Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om en tidsbegränsning av tvångsisoleringen.
Riksdagen avslår regeringens förslag om sekretessgenombrott till närstående.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om en uppföljning av tvångsåtgärder och förhållningsregler.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att Statens folkhälsoinstitut skall ges ett förtydligat ansvar i smittskyddslagen för det preventiva arbetet.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om skyldighet för laboratorier att rapportera antalet laboratorietester för sexuellt överförbara infektioner.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om avidentifiering av hivprov på laboratorium.
Vänsterpartiet anser att det är angeläget att det finns en smittskyddslag som skyddar samhället från smitta samtidigt som den värnar den drabbade och garanterar dennes rättssäkerhet. Det är därför välkommet att regeringen nu lagt en proposition om en ny smittskyddslag. Den tidigare smittskyddslagen innehöll ett flertal brister och regleringar som bl.a. vittnar om den moralpanik som inträdde då hiv upptäcktes. Ett sådant exempel är bastuklubbslagen som nu regeringen föreslår skall avskaffas.
Trots en rad förbättringar, bl a avskaffandet av bastuklubbslagen, kvarstår dock ett flertal brister som ur rättssäkerhetssynpunkt och smittprevention måste förändras.
Det kan uppstå särskilda omständigheter som innebär att tvångsisolering av människor för att förhindra smitta är befogat. Men det måste ses som ett undantag och kunna avgränsas i tid. Vi kan se att isolering är försvarbart i extrema situationer där smittan är högvirulent och svår att skydda sig emot eller när smittade av någon anledning inte kan ta ansvar för att förhindra smittspridning. Målet med isoleringen, ur det sistnämnda perspektivet, är att den enskilde ska ges stöd och hjälp för att kunna ta ett eget ansvar.
Antalet personer som har tvångsisolerats i Sverige de senaste fem åren är nio stycken. Samtliga har hiv och några har därutöver ytterligare smittosamma sjukdomar. Det som föranlett tvångsisoleringen är att de förutom sin infektionssjukdom också har en allvarlig psykisk sjukdom eller ett omfattande missbruk. Tiden för isolering har i snitt varit ett och ett halvt år men några har också haft isoleringstider på 4–10 år. Det kan klart konstateras att dessa personer i första hand inte behandlats för sin infektion utan för sin psykiska sjukdom eller sitt missbruk. Och det får ses som mycket anmärkningsvärt att några av dessa personer isolerats mot sin vilja enligt nuvarande smittskyddslag upp till 10 år.
Sverige har inte kunnat stå bakom Europarådets rekommendationer om hiv/aids och frågor om etik och mänskliga rättigheter, eftersom rekommendationerna uttryckligen tar avstånd från alla former av tvångsisolering av hivdrabbade och aidssjuka. Europarådet har byggt sitt ställningstagande på den vetenskapligt underbyggda kunskapen om hiv-infektionen och dess spridningssätt och på att hiv de facto inte sprids genom sociala kontakter.
Vänsterpartiet anser att möjligheten att obegränsat förlänga tvångsisolering enligt smittskyddslagen inneburit att andra insatser som tar sikte på grundproblematiken hos den smittade förhindrats. Då de flesta som tvångsisolerats är drabbade av hiv, som idag kan räknas som en kronisk infektionssjukdom, kan en obegränsad isolering i värsta fall bli livslång.
Vänsterpartiet föreslår istället, i likhet med Smittskyddskommittén, att tvångsisolering endast ska tillämpas när sjukdomen är starkt smittsam eller smittar på sådant sätt att människor har svårt att skydda sig mot smittan, samt när sjukdomen befinner sig i ett smittsamt skede. Isolering ska endast tillämpas när den smittade uppenbart är ovillig eller saknar förmåga att iaktta ett riskfritt beteende och alla andra möjligheter är uttömda. Vi anser vidare att isolering endast får ske under högst tre månader med möjlighet till förlängning ytterligare tre månader. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
Regeringen föreslår att den behandlande läkaren ska vara skyldig att anmäla till smittskyddsläkaren om han eller hon får veta eller misstänker att en patient som bär på allmänfarlig sjukdom inte informerat en närstående om sjukdomen och detta medför att den närstående löper påtaglig risk för att smittas. Smittskyddsläkaren ska då, om han eller hon gör samma bedömning, underrätta den närstående.
Vänsterpartiet anser att detta är ett allvarligt avsteg ifrån sekretesslagen. Det kan undergräva tilliten och tryggheten mellan den behandlande läkaren och patienten. Regeringen argumenterar i propositionen mot en sådan risk bl.a. genom att peka på att det är smittskyddsläkaren som ska ta det avgörande beslutet om sekretessgenombrott och ta kontakten med den närstående. Men enligt vår mening är det inget skydd mot den bristande tilliten mellan den behandlande läkaren och den smittade eftersom det är den behandlande läkaren som startar processen genom kontakt med smittskyddsläkaren.
Vänsterpartiet anser att skyddet för närstående kan tillvaratas genom att säkra en god kontakt mellan behandlande läkare och den smittade. En bra och tillitsfull relation stöder den smittade att efterleva de förhållningsregler som utfärdats. Det stöder också den smittade i att våga berätta om denne misslyckats att efterleva förhållningsreglerna.
Regeringen avvisar själv de remissinstanser som velat utvidga sekretessgenombrottet till att omfatta fler individer än de närstående vid t.ex. risk för smitta av luftburen smitta med hög smittsamhet med motiveringen att man kan skydda omgivningen via andra åtgärder. Vi anser att det är ett lika giltigt argument mot ett sekretessgenombrott till närstående.
Vänsterpartiet anser att sekretessgenombrott till närstående inte ska tillåtas.
De infektionssjukdomar som regeringen anser ska klassificeras som allmänfarliga sjukdomar är alla sjukdomar som kan vara livshotande, innebära långvarig sjukdomstid eller svårt lidande eller medföra andra allvarliga konsekvenser. Trots det kan man konstatera att allvarlighetsgraden varierar och framförallt graden av smittorisk och därpå följande möjligheter att skydda sig mot smitta.
Hepatit A, salmonella, difteri m.fl. sprids på ett sätt som gör det svårt för den osmittade att fullständigt iaktta ett sådant beteende att man med säkerhet kan undgå smitta. Hiv, gonorré och chlamydia är smittor som den osmittade i betydligt högre utsträckning själv kan skydda sig emot genom t ex tillämpandet av säkrare sex. Allvarlighetsgraden skiljer sig också mellan de olika sjukdomarna. Det är visserligen inte angenämnt att drabbas av salmonella, men det är behandlingsbart och ej stigmatiserande till skillnad från exempelvis hiv.
Det är bra att regeringen klargör att allmänfarliga sjukdomar inte inbördes är jämförbara och att listan inte anger farlighetsgraden.
Men eftersom dessa sjukdomar, trots sina inbördes olikheter, också betraktas olika p.g.a. kulturella och historiska skäl och att tvångsinsatser m.m. är tillämpbara bör tvångsåtgärder och förhållningsregler samt eventuella skillnader i tillämpningen, undantaget skillnader av medicinsk art, följas upp.
Vi vet att det är en stor skillnad i synsätt från vårdgivare och allmänhet på den patient som drabbats av sexuellt överförbar smitta i förhållande till patienter som exempelvis drabbats av difteri eller SARS. Synen på sjukdomar som överförs via sexuellt umgänge tenderar att skuldbelägga den drabbade och att åtgärderna får en moralisk överton. Det finns en risk för en högre acceptans för tillämpande av tvång vid sexuellt överförbara infektioner än vid andra sjukdomar.
Vänsterpartiet anser därför att Socialstyrelsen bör få i uppdrag att följa upp tillämpningen av tvång och förhållningsregler utifrån ovanstående argumentation. Detta bör riksdagen ge regeringen till känna.
Vänsterpartiet kan konstatera att den nu föreslagna smittskyddslagen främst tar sikte på att reglera smittosamma sjukdomar när de redan uppstått. Det preventiva arbetet är beskrivet i mindre omfattning och förväntas ingå i åtgärder mot smittade i syfte att stoppa spridning. Vi anser att det är en svaghet. Ett konkret exempel är att Statens folkhälsoinstitut (FHI) inte uppmärksammas annat än i beskrivande text trots att FHI bl.a. har ett övergripande ansvar för hivprevention. Ur ett historiskt perspektiv har prevention av smittosamma sjukdomar utgjort en väsentlig del av folkhälsoarbetet.
Vi anser därför att det i smittskyddslagen bör skrivas in att FHI har ett delansvar för det preventiva arbetet avseende smittosamma sjukdomar och i synnerhet för hiv och sexuellt överförbara infektioner. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
Ur ett epidemiologiskt perspektiv är det en begränsning att endast positiva testresultat för sexuellt överförbara infektioner (STI) registreras. Det är angeläget att också få kunskap om antalet tester som utförs i Sverige. En sådan registrering skulle innebära en kunskap om antalet positiva tester i relation till antalet utförda tester. Detta bör också kunna följas över tid. I dag sker registrering frivilligt, men laboratorierna är inte skyldiga enligt lag att utföra detta.
Vänsterpartiet anser att laboratorierna bör föreskrivas en skyldighet att rapportera antalet utförda laboratoritester för STI uppdelat på kön och åldersgrupper. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
Vid hivtestning är det möjligt att avidentifiera proverna vilket är positivt för att öka villigheten att låta testa sig. Vänsterpartiet har dock erfarit att i samband med uppföljande testningar av virushalter hos hivpositiva är proverna avidentifierade i alla led utom på laboratoriet. Det är en allvarlig brist som vi anser bör ses över och åtgärdas. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
|
Stockholm den 27 november 2003 |
|
|
Ingrid Burman (v) |
|
|
Elina Linna (v) |
Gunilla Wahlén (v) |