Riksdagen beslutar att statsministerns tjänstebostäder Sagerska huset och Harpsund skall vara befriade från förmånsvärde oavsett om statsministern förfogar över en annan privatbostad eller inte.
Enligt riksdagens beslut åläggs statsministern inget förmånsvärde för sina tjänstebostäder i Sagerska huset och Harpsund (skatteutskottets betänkande 1994/95:SkU43). Motiveringen är framför allt att det närmast är ett krav att statsministern bor i tjänstebostaden med hänsyn till skyddsbehovet. Detta torde vara ett skäl som alla idag accepterar.
Emellertid är det en förutsättning för att statsministern inte skall åläggas ett förmånsvärde att han/hon för sin privata disposition har en annan bostad som är inrättad för permanent boende.
I praktiken har statsministern numera inget val. Skyddskravet är så starkt att han under sin tjänstgöringstid måste bo i tjänstebostäderna. Dessutom är det ett nationellt intresse att de resurser som har lagts ned i dessa bostäder utnyttjas för att ge Sveriges regeringschef en funktionell och representativ bostad. Tanken att statsministern ska leva ett ”vanligt” liv, för att bättre förstå hur folk i allmänhet har det, måste numera betraktas som illusorisk. Statsministerns lön, även om den är högre än de flesta svenskars, framstår inte som anmärkningsvärt hög i jämförelse med vad andra personer i ledande ställning i den offentliga eller privata sektorn har, troligen inte heller i en internationell jämförelse. Det är således helt i sin ordning att särskilda skatteregler gäller för statsministerns tjänstebostad.
Mot denna bakgrund framstår kravet på att statsministern ska ha en annan bostad för att slippa förmånsvärde för Sagerska huset som rätt småaktigt. Förmånsvärde för Sagerska huset har inte beräknats, men med tanke på husets utformning får man anta att det skulle vara ganska högt.
Normalt har naturligtvis den som utses till statsminister en bostad. Men det är lätt att tänka sig in i situationer när statsministern t ex har en bostad utanför Stockholm, som han inte kan utnyttja under sin statsministertid, och som det därför är ändamålsenligt att hyra ut. Man kan också tänka sig att statsministern av andra skäl på grund av ändrade omständigheter vill göra sig av med en bostad utanför Stockholm. Att statsministern då av ekonomiska skäl skall behöva skaffa sig en ny bostad, som han inte behöver för att bo i, framstår inte som motiverat. Att leta bostad i Stockholm är som bekant ganska tidskrävande. Sveriges statsminister har förmodligen fullt upp att göra med annat som är viktigare för landet.
Jag föreslår därför att kravet i kommunalskattelagen 32 § 3 g mom på att statsministern, för att slippa förmånsvärde för sin tjänstebostad, måste disponera en annan bostad, som är inrättad för permanent boende, tas bort.
Om man inte vill gå så långt som jag föreslår, bör i varje fall statsministerns tjänstebostad åsättas ett schablonmässigt förmånsvärde, anpassat till vad som är en vanlig bostad för en person med statsministerns lön, utan att påverkas av Sagerska husets faktiska utformning.
|
Stockholm den 7 oktober 2003 |
|
|
Gabriel Romanus (fp) |