Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om behovet av att öka kunskapen om våldsbrott mot funktionshindrade kvinnor hos hälso- och sjukvårdspersonal.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om behovet av att öka kompetensen hos hälso- och sjukvårdspersonalen vad gäller omhändertagande av funktionshindrade kvinnor som utsatts för våld.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om behovet av att samverkan mellan hälso- och sjukvården, sociala myndigheter och frivilligorganisationer, såsom kvinnojourer, ökar.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om behovet av att polisens kunskaper om våld och brott mot funktionshindrade ökar.1
1Yrkande 4 hänvisat till JuJ.
Jag vill uppmärksamma den kvinnomisshandel som drabbar funktionshindrade kvinnor. Det handlar om det tysta våldet som många skyggar inför då förövaren ofta är en person som kvinnan är beroende av, en anhörig eller personal.
Nationella rådet för kvinnofrid beskriver våld mot funktionshindrade kvinnor på följande sätt: ”…sker till 90 procent våldet i hemmet och av någon nära anhörig som kvinnan är beroende av. I egna boenden förekommer även att våld begås av personal. Ju mer beroende kvinnan är av omgivningen, desto mer sårbar är hon. Det är få kvinnor som polisanmäler misshandeln och av dessa är det många som tar tillbaka sin anmälan då de ofta är rädda för att inte bli trodda. En kvinna med funktionshinder är dessutom ofta mer isolerad från början än vad andra kvinnor är och ofta mer beroende av mannen både i sin vardag och rent ekonomiskt. Med vissa funktionshinder följer även problem med minnet, vilket kan ge problem vid polisanmälan. Dubbel skuldbeläggning av sig själv dels vad gäller misshandeln och dels vad gäller funktionshindret är vanligt hos kvinnorna.”
Många av dessa kvinnor har problem med att kommunicera vilket gör det mycket svårt för dem i sin kontakt med olika myndigheter, hälso- och sjukvården eller frivilligorganisationer.
Funktionshindrade kvinnor är särskilt utsatta och det är lätt att bryta ner en funktionshindrad kvinnas självkänsla, då hon kanske redan innan misshandeln har betraktats som mindre värd. Forskning har visat att det finns ett stort mörkertal inom detta område.
Enligt undersökningar i Kanada så är det tre faktorer som bidrar till att funktionshindrade kvinnor inte anmäler övergrepp i lika hög grad som icke funktionshindrade. Dessa är:
Känsla av skam.
Kvinnan är rädd att bli bestraffad av förövaren.
Beroendeförhållande till förövaren.
Den våldsproblematik som gäller en funktionshindrad kvinna är mycket komplex. Kunskapen om, förståelsen för och åtgärder mot brott mot funktionshindrade kvinnor har behandlats mycket styvmoderligt.
Kvinnor utsatta för sexuellt våld söker oftare hälso- och sjukvården än andra. Enligt en studie från Rikskvinnocentrum i Uppsala så är kompetensen inom hälso- och sjukvården bristande generellt när det gäller omhändertagandet av kvinnor som utsatts för våld. Studien visar också att det ofta finns brister vad gäller samverkan med andra vårdgivare och organisationer.
Det är vanligt att brott mot funktionshindrade inte polisanmäls. I de fall de anmäls visar det sig att polisen många gånger har dåliga kunskaper om olika funktionshinder. Personligen blir jag minst sagt upprörd när det i tidningen Svensk Polis nr 3 i år framkommer att polisen hoppas att man i framtiden har möjlighet att verka för att rättssäkerheten skall omfatta även funktionshindrade. Jag har för min del utgått ifrån att alla omfattas av svensk rättssäkerhet redan nu, år 2003.
|
Stockholm den 29 september 2003 |
|
|
Marietta de Pourbaix-Lundin (m) |