Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om begränsning i tvångsisolering enligt smittskyddslagen.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om stödperson till patient som tvångsisolerats.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om införande av straffbestämmelser i brottsbalken avseende smitta.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att flytta hiv från samhällsfarliga sjukdomar till smittsamma sjukdomar.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om borttagande av förbud mot bastuklubbar.
Smittskyddslagen har till syfte att skydda befolkningen mot smittsamma sjukdomar. Lagen delar in de smittsamma sjukdomarna i dels samhällsfarliga sjukdomar, dels övriga smittsamma sjukdomar. Det är riksdagen som beslutar i lag om vilka sjukdomar som ska ingå i kategorin samhällsfarliga sjukdomar och regeringen beslutar om vilka sjukdomar som ska ingå bland de s.k. övriga smittsamma sjukdomarna. De sjukdomar som i dag omfattas av smittskyddslagen är i stort sett alla smittsamma sjukdomar som vi i dag har kännedom om. Det som skiljer dem åt sinsemellan utifrån lagen är de materiella reglerna som endast avser vissa smittsamma sjukdomar.
1996 tillsatte regeringen en kommitté med uppdrag att utvärdera det svenska smittskyddet. I uppdraget ingick också att utvärdera och kartlägga förhindrandet av smittspridning samt se över bestämmelserna om tvångsisolering, tvångsåtgärder och rättssäkerheten. Kommittén överlämnade sitt betänkande till regeringen 1999. Detta har beretts i Regeringskansliet under fyra år.
När hiv och aids upptäcktes skärptes smittskyddslagen på ett sätt som ledde till att Sverige fick en av världens mest stränga lagstiftningar inom området. Lagen tillfördes bl.a. ett förbud mot s k bastuklubbar som vittnar om den moralpanik som så ofta uppstår inför hoten från obotliga infektionssjukdomar. Sedan detta infördes har mycket hänt, inte minst avseende behandlingen av hiv och aids.
Vänsterpartiet anser att det är angeläget att det finns en bra och verkningsfull smittskyddslag som effektivt förhindrar smittspridning och epidemier. I det sammanhanget är det betydelsefullt att garantera rättssäkerheten och tryggheten för de som drabbas. Det leder till bättre förutsättningar för att hindra smittspridningen. Därför anser vi att den nuvarande smittskyddslagen behöver reformeras.
Det finns extrema förhållanden som innebär att människor behöver isoleras mot sin vilja för att hindra att smitta sprids. Tvångsisolering är ett stort ingrepp i en människas liv. Det är en åtgärd som inkräktar på det mest grundläggande – friheten och självbestämmandet. Enligt nu gällande smittskyddslagstiftning är det möjligt att tvångsisolera en person på obestämd tid.
I praktiken har tvångsisolering enligt smittskyddslagen oftast berört människor med psykisk sjukdom eller svåra missbruksproblem. Det betyder att i första hand har dessa grundsjukdomar och problem orsakat att den enskilda inte kunnat ta ansvar för att förhindra smittspridning.
Sverige har inte kunnat stå bakom Europarådets rekommendationer om hiv/aids och frågor om etik och mänskliga rättigheter, eftersom rekommendationerna uttryckligen tar avstånd från alla former av tvångsisolering av hivdrabbade och aidssjuka. Europarådets ställningstagande bygger på den vetenskapliga kunskapen om hivinfektionen och dess spridningssätt och på att hiv inte smittar genom social kontakt.
I Sverige har de som isolerats mot sin vilja enligt smittskyddslagen bl.a. vårdats på den s.k. Gula Villan utanför Stockholm. Det har handlat om tvångsisolering under ett stort antal år och där det inte varit infektionssjukdomen i sig som skapat detta behov, utan en psykisk sjukdom.
Vänsterpartiet anser att möjligheten att obegränsat förlänga tvångsisoleringen inneburit att andra insatser som tar sikte på grundproblematiken förhindrats. Med tanke på att det ofta handlat om hiv, som är en kronisk sjukdom, kan tvångsisolering därmed bli livslång vid ogynnsamma förhållanden. Det anser vi inte vara acceptabelt.
Vänsterpartiet föreslår i likhet med Smittskyddskommittén att tvångsisolering får tillämpas när sjukdomen är starkt smittsam eller smittar på sådant sätt att människor har svårt att skydda sig mot smittrisk, samt när sjukdomen befinner sig i ett smittsamt skede. Isoleringen får ske under högst tre månader och med möjlighet till förlängning ytterligare tre månader. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
De personer som tvångsisoleras bär på, förutom en allvarlig smittsam sjukdom, en allvarlig problematik och lever ofta mycket utsatt. Under perioden av tvångsisolering finns det förutom behovet av vård också ett behov av social kontakt som ger stöd och hopp. Vänsterpartiet anser att personer vilka blir tvångsisolerade enligt smittskyddslagen också ska ha rätt till en stödperson på motsvarande sätt som de vilka är omhändertagna enligt lagen om psykiatriskt tvång. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
Smittskyddskommittén konstaterade i sitt betänkande att svårigheten i frågan om smittspridning som brottslig handling ofta handlar om svårighet att bedöma om det förekommit uppsåt. Det är även svårt att veta exakt när smittan överförts och därmed helt säkerställa vem som fört över smittan om det finns flera personer inblandade.
Enligt nuvarande lagstiftning har också problemet med vilken betydelse ett samtycke, det har ofta handlat om sexuella handlingar, ska tillmätas.
Vänsterpartiet anser att trots de problem som uppmärksammats av bl.a. Smittskyddskommittén bör straffbestämmelserna avseende smittspridning ligga kvar i brottsbalken och inte föras över till smittskyddslagen. Istället bör en särskild straffbestämmelse införas i brottsbalken för att skapa en mer enhetlig och förutsägbar rättstillämpning, orsakande av smittfara.
Enligt bestämmelsen kan den som uppsåtligen eller av oaktsamhet utsätter någon för fara att smittas av en livshotande sjukdom dömas till fängelse i högst fyra år. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
När hiv blev en världsomfattande sjukdom var kunskapsläget oklart och det saknades såväl botemedel, vaccinering som bromsmediciner. I dag, nästan 25 år senare, finns det effektiva bromsmediciner och utvecklingen går framåt. Att få hiv är inte längre förenat med en dödsdom utan många lever länge med sjukdomen utan särskilda symtom. Hiv är idag för många en kronisk sjukdom som man får lära sig att leva med. Därmed vill vi inte förringa allvarlighetsgraden på något sätt utan endast peka på att det skett en förändring.
När hiv alltmer fått karaktären av en kronisk sjukdom och människor i allmänhet fått alltmer kunskap om hur man skyddar sig, krävs det förändringar i lagstiftningen. Vi anser att utifrån dagens kunskap och situation bör hiv ingå bland smittsamma sjukdomar istället för som i dag tillhöra de samhällsfarliga sjukdomarna. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
När hiv/aids blev aktuellt spreds en moralpanik som vi historiskt noterat vid andra stora farsoter, t.ex. pest och kolera. Förklaringar till spridning av farsoter har oftast sökts i moraliska handlingar. Det har handlat om allt från tärningsspel till allmän ogudaktighet. Hiv och aids förklarades med homosexualitet och promiskuitet framför allt förlagd till bastuklubbar. Detta synsätt orsakade att preventionen försvårades bland heterosexuella och monogama förhållanden. De flesta är i dag eniga om att förbudet mot bastuklubbar är en kvarleva som bör tas bort då förbudet saknar betydelse ur ett smittskyddsperspektiv. Vänsterpartiet anser därför att förbud mot bastuklubbar bör tas bort ur smittskyddslagen. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
|
Stockholm den 26 september 2003 |
|
|
Ingrid Burman (v) |
|
|
Kalle Larsson (v) |
Elina Linna (v) |
|
Rolf Olsson (v) |
Gunilla Wahlén (v) |