Riksdagen begär att regeringen initierar en bred översyn för att arbeta fram en nationell handlingsplan för hur man skall bryta utvecklingen av ökande psykisk ohälsa i Sverige, i enlighet med motionens intentioner.
Stress, omorganisation, maktlöshet, informationsflöde, alltid tillgänglig, fulltecknad almanacka, ökad alkoholkonsumtion, press, utanförskap, ensamhet – det är några sidor av den tid vi lever i. En tid som ställer nya krav men som också ger nya möjligheter. Utvecklingen går framåt, forskningen bryter ny mark och vi lär oss nytt hela tiden. Vi är idag friskare än någonsin men mår allt sämre!
Att vi mår allt sämre ska i sig inte förväxlas med depressioner, men det är idag flera yttre faktorer i samhället som påverkar vår psykiska hälsa negativt. Det finns många som inte har något socialt nätverk, ingen som ringer och frågar hur man mår eller ger en kram. Läkarna har hög arbetsbelastning och för att patienten ska få annan behandling än medicinsk krävs antingen tid och ork att stå i kö, pengar för privat alternativ, att man är akut svårt sjuk eller ”har tur”. Att det nu finns verksamma mediciner som gör depression medicinskt behandlingsbar är skillnaden mellan liv och död för många, men alltför många får endast medicin för att det inte finns tillgång till behandling så att det täcker behoven. Gemensamt för alla läkemedel och behandlingar är att de ska användas effektivt och ändamålsenligt, vilket inte sker idag. Att medicinen kostar pengar har fördelen att göra det intressant, även i ett samhällsekonomiskt perspektiv, att se vilka andra behandlingsalternativ och kombinationer som finns och fungerar.
Det är många faktorer som spelar in vid val av behandlingsmetod, men några har avgörande betydelse för dem med psykiska besvär.
Det är läkarna som har kännedom om varje enskild patient, och de ska ha kunskap på området och ansvara för patientens hälsa. Allmänläkarna är de som oftast möter patienterna och ställer diagnoserna även på detta område. Därför måste denna yrkesgrupp kontinuerligt få vidareutbildning på detta område.
Det är av största vikt att forska på området för att lära mer om orsakerna – vad resultatet blir av olika behandlingskombinationer i både kort och långt perspektiv, hur resultatet från olika behandlingar skiljer sig mellan unga och gamla, kvinnor och män osv.
Det är under en relativt kort tid som depression behandlats i den omfattning som nu sker. Att alltid kunna erbjuda individuellt anpassad behandling med kombinationer av kognitiv beteendeterapi, läkemedel, samtal eller alternativa behandlingar måste vara målet. Tyvärr är det alltför få som får den möjligheten idag, alternativen måste byggas ut.
Idag går huvuddelen av sjukvårdens resurser till att behandla fysiska sjukdomar. Den psykiska sjukvården är underförsörjd liksom de förebyggande insatserna; det krävs en annan prioritering än idag. Det kräver i sin tur en översyn och analys av situationen i sin helhet så att ansvariga politiker och tjänstemän, på både kort och lång sikt, kan ta de beslut som krävs på detta området.
Men för att människor ska få balans i livet och för att vi ska få ett hälsosammare samhälle krävs att vi förebygger den generella ohälsan. För att må bättre måste vi få bestämma mer över vår situation. Då kan också varje individ ta ett större ansvar för sin hälsa och sitt välbefinnande, stärka egenvården.
Vi har sett siffror på ökad förskrivning av antidepressiva läkemedel, och vi har också sett siffror på hur självmorden minskat i landet. Låt oss inte begränsa diskussionen till liv eller död. Vi måste diskutera hur beteendeterapi, samtalsterapi, läkemedel av olika skolor och alternativa behandlingar bäst används och kombineras på ett effektivt och ändamålsenligt sätt, för att höja livskvalitén. Vi har också sett hur människor som inte får rätt hjälp i tid hamnar utanför arbetslivet utan verklig chans att ta sig tillbaka, eller hur människor som inte har någon bostad tillbringar sin tid på gatorna, i trappuppgångar eller källarutrymmen. Vi måste gemensamt ta vårt ansvar och sluta skylla på någon annan. Vi kan också konstatera att om man låter det gå för långt så kan det vara omöjligt att behandla till symptomfrihet. Vi måste satsa på det förebyggande, på det friska, för att minska den generella ohälsan.
Att visa respekt och höja livskvalitén för människor är en aspekt, att det är vårt gemensamma ansvar och vår skyldighet att göra något en annan. Att det är samhällsekonomiskt vansinne att inte förebygga och tidigt ingripa en tredje, men framförallt så har frågan om vår otillräcklighet på detta område aktualiserats, på ett så grymt och onödigt sätt, så att det faktiskt kan hota vårt öppna samhälle. Därför måste det till en nationell översyn på hela psyk-området – både kommuners, landstings och statens ansvar sett i den enskilde individens perspektiv. Därefter måste man utarbeta en nationell handlingsplan för hur man ska bryta utvecklingen av ökande psykisk ohälsa och garantera att ingen hamnar utanför omsorgen i Sverige. Detta bör ges regeringen tillkänna.
|
Stockholm den 29 september 2003 |
|
|
Annika Qarlsson (c) |