Centerpartiets motion för bl.a. fram ett antal förslag om hur samarbetet mellan förskola, skola, socialtjänst, polis och andra relevanta myndigheter ska kunna samarbeta bättre för att förebygga att barn och ungdomar hamnar snett och halkar ut i drogmissbruk och kriminalitet. Det handlar bl.a. om
en översyn av sekretesslagen för att underlätta för socialtjänst, skola och polis att utbyta information,
ökade möjligheter för förskolan, skolan och skolhälsovården att utbyta information,
ökade möjligheter för föräldrar med försörjningsansvar för myndiga barn att få information om dessa,
en gemensam värdegrund för alla myndigheter som arbetar med barn och ungdomar,
stärkta verktyg för skolan att arbeta med barn med problem.
Vidare föreslår motionen bl.a. en utredning om ungdomars psykosociala tillstånd, forskning och informationsspridning om framgångsrika familje- och föräldrastödsverksamheter samt insatser för ensamkommande flyktingbarn samt barn till missbrukare, psykiskt sjuka och kriminella.
Centerpartiet framhåller värdet av att barnkonventionen inte medför en detaljreglering av kommunernas verksamhet på området eftersom förutsättningarna och arbetssätten kan variera; mångfalden av lösningar kan bidra till ökad kunskap. Dessutom får processen inte byråkratiseras eftersom det skulle beröva barnfrågorna kraften från en levande kommunpolitisk debatt.
Riksdagen begär att regeringen återkommer med förslag om åtgärder för att höja skolpersonalens beredskap att hantera personer med djupa depressioner och självmordsrisk.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om behovet av ökad kunskap om ungdomars psykosociala tillstånd och deras bakomliggande faktorer.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om statistik om barns och ungdomars hälsotillstånd.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om uppdrag till det i propositionen föreslagna nationella kompetenscentret att undersöka och sprida kunskap om framgångsrik familje- och föräldrastödsverksamhet, särskilt med avseende på ensamstående föräldrar.
Riksdagen begär att regeringen undersöker huruvida maxtaxan bidragit till att minska fattiga barns utsatthet samt främjat möjligheterna för föräldrar och barn att tillbringa mer tid tillsammans.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om en gemensam värdegrund för alla myndigheter.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om barn- och ungdomspsykiatrin.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om ett tydligt barnperspektiv i alkohol- och drogpolitiken.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om rutiner inom socialtjänsten för att ge ett bra stöd till barn till psykiskt sjuka, alkohol- och drogmissbrukare samt kriminella.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om ensamkommande asylsökande barn.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att åtgärder för att säkerställa att barnkonventionen implementeras i den kommunala sektorn bör utformas med respekt för det kommunala självstyret.
Det särskilda ansvar vi har för barnen har sin grund i att dessa inte själva kan och får ta sina intressen i försvar. Barnens röst artikuleras därför sällan politiskt. Även om hänsyn till den uppväxande generationen ofta haft hög etisk status, riskerar barnens intresse att hamna i skuggan av andra intressen.
Barnens bästa bör ha en särställning i all politisk handling oavsett ideologiska utgångspunkter. Däremot måste det finnas en medvetenhet om att det bästa för barnen inte alltid går att fastställa objektivt. Barnkonventionens främsta uppgift blir därför att medföra att barnen får en starkare position på den politiska dagordningen medan de olika politiska förslagen kan komma att variera. En ökad medvetenhet om barnkonventionen och dess innehåll kan säkerställa att barns intressen beaktas och analyseras i olika politiska processer. Den politiska debatt som sker mot denna bakgrund bidrar i sin tur till att belysa barnperspektivet från olika sidor och är alltså en tillgång, inte ett problem, i arbetet med att bana väg till ett barnvänligare samhälle.
Barnkonventionen bör harmioniseras i svensk lagstiftning. Centerpartiet har föreslagit detta i en tidigare motion.
Att barnkonventionen riskerar att tolkas utifrån avsändarens politiska perspektiv illustreras väl av regeringens skrivelse. Åtgärder som regeringen vidtagit efter hård kritik från såväl oppositionspartierna som internationella organisationer beskrivs som kraftfulla regeringsinitiativ. Den speciella socialdemokratiska välfärdspolitiken, vars senaste resultat varit kraftiga sänkningar av barnomsorgstaxorna för de mer välbärgade familjerna, beskrivs som grundvalen för ett barnvänligt samhälle. Sammantaget ger propositionen i många avseenden intryck av socialdemokratisk pamflett.
Regeringens övertygelse om att den socialdemokratiska politiken definitionsmässigt ligger i barnens intresse gör att den har svårt att analysera problem som rör barns ensamhet och psykosociala utsatthet. Det är troligt att problem som mobbing, utseendefixering, ätstörningar och många psykiska problem har sin grund i ett samhälle där många nära sociala relationer blivit försvagade. Insikten om familjens och de personliga sociala bandens betydelse för barnens uppväxtmiljö saknas ofta i den socialdemokratiska analysen.
Det finns många tecken på att stora grupper ungdomar inte mår bra, och det förefaller som om tendensen är att psykiska problem och vantrivsel bland ungdomar ökar. Trycket på barn- och ungdomspsykiatrin förefaller öka. Ätstörningar drabbar en stor del av alla flickor och under senare år även en växande andel av pojkarna.
Det i särklass vanligaste problemet som anmäls på BRIS jourtelefon är mobbning och trakasserier. Utan tvivel kan mycket göras i framför allt skolorna för att förebygga och hantera mobbningsfall på ett sådant sätt att de utsatta får hjälp och upprättelse. De vuxna måste alltid stå på den drabbades sida. Efter hårda påtryckningar från bl a Centerpartiet (som upprepade gånger motionerat i frågan) har utbildningsministern ställt lagändringar i utsikt med syfte att ge skolledaren ett tydligt ansvar att vidta åtgärder när fall av mobbning anmäls. Dessa utfästelser måste nu infrias.
Sexuella trakasserier och sårande språkvåld mellan ungdomar är vanligt förekommande. Mest uppmärksammat är pojkars trakasserier riktade mot flickor. Sexuella trakasserier är emellertid också vanligt mellan personer av samma kön och kan vara lika förödande. Sexuella trakasserier bidrar till att förstärka bilden av kvinnor som underordnade i förhållande till män liksom stigmatiseringen av personer som avviker från den heterosexuella normen. Centerpartiet har i andra motioner föreslagit åtgärder mot sexuella trakasserier och homofobi i skolan.
Självmord är det yttersta uttrycket för barns och ungdomars psykiska ohälsa och vantrivsel. Varje år begår mellan 30 och 50 personer i åldrarna 10–19 år självmord. 3 % av killarna och 8 % av tjejerna i åldrarna 16–17 år har någon gång under det senaste året försökt ta sitt liv. Medan självmordsfrekvensen i andra åldersgrupper minskar – delvis som en följd av effektivare psykiatrisk och medicinsk behandling – ligger ungdomars självmordsfrekvens kvar på en stabil nivå.
Beredskapen bland skolpersonalen för att hantera personer med djupa depressioner och självmordsrisk är enligt aktuella rapporter mycket låg. Riksdagen bör hos regeringen begära förslag om hur denna beredskap kan stärkas.
Internationella jämförelser visar att andelen ungdomar som tar sitt liv tenderar att jämnas ut och frikopplas från självmordsmönstret i andra åldersgrupper. Det kan i så fall vara ett tecken på att det finns inslag i den internationella ungdomskulturen som bidrar till att fler ungdomar upplever stress och brist på mening. Både reklamspråket och stora delar av ungdomskulturen för fram budskap och bildspråk som bidrar till att utseende och sexuell framgång framställs som dominerande värden i barnens och ungdomarnas liv. I brist på alternativa värden kan tillvaron upplevas som meningslös och den egna personen som värdelös om man inte klarar av att leva upp till idealbilden för hur man bör se ut och hur man bör leva.
Regeringen har initierat vissa projekt, bl a i syfte att stärka flickors självbild. Det behövs emellertid ökad kunskap om ungdomars psykosociala tillstånd och vilka de faktorer är som påverkar detta, så att en fördjupad samhällsdebatt om dessa frågor kan initieras. Detta bör ges regeringen till känna.
Skrivelsens förslag att barnstatistiken ska utvecklas är lovvärd. För att få en bättre bild av ungdomars psykiska och fysiska hälsotillstånd är skolhälsovården en resurs som bör kunna användas. Skolhälsovårdens verksamhet och insatser bör rapporteras och läggas till grund för statistikserier avseende barns och ungdomars hälsotillstånd. Detta bör ges regeringen till känna.
Ingen faktor är av större betydelse för barns och ungdomars uppväxt, livskvalitet och framtidsutsikter som föräldrarnas insikt om och förmåga att ta sitt ansvar som föräldrar.
Många av de problem som drabbar barn i Sverige har sin grund i bristande relationer till vuxna. Undersökningar visar att dåliga relationer till eller separationer från föräldrarna leder till stress och vantrivsel. En stor undersökning där över en miljon svenska barn studerades under åren 1991 till 1999 visade att barn till ensamstående föräldrar löper väsentligt större både fysiska och psykiska hälsorisker än barn som växer upp med båda föräldrarna. Risken för att hamna i missbruk av alkohol och droger ökade med mellan tre och fyra gånger. Även när undersökningen ”rensats” med avseende på föräldrarnas sociala, kulturella och ekonomiska situation kvarstod en stor skillnad. Från detta perspektiv är det möjligt att ett förstärkt barnperspektiv även skulle behövas i föräldrarnas beslutsfattande.
Den kommunala familjerådgivningen är av betydelse för att hjälpa familjer att finna lösningar på sina relationsproblem. I enlighet med barnkonventionen bör familjerådgivningen präglas av ett barnperspektiv.
Föräldragrupper och andra former av föräldrastöd kan också spela en viktig roll för att ge föräldrar möjlighet att utbyta erfarenheter. Erfarenheterna av föräldragrupperna i Leksand tyder på att om båda föräldrarna kan engageras i barnens uppväxt minskar detta riskerna för skilsmässor samtidigt som kvaliteten i föräldraskapet kan öka. Särskilt viktigt är naturligtvis nätverksstödet för ensamstående föräldrar.
Denna typ av åtgärder är ett kommunalt ansvar och kan utformas på olika vis. I allmänhet torde väl genomtänkta verksamheter för barn- och familjestöd även vara motiverade från ett kommunalekonomiskt perspektiv eftersom det förebygger ohälsa och social utslagning. Staten kan bidra med strukturer för spridning av kunskaper och goda exempel. Ett instrument som kan bidra till detta är det kompetenscentrum som skrivelsen föreslår ska instiftas. Detta kompetenscentrum bör ges i uppdrag att undersöka och sprida kunskap om framgångsrik familje- och föräldrastödsverksamhet, särskilt med avseende på ensamstående föräldrar. Detta bör ges regeringen till känna.
De moderna familjerna präglas av tidsbrist – något som leder till att möjligheten till umgänge mellan föräldrar och barn kringskärs. Samtidigt leder föräldrarnas stress ofta till slitningar och konflikter i familjen vilket har negativa effekter för barnens välbefinnande.
Från detta perspektiv ter sig regeringens självbelåtna skrivningar om maxtaxan tämligen malplacerade i skrivelsen: ”Maxtaxereformen har bidragit till att påtagligt begränsa marginaleffekterna för barnfamiljerna, vilket har förbättrat incitamenten för arbete och öka(t) möjligheten för fler barn att få ta del av den pedagogiska verksamheten.” Man frågar sig på vilket vis just barnen främjas av att föräldrarna uppmuntras att arbeta mer. Vårt tydliga intryck är istället att ett av barnfamiljernas största önskemål är att få bättre möjligheter att tillbringa mer tid med barnen.
Det pågår just nu en interdepartemental studie av maxtaxans följder. Denna undersökning bör vidgas och specifikt undersöka huruvida maxtaxan bidragit till att minska fattiga barns utsatthet samt främjat möjligheterna för föräldrar och barn att tillbringa mer tid tillsammans. Detta bör ges regeringen till känna.
Barn- och ungdomsåren är ofta avgörande för om en person ska hamna i brottslighet, allvarliga sociala problem eller alkohol- och drogberoende och därmed förstöra sina möjligheter till ett värdigt och kvalitativt liv. De flesta barn och ungdomar som hamnar snett har haft svårigheter i familjen, i skolan och i kontakten med vuxensamhället i form av polis och socialtjänst. I de snabba kasten mellan olika institutioner utvecklas också en farlig form av apati som också leder till ett utanförskap och sänker tröskeln mot att begå brott. Nästan uteslutande har de som i vuxen ålder begår grövre brott börjat med småbrott i unga år.
En politik för att förebygga att barn och ungdomar hamnar i kriminalitet eller drog- och alkoholberoende måste därför bygga på två ben: tydlighet om normer och värderingar – ”en fast hand” – och snabba och relevanta insatser för barn och ungdomar som råkar i svårigheter.
Det förebyggande arbetet försvåras ofta av de sektorsgränser som kännetecknar den offentliga sektorn. För att komma till rätta med detta krävs ett brett samhällsåtagande som överbryggar traditionella gränser mellan skola, polis, rättsväsende, socialtjänst, psykiatri och familjepolitik.
På många håll i landet sker ett mycket bra samarbete mellan skola, socialtjänst och polis. Många kommuner har samverkansgrupper och försöker att praktiskt lösa problem. En svårighet är att socialtjänsten ofta har svårt att dela med sig av information, medan polis och skola relativt fritt kan berätta för socialtjänsten. Det kan därmed alltså inträffa att polis och skola informerar socialtjänsten om ett problem, men utan att få någon återkoppling om vilka insatser som görs.
En lösning är att tillåta socialtjänsten att dela med sig av information inom ramen för samverkansgrupper och därmed möjliggöra att man tillsammans finner lösningar som kan innebära insatser från skolans och polisens likaväl som från socialtjänstens sida. Givetvis innebär det också att sekretessen för övriga i en sådan samverkansgrupp måste skärpas för att värna individens integritet. Sekretesslagen bör ses över så att skola, socialtjänst och polis får utökade möjligheter att byta information sinsemellan. Detta bör ges regeringen till känna.
En särskild svårighet för skolan är att den, sedan eleven fyllt 18, inte längre har rätt att informera föräldrarna om problem i skolan. Det kan för familjen få svåra konsekvenser om problemen går så långt att eleven stängs av och mister studiebidraget. Lagstiftningen bör ändras så att föräldrar med försörjningsansvar för myndiga barn också får rätt till den information skolan kan ge. Detta bör ges regeringen till känna.
För det offentliga skolväsendet finns i dag en värdegrund inskriven i skollagen. Den handlar bl a om att barnens utveckling till ansvarskännande människor och samhällsmedlemmar ska främjas liksom respekten för varje människas egenvärde och den gemensamma miljön. Särskilt betonas vikten av att främja jämställdhet och att motverka alla former av kränkande behandling såsom mobbning och rasistiska beteenden.
Motsvarande formuleringar saknas i socialtjänstlagen och polislagen. Även om det kan tyckas långsökt, spelar värdegrunder en viktig roll för hur verksamheten bedrivs. I synnerhet då flera offentliga institutioner har kontakt med ungdomar är det viktigt att alla ger tydliga besked om vilka normer som gäller för umgänget i samhället. Det bör ske genom en kortfattad gemensam värdegrund för samtliga myndigheter. Denna bör handla om respekten för andra människors liv, deras egendom och deras integritet – rätten att slippa kränkningar på grund av kön, religion, sexuell läggning eller etnicitet. En sådan värdegrund skulle vara ett bra komplement till arbetet med att integrera barnkonventionen och samtidigt markera att barn och ungdomar själva måste bibringas en känsla av ansvar för sitt sätt att agera och behandla andra. Vad som ovan anförts om en gemensam värdegrund för alla myndigheter bör ges regeringen till känna.
I många fall kan man se vilka barn som riskerar att hamna i svårigheter och inleda insatser redan i förskoleåldern. Genom övergången till skolan sker dock ett avbrott eftersom förskolan inte får dela med sig av information om barnen. Därmed börjar skolan i dag med ett oskrivet blad och tvingas att själv ta reda på information som förskolan under flera år kunnat arbeta med.
I dag gäller också olika sekretessregler för lärare och personal i skolhälsovården, vilket, precis som sekretessen mellan socialtjänst och skola, försvårar för personalen att ta ett helhetsgrepp. Det krävs större samarbete mellan lärare och skolhälsovård för att se tidiga signaler och kunna ta helhetsgrepp på ungdomarnas situation. Ett sådant arbete bör underlättas genom en översyn av sekretessen. Genom ökat samarbete ökar också alla inblandades kunskaper och möjligheter att identifiera och förebygga problem. Sekretesslagen bör ses över för att underlätta samverkan mellan förskola och skola och mellan skolhälsovård och lärare. Detta bör ges regeringen till känna.
Det är viktigt att ungdomar som är på väg att hamna snett får snabba och tydliga signaler. Ungdomar som begår brott bör få en påföljd utdömd och verkställd så snart som möjligt så att en behandling kan påbörjas. Det är därför oacceptabelt att jourdomstolarna inte klarar uppställda tidskrav. Det är inte heller acceptabelt att dömda ungdomar går ute och väntar på en vårdplats och under tiden kan dras in i fortsatt kriminalitet. Därför bör jourdomstolarna tillföras ytterligare resurser och antalet vårdplatser för ungdomar öka.
Medling, d.v.s. möten mellan brottsoffer och förövare, bör vara en obligatorisk del i påföljder för ungdomar, förutsatt att brottsoffren accepterar att delta.
Enligt Rädda Barnen är böter den påföljd som bör användas i minst utsträckning för ungdomar, då de ofta saknar resurserna att betala dem med. En mer relevant påföljd är samhällstjänst, som bör kunna utdömas självständigt som ett alternativ till böter och/eller villkorlig dom.
Vad som ovan anförts om behovet av snabba påföljder i rättsväsendets hantering av ungdomsbrott bör ges regeringen till känna.
Ökade resurser till psykiatri, med särskild betoning på barn- och ungdomspsykiatri, var ett av de centrala inslagen i överenskommelsen mellan Centerpartiet och regeringen i samband med försvarsbeslutet. De utvärderingar som gjorts visar att ytterligare åtgärder krävs för att de ökade medlen ska leda till positiva resultat.
Ett av problemen, som Centerpartiet tidigare påtalat, är bristen på samverkan med andra huvudmän, som socialtjänst och skola. Denna analys får nu stöd i en nyligen publicerad rapport från Socialstyrelsen. Det behövs ordnade former för samverkan mellan landstingets BUP och kommunala verksamheter i form av ett gemensamt uppdrag och en gemensam vårdplanering med möjlighet att ha gemensamma nämnder. Ekonomiska resurser måste också kunna slussas mellan olika verksamheter, som psykiatri och skolhälsovård. Samordnade system oavsett huvudman kan skapa en sluten ”vårdkedja” där alla inblandade bidrar med stöd utifrån sin kompetens och ungdomar i behov av hjälp nås av samlade insatser. Riksdagsbeslutet från våren 2003 om införandet av gemensamma nämnder för kommuner och landsting bör kunna användas för att nå detta mål.
Då många av de ungdomar som kommer i kontakt med BUP kommer från splittrade hem och saknar manliga förebilder är det angeläget att det rekryteras fler män till BUP. Vad som ovan anförts om barn- och ungdomspsykiatrin bör ges regeringen till känna.
Alkohol- och droganvändning är en av de faktorer som tydligast inverkar negativt på barns och ungdomars livskvalitet. Missbrukande föräldrar medför nästan undantagslöst att barnen utsätts för svår stress och vantrivsel. I många fall ökar även risken för våld.
En av de vanligaste orsakerna till att ungdomar hamnar snett är missbruk av alkohol och droger och att minska tillgången på droger i samhället samt senarelägga alkoholdebuten hör därför till de mest effektiva preventiva åtgärderna för att hindra barn och ungdomar från att hamna snett.
Vuxensamhällets reaktion på droganvändning måste vara snabb och tydlig. Det måste synas på alla områden i samhället – i familjen, i skolan, på fritidsgården och i idrottsföreningen. Som vuxna har vi en skyldighet att ingripa – både direkt då vi kommer i kontakt med dessa ungdomar, och indirekt genom att tala med andra vuxna som kan hjälpa.
Mot denna bakgrund är det särskilt viktigt att beslut inom alkohol- och drogpolitiken – t.ex. vad beträffar beskattning av och tillgänglighet till alkohol – utformas med ett tydligt barnperspektiv. Detta bör ges regeringen till känna.
Barn med föräldrar som lider av psykisk sjukdom, missbrukar alkohol eller droger, eller är kriminella löper stor risk att fara illa samt präglas på ett sådant sätt att de själva hamnar i liknande problem. Regeringen bör ta initiativ till insatser för metodutveckling i detta arbete. Detta bör ges regeringen till känna.
Sverige har fått hård internationell kritik för sitt mottagande av ensamkommande asylsökande barn. I riksdagen har Centerpartiet varit pådrivande för att få regeringen att agera för en bättre och säkrare mottagning. Kritiken har successivt förmått regeringen att agera. Fortfarande återstår dock betydande problem. På det lokala planet fungerar ofta samordningen mellan flyktingmottagning och socialtjänst dåligt. Orsaken är kommunernas alltmer ansträngda ekonomi samtidigt som staten inte tagit sin del av det ekonomiska ansvaret, trots tydliga påstötningar från bl a Kommunförbundet. Regeringen måste vidta åtgärder för att dessa problem löses. Detta bör ges regeringen till känna.
Arbetet i kommunerna med att implementera barnkonventionen pågår och är relativt framgångsrikt. Barnkonventionens betydelse ligger i att tydligt uppmärksamma barnperspektivet i den kommunalpolitiska processen. Staten bör stödja kommunerna genom att inte genom sina åtgärder ge dem orimliga ekonomiska förutsättningar, samt genom att skapa strukturer för informationsspridning och kunskapsutveckling. Från detta perspektiv välkomnar vi förslaget att upprätta ett särskilt kompetenscentrum för barnfrågor.
Exakt hur kommunerna bygger upp mekanismer för att säkerställa detta bör inte regleras i detalj. Förutsättningarna är olika och mångfalden av lösningar kan i sig bidra till ökad erfarenhets vinnande. Dessutom är det av största betydelse att barnkonventionen inte byråkratiseras utan kan tillföras kraften från en levande och engagerad politisk debatt i kommunerna. Åtgärder för att säkerställa att barnkonventionen implementeras i den kommunala sektorn bör därför utformas med respekt för det kommunala självstyret. Detta bör ges regeringen till känna.
|
Stockholm den 12 februari 2004 |
|
|
Kenneth Johansson (c) |
|
|
Annika Qarlsson (c) |
Lars-Ivar Ericson (c) |
|
Jan Andersson (c) |
Margareta Andersson (c) |
|
Sofia Larsen (c) |
Birgitta Sellén (c) |
|
Birgitta Carlsson (c) |