vissa grupper. Det kan då tyckas märkligt att man inte anser att synbarligt diskriminerande krav i lagen om fastställande av könstillhörighet i vissa fall (1972:119) föranleder någon som helst åtgärd.
Lagen påverkar kraftigt liv och hälsa för dem som berörs av könstillhörighet i vissa fall, och många av dess krav kan anses vara diskriminerande då de gäller enbart för transsexuella patienter men inte andra patienter. De ställer också till allvarliga problem för många transsexuella. Mot ovanstående bakgrund bör därför lagen om fastställande, (1972:119) ändras på så vis att vissa krav tas bort.
Lagen om fastställande av könstillhörighet i vissa fall (1972:119) reglerar hur ett byte av juridisk könstillhörighet går till för transexuella och intersexuella personer. Den reglerar också under vilka förutsättningar könskorrigerande operationer av yttre och inre genitalier får ske. Att ett juridiskt byte skett, eller att sannolika skäl föreligger för att det skall ske i och med operationen, är ett krav för att tillstånd till kirurgisk behandling ges.
Övrig medicinsk behandling regleras inte i lagen. Lagen har inte ändrats nämnvärt sedan 1975 och är på många områden otillräcklig eller otidsenlig. Vid tiden för lagens tillkomst var partnerskapslagen ännu inte ens påtänkt, inga andra länder hade infört möjlighet för juridiskt ”könsbyte” för transsexuella och intersexuella och attityderna mot de som avvek från könsnormerna var mycket annorlunda jämfört med idag.
Lagen om fastställande av könstillhörighet i vissa fall stadgar att ny könstillhörighet endast kan meddelas den som är ogift. Bakgrunden till kravet står att finna i förarbetena till lagen. Där menar man att eftersom äktenskapsbalken tydligt talar om att äktenskap ingås av man och kvinna kan det antas vara lagstiftarens mening att äktenskap bara kan förekomma mellan man och kvinna. Detta innebär i praktiken att de transsexuella och intersexuella som är gifta tvingas skilja sig för att få sin nya juridiska tillhörighet och därmed även sin medicinska behandling.
Staten bör inte på detta sätt tvinga redan utsatta människor att skilja sig från en partner som är villig att stanna och ge stöd. Inte heller bör staten, som idag är fallet, tvinga dessa människor att själva stå för de merkostnader som blir och sedan erbjuda ett sämre juridiskt alternativ. Detta torde också vara det enda exemplet på ett diagnosticserbart tillstånd där samhället kräver att patienten ska vara ogift för att få behandling
Kravet på att den som ansöker måste vara ogift för att ny könstillhörighet skall kunna meddelas bör därför strykas ur lagen om fastställelse i vissa fall.
I lagen om fastställande av könstillhörighet i vissa fall finns också ett krav på att den ansökande måste vara svensk medborgare för att kunna meddelas ny könstillhörighet. Också medborgarskapskravet står att läsa bakgrunden till i förarbetena till lagen. Där framgår att orsaken till kravet var att man bedömde att det annars fanns risk för patientinvandring. Detta eftersom Sverige då var det enda land som erbjöd ny juridisk könstillhörighet. Idag har många av Sveriges grannländer liknande lagstiftning och de som inte har det erbjuder i många fall liknande medicinsk behandling, utan att några krav på ny juridisk könstillhörighet ställs. Risken för patientinvandring torde därför idag vara obefintlig. I förarbetena resoneras också om vad som händer om en utländsk medborgare boende i Sverige får ny könstillhörighet och den sedan inte godkänns i personens hemland. Man menar att man kan ge personen problem med sitt hemlands myndigheter genom att godkänna en ny juridisk könstillhörighet. Mot detta kan invändas att vi idag låter utländska medborgare ingå partnerskap trots att det i vissa fall är förbjudet med homosexuella handlingar i det land de är medborgare.
Mot bakgrund av ovanstående framgår att kravet på svenskt medborgarskap för att få ny könstillhörighet beviljad bör strykas ur lagen om fastställelse av könstillhörighet i vissa fall. Personer med utländskt medborgarskap bör så länge de är folkbokförda i Sverige och har uppehållstillstånd kunna beviljas ny könstillhörighet. De bör även ges tillgång till svensk sjukvård för transsexuella/intersexuella på samma sätt som alla andra innevånare i landet.
Lagen stadgar också att ny könstillhörighet, och därmed behandling för transsexualism/ intersexualitet, bara får meddelas den som undergått sterilisering eller på andra sätt saknar fortplantningsförmåga. Av förarbetena till lagen framgår att skälet till kravet var att man ville undvika förvirring i släktleden. Dock har vi idag juridiska kvinnor som är biologiska fäder, och vice versa, eftersom det finns transsexuella som hunnit skaffa barn innan de genomgår behandling. Denna ”förvirring i släktleden” existerar alltså redan.
Förarbetena säger inget om det finns någon hälsoaspekt kring foster att ta hänsyn till. Vid sjukdomar där behandlingen i sig kan antas skada ett foster ställer dock vården normalt inte sterilisering som krav för behandling. Istället rekommenderas preventivmedel. Den hormonbehandling transsexuella får leder i sig ofta till sterilitet, och könskorrigerande operationer med åtföljande avlägsnande av könskörtlarna gör alltid patienten steril. Liksom för andra sjukdomar där behandlingen leder till oönskad sterilitet bör transsexuella och intersexuella istället för att avkrävas sterilitet ges möjlighet att frysa ned könsceller. Det finns inga skäl att anta att gruppen som sådan är olämpligare än andra som föräldrar, och därför bör de erbjudas hjälp med konstgjord befruktning på samma villkor som andra patienter.
Kravet på att den sökande skall vara steril bör av ovanstående skäl tas bort ur lagen om fastställande av könstillhörighet i vissa fall.
I lagen finns en åldersgräns på arton år för att meddela ny könstillhörighet. Nya rön har på senare år slagit fast att den tanke man haft inom den psykiatriska forskningen om att barn föds utan någon bestämd könsidentitet inte stämmer med hur intersexuella barn upplever sin verklighet. Vidare vittnar många transsexuella om hur de redan från tidig barndom känt till sin rätta könsidentitet. Om ett barn som upplever sig tillhöra det motsatta könet tvingas genomgå både barndom och tonår som det kön han inte anser sig vara kan det ge svåra trauman, trauman som kanske kunde ha lindrats med rätt behandling i tid. Att utreda hur man redan tidigt kan diagnostisera och hjälpa dessa barn borde ligga i sjukvårdens intresse. Om forskningen kommer fram till att tidig hormonbehandling är lämplig för barn eller ungdomar som diagnostiserats som transsexuella kan det mycket väl anses vara lämpligt att en sådan behandling åtföljs av en ny juridisk könstillhörighet.
Kravet på att personen skall vara minst arton år för att få ny juridisk identitet kan alltså inte självklart anses vara för patientens bästa. Är patienten diagnostiserad ska han också erbjudas behandling, det är det normala förfaringssättet vid andra diagnoser. Föreligger medicinska skäl att undvika operationer eller annan medicinsk behandling före arton års ålder kan och bör det bedömas av en läkare, precis som vid andra diagnoser.
Av ovanstående skäl bör kravet på att personen skall vara minst arton år för att få ny juridisk identitet tas bort ur lagen om fastställande av könstillhörighet i vissa fall.
|
Stockholm den 25 september 2003 |
|
|
Börje Vestlund (s) |