1 Innehållsförteckning 1
2 Förslag till riksdagsbeslut 2
3 Allmänt 2
4 Förebyggande smittskyddsarbete 3
5 Smittspårning 3
6 Tvångsisolering 4
7 Smittskyddsåtgärder riktade till objekt och djur 4
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att Folkhälsoinstitutet bör ges i uppdrag att intensifiera kampanjinsatser för säkrare sex och det individuella ansvaret för att förhindra smittspridning.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om tvångsisolering.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om smittskyddsåtgärder riktade till objekt och djur.
Allvarliga smittsamma sjukdomar medför svåra principiella avvägningar mellan individens integritet och samhällets behov av skydd. Just detta speciella förhållande ligger bakom det faktum att skyddet mot smittsamma sjukdomar behöver en särskild lag. Integritetskränkningar bör i största möjliga mån undvikas och det frivilliga samarbetet vara utgångspunkten för smittskyddsarbetet. På så vis kan integritetskränkningarna minimeras och de sjukdomsdrabbades värdighet bäst bevaras. Men ett förtroendefullt samarbete mellan sjukvård och motiverade smittbärare har också långt bättre utsikter att lyckas än mer repressiva metoder för att främja såväl bekämpningen av smittspridning som den smittades behandling.
Likväl krävs också lagliga möjligheter att med tvångsåtgärder eller hot om sanktioner hantera situationer där den enskilde smittade allvarligt försvårar smittskyddsarbetet.
Människors rädsla för allvarliga, smittsamma sjukdomar kan verka stigmatiserande på de personer som drabbats av sjukdom eller smitta. Det är av humanitära skäl av största vikt att samhället genom sina åtgärder inte bidrar till att öka sådana människors utsatthet utan tvärtom genom informationsarbete och lagstiftning bidrar till att minimera fördomar och diskriminering, och genom stödjande åtgärder och behandling ger bästa förutsättningar för livskvalitet. Att offentliga myndigheter i synnerhet och medmänniskor och samhällsaktörer i allmänhet tar detta ansvar är en moralisk skyldighet och en rimlig motprestation för de uppoffringar och frihetsinskränkningar som de smittade individerna, huvudsakligen frivilligt, måste underkasta sig för det gemensamma bästa.
Vi får aldrig glömma att de personer som i egenskap av smittbärare är föremål för smittskyddslagens bestämmelser i första hand är offer för olyckliga omständigheter. Smittskyddslagen är inte några moraliska pekpinnar utan handlar om att minimera antalet personer i denna tragiska situation.
Centerpartiet delar de grundläggande intentionerna i regeringens förslag till ny smittskyddslag. Det gäller exempelvis principen att skilja smittskyddsåtgärder som riktar sig till människor från sådana som riktar sig till objekt eller djur, betoningen av att tyngdpunkten bör ligga på det frivilliga arbetet samt att särreglering av hivinfektion bör minimeras. I huvudsak är avvägningen mellan individens integritet och allmänintresset acceptabel.
Vid sjukdomar som i allmänhet enbart kan smitta personer som medverkar i en särskild handling av sexuell eller annan art har alla individer ett ansvar för de smittorisker de väljer att utsätta sig för. Effektiviteten av smittskyddsåtgärderna mot framför allt sexuellt överförbara sjukdomar är starkt avhängiga av att människor i allmänhet är medvetna om smittorisken och tar ett personligt ansvar för att minimera denna genom att tillgodogöra sig ett smittsäkert beteende. För att underlätta detta ansvarstagande är det viktigt att den som vet sig vara smittad har en skyldighet att uppge det. Denna berättigade informationsplikt får dock inte medföra att den allmänna medvetenheten och vars och ens individuella ansvar tonas ned.
Smittskyddsläget i Sverige är, som påpekas i propositionen, relativt gott. Allvarliga problem och oroande hot saknas dock inte. Antalet anmälda fall av klamydia har nästan fördubblats mellan 1995 och 2002 och är den i särklass vanligaste sexuellt överförbara sjukdomen. Den snabba spridningen hänger sannolikt samman med att tillämpningen av skyddsåtgärder brister i stora folkgrupper, framför allt bland ungdomar. Detta otillräckliga individuella ansvarstagande kan få än mer förödande konsekvenser om ännu allvarligare sexuellt överförbara sjukdomar får spridning i gruppen. Det har nu gått ett decennium sedan de stora kampanjerna för säkert sex initierades när oron för en begynnande hivepidemi var som störst. Medvetenheten om riskerna för sexuellt överförbara sjukdomar och det personliga ansvaret för att skydda sig måste på nytt höjas bland framför allt ungdomar. Folkhälsoinstitutet bör ges i uppdrag att intensifiera kampanjinsatser för säkrare sex och det individuella ansvaret för att förhindra smittspridning. Detta bör ges regeringen till känna.
En effektiv och snabb smittspårning vid sexuellt överförbara sjukdomar förutsätter att kliniker för venhälsa och barn- och ungdomsmottagningar har tillräckliga resurser för att snabbt kunna ta kontakt med personer som kan vara smittade. Uppenbarligen är dessa förutsättningar inte nöjaktigt tillgodosedda på alla håll i landet vilket lett till långa köer för provtagning och betydande förseningar i smittspårningen. Regeringen bör i sina kontakter med Landstingsförbundet påtala vikten av att åtgärdande av sådana brister ges tillräcklig prioritet.
Det finns en oro bland hivsmittade att lagen om tvångsisolering ska kunna användas godtyckligt. Regelverket kring tvångsisolering behöver därför förtydligas för att undvika rättsosäkerhet och säkerställa en behandling i enlighet med likabehandlingsprincipen. Tvångsisolering ska användas mycket restriktivt och med precision. I de fall där tvångsomhändertagande bör genomföras med stöd av lagen om vård av psykiskt sjuka eller lagen om vård av missbrukare ska dessa lagar tillämpas och inte smittskyddslagen. Landstingen har ansvaret för att tillgången på vårdplatser inom psykiatrin och beroendevården är tillräcklig.
I de fall smittskyddsläkaren inför den beslutade isoleringstidens utlöpande gör bedömningen att isoleringsperioden bör förlängas och därför ansöker om en förlängning hos länsrätten bör rätten först bedöma huruvida det föreligger grund för tvångsomhändertagande och vård med hänvisning till lagen om vård av psykiskt sjuka eller lagen om vård av missbrukare. Först i de fall så inte är fallet bör en prövning av behov av tvångsisolering i enlighet med smittskyddslagen genomföras. Det vill säga, smittskyddslagens bestämmelser för förlängd tvångsisolering ska vara en sista utväg och reserveras för de fall där personen, utan att orsaken är psykisk sjukdom eller missbruk, likväl utgör en allvarlig smittrisk och inte följer givna föreskrifter för att minska smittrisken. Detta bör ges regeringen till känna.
Att den nya smittskyddslagen inte omfattar smittskyddsåtgärder som riktar sig till objekt och djur är enligt vår uppfattning principiellt riktigt. Eftersom sådan smitta emellertid kan ha allvarliga konsekvenser för folkhälsa och samhällsekonomi och eftersom det finns klara brister i smittskyddet på detta område är det angeläget att regeringen i annat sammanhang återkommer med förslag till lämpliga ändringar i miljöbalken och annan tillämplig lagstiftning, exempelvis beträffande ansvarsfördelningen mellan olika myndigheter. Detta bör ges regeringen till känna.
|
Stockholm den 27 november 2003 |
|
|
Kenneth Johansson (c) |
|
|
Birgitta Carlsson (c) |
Jan Andersson (c) |
|
Håkan Larsson (c) |
Birgitta Sellén (c) |
|
Margareta Andersson (c) |
Annika Qarlsson (c) |