Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om de s.k. fria nyttigheterna inom sjukvården.
Privata läkarmottagningar som nekas offentlig finansiering från landstinget kan ändå etableras. Då måste patienten, utöver en högre besöksavgift, erlägga kostnaden för ev. laboratorieundersökningar och röntgenundersökningar som behandlande läkare kan behöva göra för att utföra arbetet enligt vetenskap och beprövad erfarenhet.
Alternativet är att läkaren remitterar patienten till annan läkare som har offentlig finansiering för detta.
Detta innebär ytterligare ett besök för patienten i en redan hårt belastad sjukvård, för en åtgärd som varje specialistbehörig läkare skall vara betrodd att göra, d.v.s. skriva en behövlig röntgenremiss eller låta skicka erforderliga prover, tagna på mottagningen, för analys till ett laboratorium.
Dessa undersökningar (s.k. fria nyttigheter) finansieras helt via skattsedeln om patienten går till en mottagning som är offentlig finansierad, oaktat driftsform.
De patienter som söker en sjukvårdsmottagning som inte är offentligt finansierad, betalar också skatt för sjukvård. De väljer emellertid en sjukvårdsmottagning utan offentlig finansiering och är därmed beredda att erlägga en högre besöksavgift. Det är deras aktiva val och skall naturligtvis inte hindras.
Men att då dessutom betala för de s.k. fria nyttigheterna, som i helhet är finansierade via skatten och där patientavgifter inte förekommer om man sökt offentligt finansierad verksamhet, är orättfärdigt.
Därför borde dessa ”fria nyttigheter” inte kosta något för patienterna under förutsättning att de ordinerats av specialistkompetent läkare, oaktat om läkaren har offentlig finansiering eller ej. Rätten att ordinera behövliga – i sin helhet redan skattefinansierade – undersökningar och analyser avgiftsfritt för patienterna måste vara knuten till läkarens yrkesbehörighet – inte läkarens finansieringsform.
|
Stockholm den 22 september 2003 |
|
|
Carl-Axel Johansson (m) |