Motion till riksdagen
2003/04:So211
av Viviann Gerdin (c)

Tvångsvård av psykiskt sjuka


Förslag till riksdagsbeslut

  1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om vikten av tvångsvård av psykiskt sjuka patienter som saknar insikt om sin sjukdomsbild.

  2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att föräldrar ges möjligheter att yttra sig till länsrätten vid överklagande av vårdintyg.

  3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att reglerna för läkares tystnadsplikt medger information till föräldrar efter bedömning i varje enskilt fall.

Motivering

Det finns anledning att granska och förändra reglerna för hur vården fungerar för psykiskt sjuka människor som behöver vård och omsorg men själva inte har insikt om sin sjukdom.

En patient inlagd med vårdintyg och i behov av utredning kan om han/hon motsätter sig vård lämna sjukvården, alternativt begära hjälp av läkare för att överklaga vårdbeslutet. Läkaren är skyldig att hjälpa patienten om patienten själv är för svag eller av andra skäl inte klarar att på egen hand överklaga vårdbeslutet.

Läkarens medicinska utlåtande om patienten och dennes behov av vård kommer vid dessa tillfällen i andra hand. Patientens val att avstå från sjukvård väger tyngre i de här fallen även om vården är livsavgörande för patienten. För föräldrar med psykiskt sjukt barn som fyllt 18 år och barn som saknar livslust är det ett stort lidande att se sitt barn tyna bort utan möjligheter att kunna hjälpa barnet till ett normalt liv.

Föräldrar saknar även möjligheter att yttra sig över det vuxna barnets överklagande till länsrätten, enligt nu gällande överklaganderegler. Jag anser att det bör vara möjligt för anhöriga att kunna framföra viktig information till dem som skall ta beslutet att vården eventuellt skall upphöra.

Läkaren har heller inte rätt att informera föräldrarna, den nu gällande tystnadsplikten tillåter inte det. Föräldrar till en vuxensjuk ställs därmed utanför och försöken att tillfriskna kan försvåras. Här borde det vara möjligt för läkaren att göra en bedömning för varje enskilt fall.

Stockholm den 18 september 2003

Viviann Gerdin (c)