Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om behovet av att döva garanteras rätten att få bildtelefon som arbetshjälpmedel.
Bildtelefonen är en relativt ny uppfinning och för döva är bildtelefonen ett stort steg framåt eftersom de då kan telefonera på teckenspråk. Enligt Hjälpmedelsinstitutet fördes bildtelefonen första gången upp på hjälpmedelslistan 1992, men vid denna tid fungerade den inte tillfredsställande. Samtalen skedde i stackato och teckenspråket blev till mer eller mindre suddiga enskilda bilder som kunde vara svåra att tyda. Det är först genom den allra senaste tidens snabba förbindelser via bredband och ISDN som teckenspråk via bildtelefon har blivit ett fullt fungerande kommunikationssätt. Landstingen kan i dag ordinera bildtelefon till döva i hemmen. I dag finns det också en förmedling i Örebro, som förmedlar bildtelefonsamtal till hörande. Därmed kan en döv kontakta i princip vem som helst via sin bildtelefon.
Vad gäller frågan om bidrag till bildtelefon kan anses utgöra ett led i dövas rehabilitering, skriver Riksförsäkringsverket (Vägledning nr 2002:8.101) att bidrag till arbetshjälpmedel inte bara skall betalas ut för att bryta en sjukskrivning, utan att bidraget även fyller en viktig funktion som förebyggande åtgärd. Trots detta nekas döva möjligheten att få en bildtelefon som arbetstekniskt hjälpmedel. Det finns flera exempel på detta. Om funktionshindrade människor inte skall isoleras och hamna utanför arbetsmarknaden är det nödvändigt att även de får följa med i den tekniska utvecklingen. Alla döva som har ett arbete bör således få rätt att få en bildtelefon som arbetstekniskt hjälpmedel.
|
Stockholm den 22 september 2003 |
|
|
Marietta de Pourbaix-Lundin (m) |