Riksdagen begär att regeringen senast vid avlämnande av vårpropositionen 2004 återkommer till riksdagen med förslag om avskaffande av de s.k. 3:12-reglerna i enlighet med vad som anförs i motionen.
Riksdagen beslutar att avskaffa arvs- och gåvoskatterna per den 1 januari 2004.
Det är viktigt för välfärden att den svenska ekonomin utvecklas gynnsamt. Under praktiskt taget hela efterkrigstiden vande vi oss vid att den ekonomiska tillväxten framför allt skapades genom de stora företagens verksamhet. Avregleringen och den tilltagande globaliseringen har dock lett till att våra stora svenska börsbolag gradvis blivit allt mindre viktiga för svensk ekonomis utveckling och att villkoren i Sverige blivit allt mindre viktiga för dessa företag.
I stället har de mindre och medelstora företagens betydelse för svensk tillväxt ökat. Fåmansbolagen svarar redan idag för en stor del av sysselsättningen och BNP, men de möter en rad hinder i sin dagliga verksamhet som försvårar deras utveckling. Ett sådant viktigt hinder är skattestrukturen såsom den är utformad i 3:12-reglerna. Dessa tillkom i samband med skatteomläggningen 1990 och utformades medvetet restriktivt för att förhindra att högbeskattade arbetsinkomster omvandlades till lågbeskattade kapitalinkomster, även om detta var till nackdel för ”vanliga” företagare.
Reglerna har vid upprepade tillfällen kritiserats för att verka alltför diskriminerande mot fåmansbolagen. 1999 tillsattes en utredning med uppdrag att se över dem. Utredningen presenterade sina förslag i SOU 2002:52 där det bl.a. föreslogs en höjning av klyvningsräntan med 5 procentenheter. Utredarna föreslog också införandet av en modifierad form av den s.k. BEK-modellen och förenklingar av lönesummeregeln.
Den proposition vi här har att ta ställning till är dock mindre tillmötesgående visavi fåmansbolagen än utredningens förslag, vad avser själva 3:12-reglerna, i det att klyvningsräntan enbart föreslås öka med två procentenheter. Därutöver föreslår regeringen vissa lättnader vid arvs- och gåvobeskattningen vid värderingen av företagstillgångar.
Moderata samlingspartiet har länge pekat på behovet av lägre skatt för både företagare och löntagare och enklare regler för företagarna. Vi har gjort detta därför att det är vår bestämda uppfattning att sådana förändringar bidrar till att öka tillväxten i Sverige. Vad avser skattesituationen för särskilt fåmansbolag, menar vi att justeringar inom ramen för det befintliga regelverket inte är tillräckliga för att skapa den ekonomiska dynamik och tillväxt vi eftersträvar. De förslag som regeringen här kommer med är långt ifrån tillräckliga. Vi förordar i stället en total avveckling av 3:12-reglerna. Vi förordar också ett totalt borttagande av all arvs- och gåvoskatt.
Utöver vad som sagts ovan om fåmansbolagens betydelse för den makroekonomiska utvecklingen, kan man peka på två andra skäl varför skattebördan på fåmansbolagen bör lättas. De utsätter sig för det första för en risk som vida överstiger den som andra kategorier i samhället utsätts för. Denna sammanhänger med att en person som driver verksamhet inom ramen för ett fåmansbolag ensam bär hela den risk som i ett publikt AB delas mellan ägare, anställda och borgenärer.
I ett publikt bolag råder en tydlig åtskillnad mellan ägare, anställda och borgenärer. De anställda har ett kontrakt med ägaren som ger dem en viss förutbestämd ersättning oavsett vad som sker. Om företaget går i konkurs träder lönegarantin in. Borgenärerna får en viss förutbestämd summa oavsett resultat förutsatt att resultatet är stort nog för att täcka detta. Är resultatet mindre än så får borgenären det som då finns att få.
Ägarna delar på den del av överskottet som återstår när alla andra fått sitt. Ersättningen kan därför ibland vara noll. Ägarna bär därför risken inte bara i det att utdelningen fluktuerar och kan vara noll, utan även i det att värdet på det tillskjutna kapitalet blir noll i händelse av konkurs. Värdet av aktierna kan däremot aldrig bli mindre än noll. I händelse av konkurs bär långivarna risken.
Denna tydliga separation mellan ägare, anställda och långivare gäller inte för ett fåmansbolag. Ägaren är samma person som ägare och anställd. Ägaren är också i praktiken samma person som borgenären, eftersom det begränsade ansvaret inte gäller för ett fåmansbolag i praktiken. Ägaren måste ju normalt ställa personlig borgen för de skulder som tas upp i företaget. Detta gäller undantagslöst om företaget drivs som enskild firma, men även om associationsformen är aktiebolagets krävs normalt personlig borgen.
Fåmansföretagarnas arbetsinsats är, för det andra, vidare mestadels sannolikt betydande och de belastar det offentliga transfereringssystemet bara i begränsad omfattning. Trots detta kan med dagens regler en fåmansföretagare inte räkna med att fullt ut kunna utnyttja ersättning vid arbetslöshet och sjukdom. En fåmansföretagare omfattas inte eller kommer inte att fullt ut kunna utnyttja de förmåner som ges av lagen om anställningsskydd, arbetstidslagen, semesterlagen och lagen om lönegaranti.
En näringsidkare befinner sig med andra ord i en helt annan ekonomisk omgivning än en löntagare vilket motiverar olikheter i skattestrukturen. Den relativt sett lägre skattebelastningen som här föreslås kan därför ses som en kompensation för kommersiellt risktagande. Av dessa skäl bör beskattningen av fåmansbolag vara lägre än den är för anställda.
Enklast är att ta bort 3:12-reglerna helt och hållet och låta företagaren välja hur intäkterna/överskottet skall fördelas mellan inkomst av tjänst och inkomst av kapital. Denna lösning är enkel och administrativt tilltalande och minskar företagarens ansträngningar att reducera det beskattningsbara överskottet. Konsekvensen av detta skulle rimligen vara att inkomster som ger förmåner kommer att tas upp under inkomstslaget ”tjänst” medan alla inkomster därutöver kommer att tas upp under inkomstslaget kapital. Det är således bara inkomster över denna brytpunkt som kommer att belastas med en lägre skattesats än idag.
Två invändningar kan resas mot detta förslag. För det första kan man argumentera att frivillighet är en främmande fågel i svensk rättspraxis. Men detta gäller bara i teorin. I praktiken har vi redan inslag av frivillighet i svensk beskattning. Detta gäller i vart fall de publika aktiebolag men också globalt verksamma privata bolag. För dessa existerar i dag en rad regler som ger dem möjlighet att bestämma var intäkterna skall beskattas och därmed till vilka skattesatser.
För det andra skulle det hävdas att detta skulle skapa orättmätiga fördelar för vissa (konsulter i Stockholms innerstad). Mot detta kan hävdas att fåmansföretagare bör ha en lägre skatt än anställda mot bakgrund av den risk de bär och att dessa ”orättvisor” knappast är mera besvärande än regeringens egen politik vad avser utformningen av förmögenhetsskatten.
Vi föreslår mot denna bakgrund att regeringen senast i samband med vårpropositionen 2004 återkommer med ett förslag till avskaffande av de s.k. 3:12-reglerna. I avvaktan på detta kan de små förändringar som regeringen nu i sin proposition föreslår genomföras som ett första synnerligen begränsat steg.
Beträffande lättnader i arvs- och gåvobeskattningen vid generationsskiften i företag är även de trots att de något förbättrar dagens situation helt otillräckliga. Vi hänvisar till vårt förslag att per den 1 januari 2004 avskaffa arvs- och gåvobeskattningen, vilket vi framfört i tidigare motioner och till vilka riksdagen skall ta ställning hösten 2003. Arvs- och gåvobeskattningen innebär att en rad för Sveriges ekonomi skadliga och irrationella transaktioner genomförs. Med hänsyn till dessa skatters negativa verkningar bör de snarast avvecklas.
|
Stockholm den 30 oktober 2003 |
|
|
Lennart Hedquist (m) |
|
|
Anne-Marie Pålsson (m) |
Ulf Sjösten (m) |
|
Björn Hamilton (m) |
Anna Lilliehöök (m) |
|
Per Bill (m) |
Stefan Hagfeldt (m) |